Födelsdag!

Och vad fan har man för det?
Jo om man har det som jag så har man fått biljetter till Rammstein i februari. Idag blir man dessutom ivägrövad till först en Buffé och sedan inryckt på en biograf för att Fia behöver gå på toa. Mhm. Sedan går hon direkt fram till biljettautomaten och hämtar ut två biljetter till Avatar. Det kommer en utläggning om det senare. Jag kan bara säga en sak. SE DEN NU FÖR HELA HELVETE!!!!

Lite

Nu är första terminen avklarad och med högsta möjliga betyg känner jag mig mer än måttligt självsäker inför resten av utbildningen, det har krävts en hel del arbete men det har det varit värt.
Det finns vissa i min klass som inte riktigt verkar ta denna utbildning på allvar och som pluggar bara någon dag inför ett prov, eller till och med bara några timmar. Samma människor har faktiskt mage att gnälla när de får underkänt. Jag begriper det inte. Om man nu är beredd att pröjsa nästan sjuttiotusen jävla spänn för att få gå en av Sveriges bästa massageutbildningar, vad fan slarvar man med läsandet då för?

Nu är det ju så att alla inte ligger på riktigt samma nivå så att alla skulle få höga betyg är väl ganska otänkbart, men det verkar faktiskt som om de som VILL något med den här utbildningen snittar på VG. Eller mer.
Jag ska in kräkas mer nu, jag är färdig...


I min kvinna växer och frodas nu en liten illbatting. I alla fall om han är det minsta lik, mig.. Hihi!
Allt är normalt, allt ser jättebra ut och jag är faktiskt inte alls orolig. Jävligt häftigt!
Nu är det ju så att det kommer att bli mycket jobb, men om man vill något blir jobbet inte en börda utan snarare något som hjälper en igenom dagen. (Hoppas jag innerligt, annars har jag öronproppar)

Julklapp till vackra kvinnan är inhandlad och om hon inte blir nöjd så har jag fått med mig fel grej hem. Det är en sak till som ska fixas och det är idag. DET kommer hon att älska! Tjoho!

Hon är mitt liv...

Julens fröjder

Med stress, skrik och med plånbok stor
Åker Svensson iväg för att shoppa loss
En månadslön går på vad han tror
Kommer att hyllas av alla oss

Om vad vi talar är ju klart
Julen får oss dit den vill
Klapparna viktigast i huset rart
Och människan räcker ej längre till

För allt måste vara perfekt
Och familjens väl intet är
Ingenting får va' defekt
För Julen skiner klarast här

En kristallskål till svärmor
Nej, ta nu två!
Vad hemskt om hon skulle tro
Att man är snål

Vi har prylar och grejer
och kläder och mer
En budfirma lejer
Och vi står där och ler
Tomma leenden just därför att
Vi har glömt syftet
Med denna natt

Med saker vi testar
Fyll' våra liv
Och super och festar
fast det är kiv

Så vaknar vi upp ut ur spritens dis
Och gör oss redo för ännu en tur
Så på vårt eget sällsamma vis
Glömmer vi som alltid fråga oss 'hur?'

Men barnen har sett, vad päronen gjort
De har skrikit 'sluta', men intet hänt så
Vad som händer sen men blott alltför fort
De kommer att göra just samma sak då

När de själva vuxit upp
Och inte räcker till
Och synas under lupp
Som de själva inte vill

De kommer att köpa, de kommer att slåss
Och deltaga så i julens fröjder
De kommer att handla i panik ja förstås
Och ta denna helg till nya höjder

Djup, tyngd.

Du vänder dig om och ser samma budskap vart än du låter din blick vila. Bli smalare, få drömkroppen! Skaffa de senaste assesoarerna här! Så blir du en bättre älskare! Samtidigt som det står i kvällstidningarna hur många som dött i svininfluensan (färre än i den vanliga) i en allt mer hysterisk ton och att vaccinering är av nöden för att överleva ska vi alltså även bli kroppsmässigt perfekta, ha de coolaste attiraljerna och må bra.
Missen med detta är att på något sätt berövas människor sitt djup och något mer svårdefinierbart. Vad skulle då detta kunna vara? Jag tänker på det som tyngd. Och jag menar inte fetma. En existens har en viss tyngd, ett liv har en viss tyngd eller en soliditet om man så vill. Denna soliditet består till stor del av förmågan och viljan att knyta an till andra på ett djupare plan än det rent banala.
Det är en känsla som helt enkelt talar om för oss att vi är här. Att vi faktiskt känner vårt eget liv. Som en tyngd som är vi. Det är det bästa sättet jag kan beskriva det på.
Den här känslan har ökat markant för mig de senaste månaderna och innan dess också. Men vad som gjort mig så glad och tacksam över det jag har är något så enkelt och ändå helt fantastiskt underbart som ett barn. Mitt barn. Och min älskades barn. Det här barnet är på något sätt summan av oss och ju mer vi ger av oss desto mer kommer vi att få tillbaks. MEN det är inte därför vi ger. Vi ger för att vi vill ge.

Andra advent har just "firats" med mannagrynsgröt och kaffe och snart kommer vi att träffa och fika med en god vän. Vi ska sedan återföra ordningen till vardagsrummet från vilket den varit på rymmen alltför länge. Ingen träning idag då pulsen är ganska hög och man blev bjuden på champagne, vin, grappa och konjak igår. Inte för att det känns idag, men jag måste även plugga på inför tentan imorgon bitti. Massage och stretchtenta. Tjoho!!

Min vackra kvinna sitter och blänger ner i en graviditetstidning just nu och jag sitter och ler mot henne utan att hon märker det. Hon är det vackraste och bästa i mitt liv någonsin och hon fyller mitt liv med lycka. Pluss ett och annat morrande från min sida tidigt på morgonen då hon gärna vill prata och diskutera saker och ting. Innan minst två koppar kaffe fungerar endast lillhjärnan på mig. Det inbegriper inte diskussionsbarken. Så att säga...

Det är någonting med katter...

som gör att så fort man har något att göra (som att skriva i sin ofta förbisedda och våldsamt bortprioriterade blogg) förvandlas de till gos-och-kelmonster medan när man inte har något alls att göra och absolut inte skulle ha haft något emot att ha ett halvt bäddande spinneri i knät gör samma katter till ignoranta och absurt arroganta små kräkmaskiner. Vad är detta? Jag vet inte. Inte heller orkar jag bry mig, det är bara en av de där reflektionerna som kom precis när jag satte mig vid datorn...

Bebiskläder. Vagga. Spjälsäng. Och inom kort: skrik, kräks, senapsgul bajs, dregel, konstant oro, sömnlöshet, mer skrik, kräks och senapsgult bajs. Jag ska bli pappa. Igen. Med en stor och viktig skillnad. Denna gången vill jag det, denna gång är jag redo. Och inte minst, nu får jag vara med! Ska vara med. Hade gärna fått ta hand om själva födandet med om det varit upp till kvinnan vilket ju hade varit lite som att blåsa en honungsmelon genom ett sugrör. Vad händer med sugröret? Inga småsyskon med andra ord...
Något som oroar mig är vad min sambo berättar om vissa sidor för gravida kvinnor. Det är oroväckande många som väljer att skaffa barn innan de ens är tjugo år gamla, detta skulle väl ändå på något sätt vara helt okej om de bara hade haft ett någorlunda stadgat liv. Exempel:
-Nej men vi skaffar unge innan vi tar studenten!
-VA?!? utbrister den blivande pappan förskräckt medan alla hans planer på fortsatt utbildning, resor och allt annat han vill göra raseras. I hans huvud finns inte längre dessa alternativ. Flickan (som ju naturligtvis tror att detta är vad hon vill)har inte sagt något om sina planer till sin pojkvän utan helt på egen hand beslutat sig för att bli gravid. Det är ju det hon vill. Vad hon inte tänker på är det det är vad hon vill just nu. För den här veckan eller den här månaden. Mmm Sedan då?
Ett annat alternativ är att pappan är lika urbota efterbliven som sin flickvän och sitter och planerar med. Ok. Jag kan köpa det. Vad jag inte förstår är hur två knappt vuxna människor kan sätta sig ner och på allvar bestämma sig för att deras barn ska minsann ha ALLT det finaste (läs: det dyraste) medan de i något slags sadistisk slutkläm beslutar sig för att döpa det stackars barnet till Brittany, Tiffany, Twilight, River eller något annat som bäst passar sig någonstans i USA:s husvagnsparker. Det finns liksom ingen tanke bakom. ALLS!

Det senaste har jag skrivit och tränat igenom inte mindre än TRE av de första bootcamp-passen med avslutande Tabata-intervaller. Fy fan!
Grymt jobbigt, men jävligt lärorikt.
Nu, mina vänner ska jag läsa lite anatomi och sedan massage och stretchteori + praktik. På måndag blir det tenta!

Lic. Dipl. Leg.

I Sverige, har man kommit fram till, ska allt som kan förkortas. I vissa avseenden är detta något väldigt bra då man kanske inte alltid har ork att säga till exempel (t ex) Spina Iliaca Anterior Superior utan hellre drar till med SIAS. Fullt förståeligt.
Men när man som i följande mening vill förkorta i det närmaste allt så kan det bli lätt krystat... F. n. har p. ej prob. m. ext. i axel (art humeri) trots avsaknad av hjälp fr. leg. läkare. P. har dock fl. ggr. förr fått spec. ass. av bl a. sjukgymnast och dyl.
Konstigt.
Detta var för övrigt inte alls vad jag hade tänkt skriva om, men det liksom galloperade in i skallen på mig och vägrade försvinna på annat sätt än genom skrift.

Det är tenta på nedre extremiteten (benet) i morgon och nu ska jag strax sätta mig med det sista. Nervigt? Njae inte vidare...

Annars i helgen har Bergatrollet blivit licensierad kettlebellinstruktör. Detta på bekostnad av den egna kroppens rörlighet, välbefinnande och smidighet. Det om vilket jag talar, mina vänner, är träningsvärk. Träningsvärk och kraftlöshet. Var sitter då detta i min ack så sargade lekamen? Var sitter det INTE!?! Inte i bröstmuskulaturen, triceps och biceps brachii, inte så farligt i fötter och ej heller märkbart i vadmuskulaturen. Men resten?
Underarmarna är slut, händerna sargade, ryggen halvt knäckt, hamstrings bälten av renaste smärta, nacken orkeslös och kanske halvt lealös, sätet värker och axlarna vill inte kännas vid mitt namn. Det har varit bland de roligaste och mest givande träningssessionerna någonssin!Och vet ni vad det bästa med allt detta är? Snart kommer jag att få tillfälle att tillfoga andra människor detta underbara... Tjoho!

Min vackra fästmö har nu gått in i sjätte månaden och har en fin liten bebismage (de som använder uttrycket "baby" borde skjutas) med tillhörande sparkar, hunger och kissapauser. Man har ju läst om de kvinnor som blir till veritabla monster under graviditeten, så icke Fialajnen! Det är skönt att slippa så mycket rebiesbeteende som möjligt och här har det varit helt lugnt. Jag undrar dock i mitt stilla sinne ibland (när det är mörkt): Bygger hon upp allt nu och planerar att släppa lös vreden när världen inte är redo och därigenom orsaka Undergången? 'Hehe

Efter att ha varit borta i några dagar är det skönt att få vara hemma igen, det känns liksom inte rätt att inte få sova jämte sin älskade...

Pinot ligger på fönsterkarmen
Verkar ha ont i vänstra armen
Snart han gå för att tömma tarmen
Och då, mina vänner, ljuda larmen

Träning, sömn och psyke.

Världen är definierad efter prestation. Prestation är hur vi mäter värdet på våra liv. En människa utan framgång är en dålig människa, en människa som inte gör mer än vad som förväntas av henne tas genast för lat och, oftast, något efterbliven. Vi ska vara perfekta föräldrar som kör våra barn hit och dit, lämnar, hämtar, lagar mat, skämmer bort, uppfostrar, INTE någonsin lägger hand på eller överhuvudtaget säger något olämpligt till dessa våra små. Det är inget annat än löjligt. Vi ska vara perfekta arbetare som aldrig är sjuka, inte har något privatliv, alltid ställer upp för FÖRETAGET utan att kräva något tillbaks och alltid överprestera. ok...
Vi ska vara perfekta privat där vi ska framhålla all den framgång fått genom vår nit på vårt arbete och tiga om att detta inte alls är vad vi egentligen vill göra. Därtill ska vi mingla, skaffa oss KONTAKTER, göra ett BRA INTRYCK och annat som i vårt samhälle verkar vara helt oumbärligt för vår överlevnad. Vi ska hålla oss i topptrim genom hård träning och bli smalare all jävla GI-goja vi blir itutade, dessutom ska vi ÄLSKA OSS SJÄLVA PRECIS SOM VI ÄR: Samtidigt. Och lyssna nu. Vi ska vara överlyckliga medan vi gör allt detta. Men detta är för oss mer eller mindre vuxna.
På vägen dit matas vi av bilder, reklamfilmer och skräp innehållande svältande killar på steroider och hjärnan i byxorna, anorektiska tjejer med operationsärr i armhålorna, död blick och platinablont hår. Detta ska vi anse vara vackert. Är det då något kön som har det lättare? Knappast. Det gör mig jävligt förbannad när det hävdas att tjejer har det svårare än killar. Kyss mig i arslet! Killar har det precis lika svårt, men tack vare vårt skeva mansideal (macho-stark-inte-gråta-eller-visa-känslor) kan killarna inte prata om hur skevt de tycker att det är. För dem är det bara att ta.
Men det känns som om att detta är att föredra framför att leva på tolvhundratalet då man var mer bekymrad för att överhuvudtaget få fortleva än vad folk skulle tycka.

Uppsjö av åsikter var det.

Ultraljud. Efter en imponerande väntan, vilket ju var väntat då det faktiskt var ett svenskt sjukhus vi var på, gick vi i rask takt genom de av desinfektionsmedel inpregnerade sjukhuskorridorerna till ett litet rum som till hälften upptogs av en monstruös maskin samt en säng. Vår skelögda sköterska placerade raskt fästmön på sängen och kletade in hennes mage med en tempererad sörja (jag tänkte då vilt att "det där är MITT jobb", men det är det ju inte så jag höll tyst). Vi såg sedan vårt barn. Väger som en liten påse lösgodis och är knappt så lång som min underarm. Krabaten vänder sig mot oss, vinkar glatt varpå både mor och far får tårar i ögonen och sedan slutar samarbetet tvärt. Av ren jävla tjurighet eller bara för att gå oss på nerverna vänder sig ungjäveln nedåt, bortåt och blir så in i helvetes svår att komma åt som det bara går. Jaha och vems unge är detta? Hehe Stolt farsa!
Efter mycket om och men kom då resultatet. Med tanke på generna är barnet förvånansvärt normalt. Helt, faktiskt. Det är dessutom med största sannolikhet en pojke. Som inte ska heta Lincoln.

På kvällen sedan gick jag på champagneprovning och WOW! Heiheiehehe! Moahahaha!
Gott.

Men det tar vi en annan gång...

Öh?

Ingen rädder för vargen är, vargen är vargen är... Sänkt tjugo centimeter och springer inte så bra på sina blodiga och ganska patetiska stumpar, den har dessutom fått en ny grill och ingen bits så bra med en grill i käften.
Frustrationen denna tidigare mörda-äta-bajsa-maskin måste känna över att ha blivit reducerad till en halka-svälta-tuggaplåt-maskin kan inte vara annat än jävligt jobbig. Han kan inte ens bita ihjäl sig för att få ett slut på det hela. Bara han inte försöker sig på några trottoarer...

Vi har nu införskaffat barnvagn av modell Brio Happy Harmony. Låter som en häst ur "My little pony" eller kanske ett whitetrash-namn i samma eleganta stil som Tiffany, Twilight, Angelique, Brittany eller allas vår favorit: River. Fin vagn i alla fall. Och relativt billig, faktiskt. Inte som whitetrash, men ändå ganska billig...

Efter tre Mvg av tre möjliga känns det lite som om man pluggar på rätt sätt. Tjoho!

Min vackra kvinnas mage växer större och rundare för var dag som går, snart är det dags för ultraljud och innan dess ska Manjo Banjo ha bestämt sig för om han vill veta könet på det lilla kebabdjuret som för tillfället huserar i fästmöns livmoder.
Namn? JA! Något namn ska det väl kunna bli men om detta skola intet avslöjas! varför? Jo för att varenda en jävla människa skaffar unge nu och om man inte passar sig så snor de just de namn man själv sett ut - OM man nu är så förbannat dum att man avslöjar de namn man har tänkt sig för sitt barn!
Jävla as.

Jag har även funderat på de stackars anställda på dagis under kommande år som väl knappast kommer att få ytterliggare hjälp -trots att de kommer att få ta hand om fem gånger så många skrikande, snoriga och vilt bajsande små människor. Allt i ny svensk ordning, medan ansvariga för snåleriet belönar sig med feta bonusar för väl utfört arbete och kraftigt ökad vinst. Det är sveriges melodi idag. Man kan inte hjälpa att man blir stolt.

Min vackra håller på med fläskpannkaka i köket medan snålvattnet börjar inte så mycket rinna som faktiskt forsa fram hos Bergatrollet...

Leverpastej kan vara jäkligt gott måste jag säga. Det med...

Massage

Det är en mycket tillfredsställande känsla det här med att ha hittat rätt. Jag fick nyligen höra att jag hade en fantastisk känsla för det jag gör och för någon som alltid brottats med taskigt självförtroende innebär detta ett otroligt lyft.
Även om självförtroendet blivit grymt mycket bättre de senaste 18 månaderna eller så. Allt tack vare den kvinna som nu ska föda vårt barn...
Jag har verkligen rotat mig här i Det Stora Talfelets Land och med den vackraste kvinnan i världen vid min sida (eller snarare, kanske, lite snett framför)känns det som jag på något fundamentalt sätt hittat hem. Det finns ingen annanstans jag hellre skulle vara (utom möjligtvis i Italien med den fantastiska maten och det superba vinet, eller Thailand för träningens och värmens skull) men vart jag än tar vägen och vad jag än gör vill jag alltid ha Fia med mig. Hon gör mig hel...

Nu håller hon som bäst på att laga mat i köket och jag ska packa inför Falkenberg.
Tjoho!

Morgon...

Kommer varje dag. Men för en gångs skull var det inte med en känsla av att likbilen skulle komma och plocka upp mig som jag vaknade. Nej för en gångs skull vaknade Bergatrollet utvilad, varm i kroppen och på gott humör. I alla fall tills kräkkatten började skrika. Jobbig jävla katt det där nu, ibland så jobbigt tjatig att man bara vill kastrera honom själv. Med en plastklubba och ett slött stämjärn..
Nu såhär på morgonen sitter han ute och käkar gräs (som han senare kommer att kräkas upp på någon av mattorna) medans husse njuter av sin sovmorgon ty husse har klinisk praktik idag. Tjoho!
Detta går ut på att man som elev på skolan tar emot människor som vill ha massage och ger dem detta. Och de betalar för det med. Inte mycket, men ändå...
Inte för att vi får något av de pengarna, men av princip är det ganska kul ändå.

Medan vårt barn växer börjar även insikten långsamt sjunka allt längre in och man inser hur stort detta är, vilket knappast gör det mindre underbart.
Ultraljud inbokat om två veckor men innan dess en tripp till GeKås för att inhandla den första omgången bebiskläder. Mysigt!

Iväg på kettlebellkurs ska man med. Version Avancerad. Skojsigt, men lite nervigt.
Båltenta på tisdag. Version rörelseapparatens anatomi. Skojsigt, men lite nervigt.

Hmm

Nej nu blir det frukost med tillhörande mat (kaffe är frukost).

Runt, över, genom, under, vid sidan om, inne i, ute ur, på, mot, från.

Pluggande, träning och ost.

Jag har under sommaren återigen gått upp i vikt och ligger nu på över 90 kg igen. Man är dock jäkligt stark än så länge...
Nu är det dock slut på lekandet och därför även godisätandet, läskdrickandet och allt det där andra som är så onödigt, men ack så gott! Jag håller just nu på att kolla efter lämplig utbildning gällande kettlebells då jag ska fungera som instruktör inom detta område på klubben. Idag blir det dock ett pass med Joakim. Men riktigt vad det blir är jag ännu inte på det klara med. INTE för mycket ben bara. Jag har ont så det räcker i de regionerna.
Med Meshuggah på en klart acceptabel decibelnivå så flödar inspirationen faktiskt ganska rejält. PLuggeri pluggera plugger ni, plugger ja!
Båltentan skjöts upp en vecka och det verkar behövas.. Alla muskulatur och alla ben i bålen ska kunnas, inklusive bäcken och all jävla bålmuskulaturs ursprung! Hoppas verkligen att det mål jag satt upp kommer att nås.
Inget annat än MVG är aktuellt.
Låter det stöddigt? Varför nöja sig med mindre än man kan prestera? Det är ju inte så att detta är kunskap som ska glömmas senare utan snarare så att det verkligen måste sitta kvar i skallen även sedan man slutat skolan. Inte som med algebran med andra ord ;)

Massage idag! Men inte för mig. Min underbare tränare ska få en rygg och skuldergenomgång klockan fem i eftermiddag. Kommer att ta en dryg timme. Beror på hur mycket han orkar med... hihi!

Detta med att bli pappa. Jag längtar ihjäl mig snart!
Nej nu jävlar får tiden gå fort!

Pappa

Fia har nu gått in i 16:e veckan och en lätt overklighetskänsla ligger över hela denna situation. Inne i min kvinna, som ju aldrig varit vackrare, växer nu ett färdigbildat foster som tydligen redan börjat leva rövare på bästa Bergavis. Allt för att på rent jävelskap göra livet surt för alla andra. Med glimten i ögat.
Det slår mig allt oftare att jag inom ett halvår kommer att vara pappa igen, fast denna gång på riktigt. Att få vara med hela vägen, liksom... Myys! Boom TeeHee!
Fia håller som bäst på att rensa ut ett par kubik med ägodelar medan jag latar mig vid datorn. Inte för att jag kan hjälpa till med det hon gör, men det känns rätt ruttet ändå. Det blir helt klart städning även på min front. Om några minuter. Men först: Kaffe!

En sak är dock klar. När minitrollet blivit ett par år är det dags att flytta och då givetvis till hus. Nackdelen med just hus i Lunds kommun är priset. Det får knappt plats på en A4. Så dyrt är det. Men om man drar sig några kilometer inåt land så halveras plötsligt huspriserna! Taktik, mina vänner!(vaddå hund i taket?)

Snart ska vi iväg och träna kettlebells och då kaffet ännu inte hunnits med så SKOLA HÄR IKKE SKRIVAS MER AVF DENN ENGKLA ANLEDNING ATT KAFFE HAVFA FÖRETRÄDE!

Paus

Med Metallica i bakgrunden sitter det och kontempleras. en paus från läsandet var av nödvändighet då världen snurrade alltmer. Inte för att jag inte förstår detta fantastiska med anatomin, det är bara det att antingen har läraren (ett geni inom ämnet) blandat ihop saker och ting vilket, måste jag medge, är föga troligt eller så har ManjoBanjo fattat, antecknat och ritat fel.
Det gäller nämligen något så pass viktigt som vår djupa ryggmuskulatur, det transversospinala systemet. Måste ringa någon som fattar detta.
En smak av mättad chokladglass i munnen påminner mig om att jag inte tränat på ett för mig bra tag. Närmare två veckor. Jag har inte kunnat då jag först varit förkyld och sedan skadad ( ja. Igen. Håll tyst).
Någon gång ska jag i alla fall gå fight igen men när det blir är en fråga för gudarna.
Det blir i alla fall en kettlebell.utbildning inom kort hoppas jag. Här ska det köras! SIst jag körde pass blev det ett rent snatchpass. Tyngsta vikten blev 40 kg. Nytt rekord!

Det börjar så smått sjunka in nu. Bergatrollet ska bli far. På riktigt denna gång.
Snacka om att här ska spelas hårdrock! Fostran måste påbörjas! Jämfört med allt annat som faktiskt kan gå fel med sjukdomar, syndrom och annan är det väl löjligt att oroa sig för att ungen ska bli någon slags lismande slajmboll till dansbandsmusiker, men det är faktiskt ganska viktigt för mig. Eller - gud bevare oss- ett fan av Lars Winnerbäck... Då förskjuts barnet. Och efterskjuts. Kan du skjutsa mig? Skjusst!
Hihi
Att fastna med näsan i en bok.. hmm...

Nej nu snart blir det väl ytterligare en kanna kaffe tror jag, sedan plugg och till sist idag (eftermiddag) mingel i afterworkmiljö. Ett glas vin och... ...på tal om DET!
En annan var ju iväg på vinkurs inför betyg 2 för munskänkarna. Alsace, tyskland och österrike.
Ett par goda, men ett var som att dricka bensin. Jävla överlagrad och överreklamerad Riesling. Helvetet kostade dessutom 368:- Nej det var gott, men inte vidare prisvärt. Löjligt! Köp hellre Künstler!

Saknar min vackra kvinna...

Fokus

Det har nu gått två veckor i skolan och första tentan är på måndag. Fokuset sviker lite nu, men det kanske inte är så konstigt med tanke på att jag redan läst in allt så att jag nästan kan det utantill. Trettio sidor anatomi. Det enda som inte riktigt sitter är kunskapen om hudens alla funktioner. Men det borde inte vara några som helst problem. Keratinocyternas livslängd i epidermis och andra helt allmänna saker...
Nu är det ju så att jag verkligen har hittat det jag tycker är helt fantastiskt intressant och förbannat kul! Att verkligen få veta hur kroppen är uppbyggd och hur den kan fungera är grymt inspirerande. Att det än så länge är på ett väldigt grundläggande plan gör mig inte det minsta. Vart skulle man annars börja?

Vad har hänt mer? Jo detta underbara fantastiska som ett nytt liv innebär. Flera vänner och familjen visste naturligtvis redan innan, men att ha fått se den lille jäveln stå på huvudet och våldsamt sparka uppåt mot livmoderväggen var en helt fantastisk upplevelse. Tårarna blinkades bort, greppet om min vackras hand hårdnade och hjärtat hotade hoppa ur bröstet på studenten. Mäktigt!
Jag kan inte annat än att känna vördnad.
Mitt i allt står denna fantastiska kvinna som givit mig sitt hjärta och det är runt henne allt cirkulerar. Jag hoppas verkligen att jag förmedlar detta till henne tillräckligt ofta...
Fia har dessutom gjort stora ansträngningar i letandet efter den ultimata barnvagnen och har med mitt högst blygsamma stöd hittat Emmaljunga Cittycross. Den blir det. Om inte Fia ändrar sig. Och då är det bara till att haka på. För det är bara att inse att jag bryr mig inte om sakerna runt omkring och hade det varit upp till mig att ta tag i sådana här saker hade det inte hänt något alls.
Så medan Pinot står och bäddar med fluffiga tassar på nytvättade mörka handdukar sitter en annan och funderar på hur infernaliskt bra man har det just nu ändå.

En mycket trevlig middag. Hos det perfekta värdparet. Igår kväll.
Väl där blev man överfallen av en klart bokstavskombinerad tax i trettiofemkilosklassen. Kasper. Ja.
Sedan blev det lite bubbel, en väldigt trevlig cava som klart överträffade förväntningarna. definitivt något att köpa hem!
Till förrätt blev det konärtskocka med äkta smör blandat med rödlök och en gnutta citron. Enkelt, lyxigt, GOTT! Till det dracks ett av mina favoritviner, ett Pinit Gris från Alsace. Mycket mumsigt!
Huvudrätt? Dels egenhändigt fångade kräftor, dels inhandlade dito. Färska dock och egenhändigt kokta. De köpta vägde upp till tvåhundra gram. Stora som humrar var de och smakade utsökt. De mindra, tja. De var också väldigt goda...
Till detta serverades flera olika ölsorter och den godaste snaps jag någonsin druckit. Julsnaps heter den.
Efter en liten paus med mer cava blev det efterrätt. MMM! ÅH! GUDARS!! krossade Cantucci varvat i lager med vispad och utsökt smaksatt grädde. Lite likör på detta gjorde upplevelsen till en höjdare. Vad sedan? JO. Espresso och en suverän konjak som kostar mer per flaska än vad jag betalade för min massagebänk och mer säger jag inte om det...

Oro et laboro.

Sommar, sol och ... ehh... gödsel i hagen?

Sommalen äl snalt övel. Ellel?
En sommar fylld av jobb, träning och trivsamt kaos går mot sitt slut och Östen närmar sig. Och hösten med, säg hej till Östen, hösten! Vad är då sommarens insikt? Inte nåt. Nåe alls. Det verkar som om jag uppnått all den visdom jag är ämnad att uppnå och om så är fallet så ligger jag på det hela taget ganska pyrt till. Jag har bajsat i det blå skåpet. Så att säga. Som flickan sade. Nej jag vet inte vad flickan heter, hur skulle jag kunna veta det? Vem fan kan hålla reda på vad alla flickor säger? fy fan vilket tjatter! Fan fan fan. Det fläktar gott.
Jag sitter och dricker ett mycket mumsigt Riesling från Tyskland som går under namnet Künstler. Kostar väl 130:- och är verkligen att rekommendera.
Sommaren då. Jag vet inte egentligen vad som hände med den annat än att jag blivit biffigare, starkare och fått bättre kondition. Jag älskar min vackra kvinna mer och mer för var gång jag ser henne och detta smått fanatiska tycke verkar i det närmaste accelerera i sin tillväxt. Även om hon som läget är kan vara smått diktatorisk när hon anger riktlinjer (läs order)och inte låter mig kissa på vardagsrumsmattan som jag vill är vårt liv tillsammans mer fantastiskt än jag vågat drömma om.
Jag kommer imorgon den tjugofjärde augusti att påbörja min utbildning mot medicinsk massageterapeut och ta mig kattsingen vad nerverna ställer till det! De spelar polka för bövelen! Shit bacon! Tänk er Weird al Yankowic på speed och ni kanske fattar.

Ny favoritserie har för övrigt blivit Dexter. Skitkul helt enkelt. Och hemsk.

Nog om det.

Har en adept (hej Joakim, grillkväll snart?) som väl är den man kommit att prata mest med det senaste som måste påpekas är en fantastisk naturbegåvning. Mycket av det vi kallar begåvning är nog många gånger vilja. Viljan att lära sig utföra något på ett bra sätt och försöka hamna så nära perfektion som möjligt. Jag är imponerad. Det krävs en del innan jag blir det.

Det känns som om det på något sätt börjar nu. Mitt liv. MItt liv börjar nu på det sätt jag vill. Med ett ofantligt stöd från Fia och ett par kubik tur har jag äntligen inte bara hittat det jag vill göra utan också faktiskt fått möjligheten att genomföra det!
Allt tack vare denna underbara kvinna jag så snart som möjligt vill kunna kalla min hustru.

-Akta Axelplockaren! skriker Klas medan han desperat försöker drapera draperiet över draperingingsmaskinen.
Majas skugga ser förtvivlat på medan Drak-Annas högra axel försvinner in i den lilagrönrandiga tingesten och sticker resolut fingrarna i halsen på Axelplockaren varefter det hulkas ut trehundrafyrtiotre axlar i varierande utforming ur ändan på Axelpruttaren (andra änden av Axelplockaren).
"Hoppas verkligen att det var halsen" tänker Astrid medan hon monterar fast slägghuvudet på pilgrimsmusslan. För även bräckligt färgade tingestar kan hoppa.
Genom skuggat solsken gick färden i rask fart för alla ville komma bort från de elaka och ganska förvirrade högar med blandade manicker som bosatt sig i mittersta bortåtflygeln och alla drack fäderblärsaft. För inte ens bokstäverna gör som man säger åt dem i Majas hus.

Vad nu?

Mina systrar är här. Två av dem i alla fall. Alla systrar på en gång hade fyllt en herrgård. Mamma och pappa hade ingen TV tycks det som. Eller så hade de en men visste antingen inte hur den fungerade eller så var det bara det att det inte gick så bra program på de två kanaler som då var aktuella i Sverige varför det var mer intressant att lista ut hur andra grejor fungerade.
Spekulationer leder ingenvart heter det ju, men det verkar vara som om just den tesen är outsägligt emotsagd. Om man sedan faktiskt vill komma någonvart med sina spekulationer är ju en helt annan och minst lika intressant aspekt av det hela.
Eller?
Då jag de senaste två månaderna arbetat på ett tidigare familjeägt företag har jag kommit till slutsats. Det är bättre med större arbetsplatser där det finns organisationer inom själva organisationen. Där det finns bestämmelser och inga undantag från givna regler. På nuvarande arbete finns det en sextiofyraårig man som sedan länge är satt på undantag. Han är mer än ganska så farlig när ha sitter i sin runkmaskin (det är den lilla och helt nya truck han kör omkring i) och tittar på allt annat än det han ska titta på. För inte så länge sedan körde Tommy (det är inte vad vi kallar honom sinsemellan, men det är hans namn) på en herre från kontoret varpå den stackars kontorsnissen haltar i drygt en vecka. Men det är inte detta som är själva grejen. Saken är den att det inte skrevs någon rapport på detta. Alls. Inte en olycksrapport eller ens en tillbudsrapport fylldes i av någon alls på detta bygge.
Dett är en högst skrämmande sanning. En halvmongolid stinkpelle som då Tommy skulle kunna köra på någon så illa att denna person avlider av skadorna och mongots systrar skulle ändå hålla den fan om ryggen och hävda att det inte var hans fel. Liksom han själv skulle göra. Detta är så det är. För Tommy har aldrig i sitt liv gjort något fel. Det är andra som gjort fel, de ska skyllas på! De har inte truckkort - de käftar ju emot! Tommy vet bäst, är bäst och kan allt.
Det är bara det att Tommy är halvt efterbliven, högst inkompetent och rejält jävla otrevlig. Han snackar skit om alla sina arbetskamrater, tar aldrig sitt ansvar och skäller på de han inte är rädd för. Det vill säga små tjugoårigaflickor lika stora som Tommys ena smalben. Modig gubbe.

Något som å andra sidan fungerar över förväntan bra nu är träningen. Kettlebells två till tre gånger i veckan, styrkmekomplex en till två gånger i veckan, säck och mittsträning en till två gånger i veckan och löpning en gång i veckan. Det är lagom. Två timmars hård kettlebellträning är däremot inte att rekommendera. Ens om du kört ett tag. Det gör ONT!
Tydligen har detta mitt bloggande skapat visst intresse då hemsideansvarig vill ha mig som lite sidekick. Skoj! Nu ska man bara få tiden att räcka till med. Först på schemat står en intervju med en högst hjälpsam äldre herre med imponerande kunskaper inom det breda spektrum av träning styrketräning utgör. Nervöst? Lite. Lite(?)

Tillbaks till systrarna som just nu är så tysta som de aldrig är annars. Ikväll ska jag och Fia iväg och fira Sabinas gentleman till respektive. Men inte alltför länge. Systrarna ska lämnas ensamma med mat, godis och film och då vet man aldrig vad som händer om vi inte är tillbaks innan filmen är slut. Kanske tuggar de sönder sofforna, jag vet inte, men jag kan tänka mig det. Det ÄR ju trots allt släkt med mig...

Gamla vänner

I helgen som gick hade vi nere ett par av mina äldsta vänner över en heldag med mycket mat. Och god mat. Och gott vin. Vad annars?
Något som är en verkligt intressant sak med gamla och riktigt goda vänner är det fenomen som gör att även om det passerat flera år sedan senaste gången man träffades så känns det som om det inte var mer än en vecka sedan. Underligt? Jag vet inte, men nog har väl de flesta av oss varit med om det?
Fia har gjort Orangecurd. Jättegott! Bara så ni vet.
Vad vi bjöd på? Jo det började med grillad korv, majs och annat najs.
Vi togg oss ett par riktigt goda öl ner i ravinen och fascinerades av Kaspers minspel samt hans ganska maffiga kräkniongar. När vi skulle gå såg vi tjugo meter ifrån oss ett par ganska imponerande tjurar. Undra på att inga andra hade picknick i ravinen just då. Efter detta knäckte Trollet an gren på ett träd i sin jakt på goda körsbär. Så gott var det. Sedan bar det av hemåt och så mystes det lite innan maten. Första rätten var något som väl blivit lite av ett signum för munskänksparet; capresse. Gott. Speciellet med ett gott rosévin till. Huvudrätten blev Osso Bucco som Fia börjat tillaga redan klockan åtta på morgonen. Mört kött? Inte alls. Prova det inte. Det är inte gott. Mycket uppskattat blev det. Efterrätten bestod av chokladfondant med jordgubbar och vaniljglass. Vidrigt måste jag säga. För att runda av kvällen blidde det lite ost och Amarone. Totalt vedervärdigt. Sedan vattenpipa. Eller snarare samtidigt. Fan vad stressad man blev av det då!
Efter ytterliggare lite vin så var det dags för bingen. Eller rättare sagt soffan. Jag och Fia tyckte nämligen att det var bättre för barnfamiljen att dela på en stor säng istället för en varm soffa. Fy helvetes jävla fan. Varmt!
Nej då. Efter två timmar klarade Manjo inte av att bli avrunne mer utan tog sitt påslakan(!) och flyttade ner på golvet där han utan andra åthävor än frambringandet av diverse madrasser somnade ganska omgående.
Det var värre för gästparet som fick mellan fyrtio och sextio minuters sammanhängande sömn under natten. Barn är underbart, men jag undrar om inte öronproppar är en större gåva.

En märklig och ovan känsla fyller mig mer och mer. En känsla av att vara tillfreds med livet. Mycket behagligt måste jag säga.

Men nu till detta blogginläggs huvudtema som kanske inte är lika passande som mina sockor men de är å andra sidan absurt välsittande. Temat är gångstilar ty jag får mer och mer insikt i varifrån Monty Python hämtade inspiration till sin sketch. Vissa människor. Usch. Några går som om de hade järnspett upp i arslet, medan andra går som om själva deras ryggrad ryckts (ryggts?) ut genom röven på dem. De finns de som verkar ha stelopererat armar så att de har samma rörlighet och liv som en krampande skyltdockas armar. Men vad som är förvånansvärt över det normala är hur många svenska kvinnor framför sin lekamen. Likt hösäckar är inte ovanligt. De tidigare nämda skyltdockorna är även de frekvent förekommande. Men de som dominerar är männen. Nej jag menar inte människor av manligt kön. Jag menar kvinnor som går som män. Eller rättare sagt som män borde gå. Bröstar upp sig i ett slags bredbent och inte så lite hjulbent gång samtidigt som de svänger med armarna på att inte helt smidigt sätt. Jag menar inte att det på något sätt skulle vara alla svenska kvinnor detta gäller. Men jag tror dock att de är i majoritet.
Eller?

Det klättrar arga igelkottar runt stapelsnubblaren. De får inte tag på maskarna eftersom maskarna blivit masker för att inte bli igenkända av igelkottarna. Men igelkottarna förvandlar sig till igelkopptrar och flyger iväg för att bedyra Anton om hjälp. Be dyra Anton om hjälp. Men de hittar honom inte. De har glömt sina ögon. Eftersom senilsnörena inte satt på. Inte någon alls faktiskt. Hur ska vi då kunna få fler snören tänker Maja medan hon i sakta mak makar på en makas make för att ge plats åt makeupen.
Surt sa sune, Sture stirrar stint som svalan samt suckar stönande- Surkart.

Om Im Am Ym.

En lördag. En lördag man inte har något alls att göra på flera timmar än. Man vaknar sakta till liv, somnar om och håller på så ett tag medan fästmön leker apport med katten. Till slut inser man att det inte är skönt att ligga kvar i sängen längre och masar sig så ur bingen och hasar sig sakta och övervägt fram till kaffebryggaren. Denna ritual är alltid densamma. Varje morgon. Väl framme tittar man på klockan och läser av klockan ett par gånger innan man förstår vad visarna visar i visandets härliga visande. Klockan är tio över sju. På en lördag. Och man sover inte. Hjärnan försöker fungera, men utan korrekt bränsle (kaffe) så blir den lätt ångkokt.

Så vad görs? Ja förutom kaffe då. Jo frukost. Kokta rödbetor och rökt makrill på knäckemacka. Gottit. Även vid denna okristliga tidpunkt. Min livskamrat och jag sätter oss ute vid trädgårdsbordet, klockan är vid det här laget halv åtta och det är tjugo grader varmt i skuggan. Härligt.
Snart sätter Martin i sig ytterliggare en kopp gott kaffe och Fia sätter snart igång med maten. Osso Bucco blir det ikväll. Nordh och Ylva plus en Kasper kommer ner på besök. Mysigt!

Träning så.
Efter en lång tids uppehåll från löpning till följd av skada (Vad? Vadskada. Har ni Vadskadeförsäkring?) sprang man så för första gången sedan April i söndags. 8,7 kilometer på fyrtiofem minuter måste väl ändå ges mer än godkänt? Och eftersom det kändes så skönt då så var man tvungen att ge sig ut igen. Igår. Fy fan. Jag tycker om att springa när det är riktigt varmt, vindstilla och allmänt jävligt åt det hållet. Det får gärna vara uppemot trettio grader varmt. Vad jag däremot inte är så road av är när det i den skadade vaden börjar sticka på ett inte alltför välbådande sätt. Och det redan efter ett hundratal meter. Denna lättare smärta kom efter tre kilometer att kombineras med vad som kändes som en väldig stelhet, mjölksyra och lättare kramp. Fast i ANDRA JÄVLA VADEN!
Bara inte något går sönder tänker jag varpå den första vaden (den skadade) genast börjar bete sig likadant på vad jag vet är rent jävla kiv. Jag känner mig själv.
Hursomhelt så plågade Martin Mask sig igenom fyra av de åtta kilometrarna med tilltagande träningssmärta i båda vadorna. Fyrtiosju minuter på åtta kilometer inräknat de gånger jag var för klen för att fortsätta springa och därför gick.
Konditionen är det inget fel på. Skönt att man är i form på något sätt.

Något som man tyvärr inte hinner med är musiken. De låtar som skrivits och som är riktigt bra har sorgligt nog börjat falla i glömska. Men det ska det rådas bot på. Ett bra musikprogram och så är Martin igång igen...

BajaMaja? Ja MajaBaja.

Vad händer, händer?

Samtidigt som greppet snabbt blir alltmer skruvstädslikt blir också huden i handflatorna i samma takt alltmer utsliten. Hudvalkar bildas mot min vilja och faller bort endast tack vare torka. Explosiviteten och styrkan ökar som aldrig förr samtidigt som konditionen knappt hamnar på efterkälken alls. Vikten är högre än på länge och förutom den av pollen framkallade snuvan så känner sig Undertecknad friskare och starkare än på länge.
Vad har då hänt som fått en ofta ganska omotiverad själ att vandra denna smala väg mot större skjortor?
Svaret är kettlebells mina vänner. Tacka Toffe för det (tack toffe).
Det och hantel -och- skivstångskomplex har fått ManjoBanjo att odla mukkler. Riktiga sådana, innehållande funktionell styrka. Man vill juh inte se ut som någon strandreaggarsnubbe, liksom. Ni vet typen som ramlar om han tänker och någon petar på honom samtidigt. Svårt att ta det där. Sola på i olivolja och få cancer din dumme fan. Du kommer ändå att tänka -Vaddå växande tumör? jag är inte argare än vanligt.
En sådan som föraktar bröd, men som gärna pumpar i sig tungmetallrika tillskott vilka har ett näringsinnehåll motsvarande en ovanligt ordinär Icakasse. Lägg därtill alla konserveringsmedel, färgämnen, sötningsmedel, emulgeringsmedel och annat så kan man väl lätt förstå att hjärnan skrumpnar på dessa stackars genin.

En sak som jag tänkt länge på är den stress som många människor verkar leva under. Hur ofta sätter du dig ner och lyssnar på tystnaden? Hur ofta funderar du på ditt liv, hur du är mot andra och hur mycket du egentligen har?
Hur många gånger de senaste året har du varit fullkomligt tillfreds med den tillvaro du har?
Ett liv att leva. Var sätter du betoningen? Är det 'ett liv att leva, 'ett liv att leva' eller kanske 'ett liv att leva'?
Det är inte bara grammatik, det säger dessutom en hel del om hur du ser på din tillvaro.
Måste man välja? Nej. Min syn på det hela känns mer som 'ett liv att leva'. Vår tid här är allt vi någonsin får, våra barn allt vi lämnar efter oss och mer är det inte. Inte vad jag vet i alla fall...

I skrivande stund håller min älskade och jag på med planeringen inför en middag. Vi är tydligen kända som munskänksparet så våra middagar verkar vara av någorlunda god klass varför vi har en del att leva upp till. Vad som är speciellt med den här middagen är att en av mina absolut bästa vänner kommer ner med sambo och barn och vill ha mat. AntiSydh är trots sitt minimala omfång väldigt glad i mat. Och han älskar champagne. Så mycket att han fastnat i flaskhalsen. Flera gånger, faktiskt.
Han är dessutom väldigt kramgo så det finns en stor om än inte helt oangenäm risk att det blir någon slags kysk ormgrop i soffan med Piff underst. Undertecknad är nämligen inte mycket bättre.
Det svåra med middagen har hittills varit att välja vin men vi har till slut lyckats bestämma oss för två röda. Och champagne därtill. Efterrätten är ett annat kapitel vi inte ens har börjat dividera med ännu...

Nu står min fästmö och visar benen så snart är det färdigskrivet. Hon måste bara kyssas på!

Förresten är Majas berättelse på arbetsbordet nu...

Likt skurar spridda funderingar.

När tiden och orken inte riktigt räcker till.


Det är ibland som om man när man har mycket att göra glömmer bort det som är viktigast. Saker som är längre ifrån din vanliga lunk ignoreras på grund av något slags bekvämlighet eller kanske snarare lathet.
Som flera av mina vänner kan intyga är jag bland de människor som är absolut sämst på att höra av mig och har så alltid varit.
Nu har det ställts på sin spets med flytt till Lund, verkligt seriöst förhållande, framtida studier och jobb.
Det är inte för att jag inte bryr mig som jag inte hör av mig utan helt enkelt för att alla de där små sakerna man har, eller inbillar sig ha, att göra tar sådan tid att kontakten med vänner faller bort och sedan står man där och tänker, "jag ska bättra mig, jag ska höra av mig oftare och träffa mina gamla vänner mer". Saken är bara den att när jag väl är i min gamla hemstad så är umgänget med familj och son högst upp på listan. Och en helg är alldeles för lite tid bara för detta. Så vad göra? Jo bjuda in de vänner som står en allra närmast till Lund över en helg och göra detta så ofta man kan. Och vill. För det finns helger då man inte vill något annat än att umgås endast med fästmön.
Så när man nu sitter här med en inte helt oangenäm värk i kroppen till följd av hårda styrkekomplex börja man så smått planera. Hur ska man göra sina vänners vistelse i grötpratarlandets studentcentrum så angenäm som möjligt? Möjligtvis med god mat, vin och sång eller i alla fall någon form av musik. Rammstein, kanske?

Glöden målar röda skuggor över den svarta kolen. Blomkol? Bloom cool? Ja man måste passa på. Det ska grillas! Men det blir inte vin. Vad jag vet. Däremot blir det att kolla på Bolt och äta lite lösgodis. Ja lite.
Med lammköttet redo och korvarna ståendes på kö ska det jävlar i mig ÄTAS!
Det är märkligt hur mycket energi det går åt när man kör stenhård styrketräning några dagar i veckan.
Efter en månads styrketräning är nu vikten på uppgång igen och det känns jäkligt skönt att bli sådär stark igen. Inte lika stark som Joel, men kanske starkare än Victor (min son som är ungefär tjugotvå år yngre än sin kale far).

Snart ska det även tattueras igen. Draken man fick gjort i Thailand måste fixas till ordentligt och ormen på armen ska gaddas över. hade tänkt mig en ponny eller kanske farbror bosse från Yrrol. Det går väl på ett ut. Båda har småflickor ridandes på sig...
Nej men USCH!

Flatan och Zlatan ser Satan på Gatan.

Italia, Rom och resan hem.

Sista morgonen i Montepulciano gick Martin upp tidigt och köpte sig en cappuccino på en superb bistro. Fick ett "boungiorno" av både baristan och av en av stadens slaktare som råkade komma in just när Bergatrollet skulle gå. Bara detta höjde dagen..
Tillbaks till rummet där vi natten innan haft disko. Eller ja, själva diskot såg vi inte till men musiken hördes.
Någon som väsnades speciellt mycket var en spastisk epileptiker som spelade virveltrumma. Lyssna på Bleed med Meshuggah så förstår ni vad jag menar.
Hursomhelst avnjöts återigen en god frukost av den typ vi ätit dagen innan, och ja vi åt den på balkongen. Sedan var det bara att packa ihop sina saker och bege sig. Mot ROM!

Om ni någonsin åker bil i Italien så kommer ni att märka att ju närmare Rom ni kommer desto högre blir tempot och desto blodtörstigare blir Italienarna. Att bli omkörd av en smartcar som gör hundrasextio kilometer i timmen är en ganska speciell upplevelse.
När vi är ett par mil från flygplatsen börjar tempot övergå till hysteri. När det är fem kilometer kvar har hysterin övergått till panik. Nära att krocka, sneddande över flera heldragna linjer, vilt tutandes och skrikandes för full hals betedde vi oss faktiskt mer som Italienare i trafiken än något annat.
När vi lämnat bilen kom vi fram till att det gått i snitt 0,45 liter bensin per mil. Rätt okej, faktiskt. Eller för att citera Nordh -Fiat RUUULES!!
Till hotellet via buss och så kunde man slappna av lite. ett tag i alla fall.
Vad sedan? Ner på stan naturligtvis. Vi skulle testa Roms bästa kaffe (det var hyfsat, inte mer) och Italiens bästa glass (vilket visade sig vara den sämsta glassen av alla de vi åt, därtill fick vi dessutom ett ganska oproffsigt bemötande.) och kom fram till att vi hade fått bättre. Vidare! Bakom Pantheon ligger för övrigt en liten Gelatteria som sköttes av asiater. Fantastisk glass! Den klara favoriten därifrån blev en rossmakande glass. Annars var det hasselnötglassen som styrde min värld...
Vi gick tillbaks mot hotellet och tog varsin pizzaslice. När vi började närma oss hotellet stod det plötsligt en hel massa poliser positionerade mitt på gatan utanför och sköna rytmer av reggae hördes längre uppifrån. Vad var detta? Jo det var dags för något så fantastiskt som "Million Marijuana March" och startfältet var samlat precis utanför vårt hotell. Martin kläckte ur sig kommentarer i stil med -Är poliserna där för att förhindra bråk, eller för att hindra de stackars pundarna från att gå vilse?

Så vad gör vi?
Vi går upp på rummet, duschar och går ut för att få oss något till livs. Vad annars? Men jag kan ju försäkra er om att om man inte hade hållt för både näsa och mun när man gick i Gangafolkets fot(rök)spår så hade man nog aldrig kommit dit man tänkt sig från början...

Vår middag den kvällen måste även den omskrivas (blev du förvånad nu? Dummerjöns).
Till att börja med så tog vi något som visade sig vara massa små bebisbläckfiskar i en jättegod sås. Att de var bebisar stör mig inte alls då jag anser att just bläckfiskar är bland de minst sympatiska djur vi har på vår jord. Dessutom smakar de för gott för att man ska orka ha några skrupler angående deras hädangång.
Vad dracks? Kära vän, vad tror du? (HERE WE GO AGAIN!!) Vi tog ett chianti classico på halvflaska som, som vanligt när det gäller dessa underbara viner, smakade fantastiskt.
Efter barnaätandet tog vi varsin primi. Varsin gnocchi. Varsin varsin. En med skaldjur till Fia och en med rödkål och ädelost till Manjo Banjo (Nej inte "Manjos Banjo". Lägg av nu) och allt var jättegott.
Till sist delade vi på en secundi. Salt in bucca. Gott, men inte lika gott som våra primi.
Sedan kan man ju tillägga att allt kött hädanefter kommer att mätas efter Bistecca fiorentina och jag tror det kommer att dröja tills nästa besök i Montepulciano innan jag kommer att smaka dess like igen.

Hem, sova, upp tidigt och ner till stationen. Tåget skulle ta trettio minuter, men försenades lite. Det tog nittio minuter totalt. Segt? Njae inte vidare. Jag hade Peter Robinsson att hålla mig sällskap. Och en underbar och ganska nybliven fästmö att titta på när jag ville må bättre. Vlket jag ville ganska ofta...

Nåväl. Vi mellanlandade i München där martin fick sig en klippning. Skönt? Jo med tanke på att man tidigare så ut som en ovanligt ovårdad taggbuske så måste jag nog medge att det var rätt okej.

Detta var det för mig, det kommer ett inlägg till om stapplande dumma människor och litegrann sådant.
Detta var vår första tripp till Toscana men inte den sista.

Och Maja?
Ja det skrivs en berättelse om henne just nu. Mer? Kör till.

Om bara plocktrucken inte hade rymt ur buren,tänker Maja medan hon kämpar med Glasbitarna. De ger sig inte utan fortsätter att bita i glasen med närmast maniska ögonbrynsviftningar varför Astrid måste dammsuga upp alla hår de fäller. Håren blir arga för alla krokben och samlar sig snart till en ganska imponerande protestmarsch. Det stavas väl Mars? tänker Drak-Anna och mumsar på en tåflätad miniatyrgalosh med en förbryllad rynka mellan halsmandlarna. Maja i sin tur knackar vid det här laget med ena knogen på bordet varpå bordskivan öppnas och Klas tittar ut. Klas är en liten mysig demon som aldrig riktigt brytt sig om det där med tyngdlagen varför han inte har några problem med att bo vertikalt under, eller om det är i, en bordsskiva. Elvis hade varit bättre, säger han med trött tonfall till Maja, bättre ljud i en LP dessutom.

Närma det börjar slutet. Italy, finyl vinyl.

Att vakna i Montepulciano. Jag tänker på hur det faktiskt var, smakar på orden. Drar ut på den njutning som fortfarande klingar i mitt inre (nej inte magen. Själen). Upp klockan åtta för att sätta ut stolar och bord på balkongen från vilken vi hade en panoramautsikt över dalen och sedan duka fram bröd, peccorini (ost) prosciutto (lufttorkad skinka) och juice (juice). För att sedan njuta av denna fantastiska måltid, läsa lite i våra böcker och sedan ge oss ut på stan ett tag. Vi var nu på officiellt utlyst Grappajakt. Efter många om och men (män vaddå?) hittade vi en grappa gjord på druvor från ett Sassicaia vilket är ett vin som i Sverige går på uppåt niohundra kronor. Grappan gjord på resterna av ett sådant vin är naturligtvis inte heller billig, 50euro kostade den. För en halvliter. Pooh. Winnie the Pooh. Mycket hårdare än Bond, tycker ni inte det? För vem vill heta Aktie?
Hursomhelst var det inte en sådan grappa som min käre svåger ville ha levererad så vi letade vidare. Till sist så fann Fia en grappa di montalcino som ju är hennes brors favorit. Den tog vi sade polisen. Nej det gjorde de inte. Återigen bara ett uttryck. (Vad ryckte ut? Jaså tryckte ut, ja men då fattar vi.)

Vidare gick vi och om det var något stopp som under denna tid var populärt så var det vårt favoritställe la docle vita där vi mumsade på snacks och drack vin mest hela tiden. Senare köpte vi kött, pålägg och mer bröd för att ha en picknick senare på dagen, njuta lite mer av än magnifikare utsikt och se om vi kunde hitta fler av den otroligt häftiga bil som den gamla Fiat 500 faktiskt är. Stor som en mindre ryggsäck och söt som tre sovande hundvalpar.

Efter lunchen tog vi oss en tur ner till la dolce vita där vi drack vatten och... Nej självklart ljuger jag. Vin såklart.
Vi testade naturligtvis lite olika viner (HERE THEY COME AGAIN! WATCH OUT! THEY WILL DRINK ALL YOUR WINE AND LAUGH WHILE DOING SO! THE NERDS! THE NERDS ARE COMMING!! INFLATION HELP US ALL!!!) och här kommer det roliga.
Vi fick prova ett helt fantastiskt Nobile de Montepulciano med otroligt rik frukt, mäktiga syror och en balans som skulle göra vilken katt som helst grön av avund. Smått lyriska av detta blev vi erbjudna att testa ett Brunello di Montalcino men då vi tidigare inte blivit särskilt imponerade av dessa viner var vi nära att avstå vilket, skulle det visa sig, skulle ha varit resans största misstag.
Om det tidigare vinet hade rik frukt så var detta ett fruktens oljeshejk, om det tidigare hade fantastisk balans så var det endast en elev till detta vin och syrorna. Gud, syrorna! Åh!
Jag har testat en del viner, men detta måste vara det godaste jag druckit. Inte det häftigaste, men det godaste. Detta fantastiska vins kvalité bevisades senare då jag tog en Amarone som ju är ett väldigt kraftfullt vin, men som inte kom ens i närheten av den intensitet som gjorde att brunellon spelade violin på mina endorfiner.
En flaska hemma, att drickas med andakt.Om några år. Gärna då i sällskap med några som verkligen vet att uppskatta ett sådant vin och jag tror mig veta vilka som ska bjudas...

Lite senare då vi hade gått genom la stada ytterliggare ett par timmar gjorde vi oss än en gång i ordning för att så sakta dra oss mot restaurangen med köttet. Väl där ser vi utanför en hel massa människor. Uppenbarligen en busslast med äckliga svenskar som in kom in på restaurangen på grund av dubbelbokning, men vad man först trodde var att köttet tagit slut och det hade inte varit helt bra. Men skit i alla andra så länge man själv få det man vill, är ju devisen i Sverige och den följde vi med bravur..

Vi hade denna gång bestämt oss för att ta den stora bisteccan eller, Bistecca Fiorentina och när köttet kom in.. Oj oj oj. Fia var inte där då och såg den halva tjur som de på gaffeltruck visade var vårt kött, men av min min att döma, sade hon senare, var det verkligt imponerande. JA! Det var det.
Nu är det ju så att en sådan biff består att två olika sorters kött avskiljt av ett ben. Dels den smakrika sorten som också var den vi "smakat" föregående kväll och dels en mörare bit men som inte är lika smakrik.
Den möra biten är så mör att om man lägger kniven med den slöa änden ner på köttet så skär man nästan igenom... DET ÄR TA MIG FAN DET GODASTE JÄVLA KÖTT JAG NÅGONSIN HAR ÄTIT!!!
Naturligtvis var det vin santo och mandelskorpor efter maten denna kväll också.

Vår sista kväll i Montepulciano närmade sig sitt slut. Vi gick förbi La dolce vita där vi tackade för allt det goda vi fått och blev ombedda att komma tillbaks i September då det var som vackrast i och runt denna underbara stad.
Hem till hotellet för en välbehövlig natts vila.
Att somna i Montepulciano...

När allting har lugnat ner sig och gått och lagt sig börjar också Maja bli lite trött. Hon plockar ut sin skugga ur garderoben, rullar in indianerna i bordsduken och hämtar ner Astrid från luftslottet hon och grytan byggde när sanden tog slut. Oj som det kan bli, suckar Maja och viker ner en stenbumling från täcket med de visslande drakarna på. Drak-Anna tittar förbryllat på och undrar varför det kliar så i ögonen av det det där visslandet. Måste vara färgen, tänker hon och försjunker det slags halvdvala där hon ofta vistas. När hon förestår tupperware-partyn till exempel.

Den vita dolmen (la dolce vita) Italien 3.3

Vägarna i Montepulciano är vindlande, smala och branta. Det ligger vinotek överallt och Italienarna går fria på gatorna!
Själva staden som sådan är väl inte lika fantastisk som Siena, men de upplevelser vi fick där översteg alla andra.
Efter ett tags rundvandring beslutar vi oss för att gå in på ett ställe som hette la dolce vita. En kombinerad trattoria och vinotek med ett alldeles fantastiskt koncept. I Svennarnas gråa land händer det ibland att man köper vin ute på en restaurang. Köper man en flaska för, låt oss säga femhundra kronor, är det då ett femhundrakronors-vin man får in? Nej. Vinet man får kostar om man har en verklig tur kanske hundra kronor på systemet. En tumregel för billigare viner verkar vara att vad du betalar för ett glas på en någorlunda billig restaurang konstigt nog brukar kunna vara samma summa som du skulle få betala på systemet. Men då för hela flaskan. På la dolce vita var konceptet att man kunde köpa en flaska vin i butiken, be personalen öppna den och få sin mat serverad till det vin man valt ut i butiken. Genialt! Och då får man ett trehundrakronors-vin för just- trehundra kronor. Och inte för femtonhundra kronor som är fallet hemmavid.

Nåväl. Jag kommer ihåg att vi köpte bröd, ost och skinka hos en mycket söt liten dam som förestod en lika söt liten butik. Gott till frukost tänkte vi.

Gör er redo nu för här kommer den första av kossorna vi åt upp...
Vi frågade hotellpersonalen om vilken restaurang som var att rekommendera och fick så tips om ett ställe som tydligen var bra.
Tjolahopp tjolahej tjolahoppsansa (eeEEEMIIIL!)
När vi väl krånglat oss dit stod vi nästan först i dörren strax innan de skulle öppna. Och tur var väl det ty maken på hungrande zombies utanför en restaurang har inte synts till (eller skrattats krampaktigt åt- av ren skadeglädje kan tilläggas) sedan Shaun of the dead först sågs. Vi hade väl egentligen bestämt oss för att någon gång testa en viss bistecca som Fia hade läst om. Väl inne ser vi en lång, magerlagd, men senigt stark herre i fyrtiofem till femtioårsåldern. Hans i en hästsvans uppsatta hår verkar inte ha varit positionerat under rinnande vatten på ett bra tag. Detsamma gäller för övrigt resten av mannen. Han har så att säga en viss odör från läsidan. Den är inte överhängande, men ändock klart kännbar. Hursomhelst beställde vi då en bistecca. Inte den riktiga dock. Den vi beställde bestod av 1250 gram kött. Den gråe mannen kom in och visade detta otroliga köttstycke för oss innan och vi kunde inte annat än gapa av bävan inför detta monster till måltid.
Efter en stund får vi in vårt vin (ett riktigt gott, enkelt rosso de nobile. Trettio kronor för en halvliter, det du) vårt bröd samt lite potatismos att ha till biffen när den kommer.
Biffen kommer och vi är stumma av förvåning. Den har träkolgrillats och strötts med grovt salt, peppar och olivolja. That's it. När så kniven långsamt och med absurd lätthet skär genom köttet börjar snålvattnet inte så mycket rinna, som forsa. Köttet är mört som oxfil'e, fem centimeter tjockt och har en smak som inget annat jag någonssin smakat. Det var det godaste jag ätit. Lätt. Rött i mitten, bara en liten väl tillagad yta runt om. Fantastiskt! Under många skratt, ljudliga suckar och näsmast erotiskt laddade stön åt vi den mest underbara måltid så långt på resan. Efter KÖTTET var det dags för efterrätt. Vin santo och mandelskorpor att doppa däri. Jätteenkelt. Och jättegott. Vi överlade ( i ungefär tre sekunder) innan vi bestämde oss för att boka bord till nästa dag också. Nåväl. Vi gick hem lade oss och i alla fall jag sov väldigt gott.

Maja ser tittar sig omkring efter att den vilda dansen äntligen blivit tämjd och ser sin syster Astrid i ögonvrån som just slår in grytans lock eller vad som skulle kunna vara den plats på grytan där huvudet sitter. Maja blinkar febrilt varpå Astrid och grytan rinner ur Majas ögonvrå och sitter på fem röda på golvet och röker fredspipa. De fem röda är indianer som minsann vet hur man ska röka på riktigt, de skrattar förtjust när de ser Majas skugga flirta med den nu ganska buckliga grytan. Fyra av de röda funderar på vem de ska lura på spriten härnäst medan den femte allvarligt funderar på om Astrid inte är en aning för stor för att vara så liten som hon är.

Intro + Massa montar (Italien 3.2)

När man nu sitter med denna magiska lilla manick (nej, inte "trollmojjen", din enkelspårige och högst sexistiske djävulsdyrkare, jag menar datorn. Ja datorn) i knät kan man inte riktigt låta bli att dra en sådan där liten genomgång som man ibland gör när man inte gör något annat. (Hur tänkte jag när jag formulerade det där? Inte klart i varje fall, så mycket är säkert.)

Men jag ska göra mitt bästa för att ni (och jag själv) ska slippa genomlida detta hemska som man blivit utsatt för ack så många gånger av andra (sexuella övergrepp är INTE vad jag eventuellt inte skulle kunna låta bli att avstå från att inte tänka på) nämligen detta oerhörda tjat om detaljer, gärna formulerat på ett för den på underhållning utsvultne smått komiskt sätt. Jag ska med andra ord sluta skriva som jag gör och ta mig själv och andra på lite mer allvar... Om du lyckats hänga med såhär långt så är du en läsare av rang och ja, det är klart att jag ljög. Jag kommer aldrig att ta mig själv - eller någon annan- på minsta allvar. De gör de tillräckligt själva ändå. Jag med. (?)
Flummerierna, verkar det som, tar aldrig slut.

Tillbaks i tiden och minnet till Italien.
Det som sätter sig mest på minnet när man kör genom Chianti är, givetvis, lanskapet. Man blir inte direkt fartblind i en liten Fiat heller så även om man kör så hinner man begapa sig en hel del över utsikt efter utsikt. Kanske utsikt före utsikt är ett lika riktigt om än inte lika vedertaget sätt att uttrycka sig på.
Vi stannade i en oansenligt tråkig by där allt var stängt och vars namn jag glömt och drog oss vidare mot Montalcino där ett av Italiens stora kändisar kommer ifrån. Brunello di Montalcino. Genom hörsägen hade jag förstått att detta inte var ett vin att missa. Eller "ett" vin. Massa viner finns det. Vi kom så fram till den lilla bergsstaden och gick på dess slingrande gator, tog en glass och en pizzaslice i solen och skelade så smått när vi tänkte på ullbollen därhemma. Molntalcino, visade det sig, var belamrat med vinotek, vinshoppar och cyklister. Själva staden, däremot, var inget för en annan. Ganska tråkig om man jämförde med Siena. Klart turistiserat.
Vi stannade givetvis på ett par vinotek där vi under spänd förväntan (i alla fall från min sida) började testa lite olika Brunelloviner. Lillstrumpa var inte nöjd. Den frukt man hört talas så mycket om hade nog tagit livet av sig någon gång under tappningen, alternativt hamnat utanför flaskan ty vinernas tanniner fick skvalpa omkring i det närmaste ensamma i munnen, utan mycket mer sällskap än de andra syrorna. Släkten så att säga. Det var en del torkad frukt, lite aprikos, russin och körsbär men inte alls tillräckligt för att vinet skulle finna den där ack så välbehövliga balansen. Goda viner, visst, men man kan få betydligt godare viner för halva priset. Eller närmare det dubbla, skulle det visa sig...

Smått besvikna och inte full så smått varma lämnade vi Montalcino och drog vidare mot det som skulle komma att bli resans höjdpunkt - Montepulciano.
På avstånd ser man en av mur omgärdad stad trona i ensamt majestät högt upp på toppen av en ås.
Då Bergatrollet ska köra in Montepulciano och inte riktigt är så uppmärksam som man ska, borde och måste vara i trafiken är det inte långt ifrån att en mycket hyrd liten Fiat blir mycket mindre symmetrisk. Med skrikande däck och en skarp vridning på ratten slipper man detta och får istället vända och köra tillbaks. När väl pulsen kunde urskiljas igen var vi i det närmaste framme. Det enda problemet är att gatan som vi körde på blev enkelriktad. Hurra! Fia springer i förväg och kollar vad hotellet ligger. Jo det är klart att det ligger precis på andra sidan av den enkelriktade gatan. Bara genom tunneln så hade man varit där. För att komma dit ska man köra runt halva staden. Vad görs? Vi kör igenom tunneln (mot enkeltriktat) och kommer ut på andra sidan där Martin genast tvingas göra en skarp högersväng och sedan, direkt, en lika skarp vänstersväng. Sedan är det till att backa i femton procents lutning för att få bilen till en lämplig parkering. Fiaten klarar knappt av detta övermänskliga styrkeprov. Martin klarar det med ännu mindre marginal. Så. Framme.
Släpande på den vid det här laget ännu tyngre blå resväska som blivit min börda att bära klättrar vi uppför och hasar oss nedför tills vi efter tjugo minuter kommer fram till hotellet som ligger femtio meter från där bilen nu står så vackert parkerad.
I receptionen möts vi av en trevlig yngre kvinna med ett garnityr som en Ardenner.
Vi blev lovade en panoramautsikt över dalen och detta var också vad vi fick. Perfekt! Knasig säng och ännu knasigare dusch kompenserade väl för detta. Om man nu ska vara sådan (vad då hurdan då? Sådan där! *viftar argt med fingret åt höger).
En sak som Fia med vackra ord flera gånger framfört sedan vår vistelse i Montepulciano är något som väl tidigare har anats men som här hos mig slog ut i full blom. Det började så smått med att undertecknad mer än gärna ville gå på lite smalare gator, gärna gränder och se "om det finns något här". Detta hände så ofta att det började bli misstänkt och efter en viss tids funderande konstaterades det att undertecknad lider av något så ovanligt som en allvarlig, ja nästan grav(dödgrävare? nu får du väl ändå ge ta och dig), grändfetish. Det slutliga beviset var de nästan köttsliga suckar av vällust undertecknad gav ifrån sig när det väl hittades något mysigt vinotek eller liknande i en högst minimal gränd någonstans. Även gränder som inte ledde någonstans och uppenbarligen inte var något annat än en genväg dit man redan varit skulle nästan tvångsmässigt undersökas.
Vår första promenad ledde oss nedåt staden. Det första stället vi stannade på var ett vinotek (ARE YOU MAKING FUN OF ME?! I KNOW YOU NEVER WOULD SET YOUR FOOT I SUCH A PLACE!!) där vi fick smaka få ett flertal viner av mycket god kvalitet och pratade en stund med butiksinnehavaren om lagring, karaktär och annat som vi vinnördar gärna sysselsätter oss med när vi hittar likasinnade. Mannen som hade hand om butiken trodde för övrigt att vi var från Australien och han var inte den ende som gjorde det antagandet på resan. Varför? Åh jag vet inte. Kanske för att båten inte simmar men ändå rör sig. Något sådant.
Vi gick vidare till grannen där två tonårstjejer försökte sälja på oss en massa medelmåttigt vin. Ungjävlar. Äckligt.
Vi tog oss ut ur la stada, eller i alla fall den gamla delen av staden och vidare till turistinformationen där den feta damen i kassan hade vänligheten att ta tio kronor betalt för en i det närmaste värdelös karta. "Tackar.
Sådant brukar vara gratis. Jaså du visste inte det? Dålig karta. Ja det är den, men du verkar ju inte fatta det."
Jävla skata.
Vi gick upp, runt och genom halva staden som visade sig vara om möjligt ännu backigare än Siena. Ta mig fan om den inte var helt översållad av gränder dessutom. Paradise city? Ja. Min och Fias version i alla fall.

Maja reser på sig och tittar vänligt två och ett halvt varv runt axeln på sin lillasyster, Astrid, som just spikat upp en fjärt, som hon tidigare målat grön, på väggen. Det börjar bli ont om plats eftersom Astrid ätit ärtsoppa tidigare under dagen. Hon är dessutom ganska kvick i benen så fjärtarna har inte stora chanser att komma undan sina skrämmande öden som väggprydnader. Å andra sidan behövs det ändå lite färg här, tänker Maja medan hon klappar sin skugga på ryggen varpå skuggan suckar njutningsfullt om än en smula berusat, den har nämligen medan Maja inte såg öppnat den flaska vin santo som Maja fick i present av en ovanligt välartikulerad hoppjerka förra veckan. Flaskan står snart tom på diskbänkens vänstra reflex och Majas skugga börjar nu allvarligt känna konsekvenserna att som okroppslig varelse dricka berusningsdrycker. Det börjar bli svårt för den att hänga med i Majas allt häftigare danssteg.

Vägen genom chanti, Siena igen änna (Italien 3.1)

Vad händer om knuff (det är jag) kör genom Chianti och är oförberedd på prakten? Inte så mycket mer än att han stannar och tar massa kort på scenerierna. Gärna med Fia i förgrunden.
Slingrande vägar, exemplarisk skyltning (många gånger bättre än i Sverige) och fint underhållna vägar (behöver jag påpeka vart vägarna är sämre?) gjorde vår resa inte bara behaglig utan rentav högst njutbar.
Vårt första stopp på resan var en svenskägd vingård med namnet Terreno där det produceras allehanda gottigheter. Vin testades det naturligtvis. Vi började med de enklare och arbetade oss uppåt, deras Chianti Classico Reserva var fantastisk men mot deras Supertuscan (ett vin som tillverkas i Toscana men av till exempel utländska druvor) föll det till föga. En flaska Supertuscan för tjugosex Euro! Tackar. Olivolja. Gottig olivolja! Tolv Euro för den. Sedan gjorde Bergatrollet den stora "missen" (nej jag menar inte "katten", jag menar miss som i misstag) att testa deras Grappa. Samma grappa som blev utnämnd till Sveriges bästa. Åh! Rysningar av välbehag for genom min lekamen. En sådan för 16 Euro. Den har för övrigt redan provsmakats här hemma och den är verkligen så god som ryktet gör gällande.
Några hundralappar (hundra lappar? många lustigt talande nordbor det där) fattigare fick vi följa med en busslast av människor som mest väl bestod av pensionärer på en rundtur på gården. Vi fick en snabb genomgång av det man redan läst i flera böcker, men att få se det på riktigt öppnade verkligen ens ögon(bildligt talat, de var redan öppna sedan innan) och man begriper lite mer nu om hur vinframställningen faktiskt går till. Skoj sade nörden (ja det är mig själv jag pratar om).
Efter rundturen var både jag och Fia på väg att bli rejält hungriga varför vi frågade en av ägarna, Torbjörn, vart man kunde äta i närheten. Greve in Chianti, blev svaret, där har de 13 reastauranger och alla serverar bra mat. Naturligtvis, som jag vid det laget börjat vänja mig vid när det gäller Fialajnen, var man tvungen att spana in de flesta av dem innan man kunde bestämma sig att det andra stället man gick förbi var det mest lämpliga. Valet var inget vi skulle ångra.
Först en capresse att dela på och sedan varsin Primi.
Fia beställde pasta med vildsvin och för den flummige hämnaren blev det en spaghetti ragu (köttfärssås) och det blev naturligtvis Chianti Classico till detta underbara. Jag kallar underbart för att det verkligen var fantastiskt gott (och inte för att någon ska tro att det är fel veckodag när grodan sjunger blått åt vänster), vädret var underbart och stämningen mer än god. Det enda tråkiga var att det kom något slags människor (tyskar) med utseende som taget direkt från någon specialklass och med miner som inte ens med den yttersta välmening kan beskrivas som annat än nollställda. Men man skrattade å sndra sidan väldigt gott åt dem under hela middagen. Speciellt som en av dem hade exakt den min som undertecknad gör när han spelar efterbliven...
När vi ätit upp denna ambrosia (smått lyrisk var man, det kan jag villigt erkänna) frågade vår servitör med fiskmåsrösten om vi ville ha Dolce varpå vi tackade nej. Vad händer? Jo Martin beställer in en espresso och får den strax. Servitören kommer ut igen några minuter senare säger, "a present for you" och ställer ner en jordgubbspanacotta med färska jordgubbar på vårt bord. Gratis. Men denna efterrätt hade varit god även om den inte varit så extremt budgetvänlig. Mycket god.

Vad hände sedan? Jo vi körde vidare. Blev du förvånad? Ja inte fan kunde vi stanna där, eller jo det kunde vi ju men vi skulle vidare. Så det så. Envetne fan.

Fia körde då hennes mage fortfarande inte hade återhämtat sig helt. Hon körde och smuttade på olika viner, jag satt och skelade och drack vinerna. Bra deal tycker jag.
Vi stannade till på Monteglieri och testade ett par olika viner och fastnade för ett Brunesco från -95. Jisses, tänkte vi(i alla fall jag, jag påstår mig inte kunna läsa Fias tankar, även om jag gör det med bilen ibland. Tankar alltså) det är nog dyrt. Ja det kanske inte var billigt men 22 Euro är knappast ett överpris för ett vin av den kalibern.
Vi träffade även ett par från Sverige där som för närvarande bodde i Frankfurt. Killen var både smart och trevlig. Tjejen var, tja, trevlig. Utan smart. Ljuset i hennes ögon, fick man en känsla av, berodde helt enkelt på solen på baksidan skallen eller snarare genom. Substans? Nej, inte sådan där av järn i alla fall.

Vidare! Tjoho! Martin mådde vid det här laget inte så jättebra. Åksjuka i kombination med vinprovning är inte alltid bra. Nästan aldrig skulle jag nog vilja påstå.
Ytterligare ett stopp gjordes. På Vignavechia där en stressad kvinna öppnade sina dörrar för oss trots att det bara var fem minuter kvar till stängning. Hon skulle hämta sin son och hade ont om tid, men var ändå tålmodig med oss vinnördar till turister. Vi provsmakade faktiskt flera olika viner (SURPRISE!THE NERDS OF WINE IS TASTING MORE THAN ONE WINE AT THE TIME, I NEVER THOUGHT THIS DAY WOULD COME!!) *harkel* men favoriten där blev ett av de enklare vinerna. Ett vanligt Chianti Classico för 8,60 Euro. Helt ok i min bok (nej jag menar inte att jag häller vinet i någon bok, inte heller att jag förvarar det så, bara att jag tyckte att vinet var prisvärt).

Vi körde på slingriga vägar tillbaks mot Siena. Vad händer? Jo vi kör fel. Inte så farligt ändå. Bara ett par mil åt fel håll. Vilket ändå måste få godkänt. Eller? He he he. Ha?

Vi vilade på hotellrummet en stund och gjorde oss redo för kvällen. Till middagen hade Fia läst igen. Och tacksam var jag för det. Vi tog oss in till la stada med hjälp av buss, två dussin ställningsbyggare och ungefär femtio meter aluminiumrör. Den restaurang som vi bestämt oss för hette Enzo. Riktigt god mat, men även dyr och den får därför inget speciellt omnämnande. Förutom det faktum att jag där testade lardo, fett från gris i form av tunna skivor. Det smälte i munnen fullständigt. Det var lite väl mycket bara, men det är liksom att klaga för mycket att påpeka det. Men på min blogg gör jag vad jag vill!

Vi strosade omkring i staden lite, tog vägen förbi doumen och gick nästan vilse bland dessa vindlande gator innan vi beslöt oss för att gå upp till torget och vänta på bussen. Jag grämer mig lite över att vi inte struntade i Florens och tillbringade mer tid i Siena istället. Men då vet man det nästa gång.

Vi kom till hotellet där en ny bunt ungar, denna gång något år yngre, stod och vrålade. Jävla liv. Det bådade inte gott inför frukosten.

Vi vaknar och efter en viss överläggning beslutar vi oss för att vänta lite med att gå ner och äta frukost, mest för att de odjur som terroriserade hotellet dagen innan åt ganska tidigt, men var också klara ganska tidigt.
Som vi bedrog oss. När några få människor talar högt i mun på varandra är det störande men man kan för det mesta stå ut med skiten (förlåt, bajset). Men när femtio vidriga små halvapor sitter, står och skriker på varandra samtidigt börjar liksom nervändarna så sakta trasas sönder. Hur de betedde sig vid kaffeautomaten vill jag helst inte gå in på, men som pirayor kring ett stycke kött ät inte långt ifrån sanningen.

Vi gick upp på rummet igen (halvt döva efter ljudtortyren vid frukosten kan tilläggas) för att göra oss i ordning. Resan mot Montepulciano via Montalcino hade tagit sin början.

Maja lyfter på ena glasögat, rättar till husvagnen under stolen och känner något slå i golvet. Det är hennes skugga, den är sur för att bullen var så svårtuggad. Skuggor tenderar nämligen inte till att ha några tänder alls.
-Imorgon blir det varm choklad, lovar Maja och knyter glaset i en rosett runt midjan.