Intro + Massa montar (Italien 3.2)

När man nu sitter med denna magiska lilla manick (nej, inte "trollmojjen", din enkelspårige och högst sexistiske djävulsdyrkare, jag menar datorn. Ja datorn) i knät kan man inte riktigt låta bli att dra en sådan där liten genomgång som man ibland gör när man inte gör något annat. (Hur tänkte jag när jag formulerade det där? Inte klart i varje fall, så mycket är säkert.)

Men jag ska göra mitt bästa för att ni (och jag själv) ska slippa genomlida detta hemska som man blivit utsatt för ack så många gånger av andra (sexuella övergrepp är INTE vad jag eventuellt inte skulle kunna låta bli att avstå från att inte tänka på) nämligen detta oerhörda tjat om detaljer, gärna formulerat på ett för den på underhållning utsvultne smått komiskt sätt. Jag ska med andra ord sluta skriva som jag gör och ta mig själv och andra på lite mer allvar... Om du lyckats hänga med såhär långt så är du en läsare av rang och ja, det är klart att jag ljög. Jag kommer aldrig att ta mig själv - eller någon annan- på minsta allvar. De gör de tillräckligt själva ändå. Jag med. (?)
Flummerierna, verkar det som, tar aldrig slut.

Tillbaks i tiden och minnet till Italien.
Det som sätter sig mest på minnet när man kör genom Chianti är, givetvis, lanskapet. Man blir inte direkt fartblind i en liten Fiat heller så även om man kör så hinner man begapa sig en hel del över utsikt efter utsikt. Kanske utsikt före utsikt är ett lika riktigt om än inte lika vedertaget sätt att uttrycka sig på.
Vi stannade i en oansenligt tråkig by där allt var stängt och vars namn jag glömt och drog oss vidare mot Montalcino där ett av Italiens stora kändisar kommer ifrån. Brunello di Montalcino. Genom hörsägen hade jag förstått att detta inte var ett vin att missa. Eller "ett" vin. Massa viner finns det. Vi kom så fram till den lilla bergsstaden och gick på dess slingrande gator, tog en glass och en pizzaslice i solen och skelade så smått när vi tänkte på ullbollen därhemma. Molntalcino, visade det sig, var belamrat med vinotek, vinshoppar och cyklister. Själva staden, däremot, var inget för en annan. Ganska tråkig om man jämförde med Siena. Klart turistiserat.
Vi stannade givetvis på ett par vinotek där vi under spänd förväntan (i alla fall från min sida) började testa lite olika Brunelloviner. Lillstrumpa var inte nöjd. Den frukt man hört talas så mycket om hade nog tagit livet av sig någon gång under tappningen, alternativt hamnat utanför flaskan ty vinernas tanniner fick skvalpa omkring i det närmaste ensamma i munnen, utan mycket mer sällskap än de andra syrorna. Släkten så att säga. Det var en del torkad frukt, lite aprikos, russin och körsbär men inte alls tillräckligt för att vinet skulle finna den där ack så välbehövliga balansen. Goda viner, visst, men man kan få betydligt godare viner för halva priset. Eller närmare det dubbla, skulle det visa sig...

Smått besvikna och inte full så smått varma lämnade vi Montalcino och drog vidare mot det som skulle komma att bli resans höjdpunkt - Montepulciano.
På avstånd ser man en av mur omgärdad stad trona i ensamt majestät högt upp på toppen av en ås.
Då Bergatrollet ska köra in Montepulciano och inte riktigt är så uppmärksam som man ska, borde och måste vara i trafiken är det inte långt ifrån att en mycket hyrd liten Fiat blir mycket mindre symmetrisk. Med skrikande däck och en skarp vridning på ratten slipper man detta och får istället vända och köra tillbaks. När väl pulsen kunde urskiljas igen var vi i det närmaste framme. Det enda problemet är att gatan som vi körde på blev enkelriktad. Hurra! Fia springer i förväg och kollar vad hotellet ligger. Jo det är klart att det ligger precis på andra sidan av den enkelriktade gatan. Bara genom tunneln så hade man varit där. För att komma dit ska man köra runt halva staden. Vad görs? Vi kör igenom tunneln (mot enkeltriktat) och kommer ut på andra sidan där Martin genast tvingas göra en skarp högersväng och sedan, direkt, en lika skarp vänstersväng. Sedan är det till att backa i femton procents lutning för att få bilen till en lämplig parkering. Fiaten klarar knappt av detta övermänskliga styrkeprov. Martin klarar det med ännu mindre marginal. Så. Framme.
Släpande på den vid det här laget ännu tyngre blå resväska som blivit min börda att bära klättrar vi uppför och hasar oss nedför tills vi efter tjugo minuter kommer fram till hotellet som ligger femtio meter från där bilen nu står så vackert parkerad.
I receptionen möts vi av en trevlig yngre kvinna med ett garnityr som en Ardenner.
Vi blev lovade en panoramautsikt över dalen och detta var också vad vi fick. Perfekt! Knasig säng och ännu knasigare dusch kompenserade väl för detta. Om man nu ska vara sådan (vad då hurdan då? Sådan där! *viftar argt med fingret åt höger).
En sak som Fia med vackra ord flera gånger framfört sedan vår vistelse i Montepulciano är något som väl tidigare har anats men som här hos mig slog ut i full blom. Det började så smått med att undertecknad mer än gärna ville gå på lite smalare gator, gärna gränder och se "om det finns något här". Detta hände så ofta att det började bli misstänkt och efter en viss tids funderande konstaterades det att undertecknad lider av något så ovanligt som en allvarlig, ja nästan grav(dödgrävare? nu får du väl ändå ge ta och dig), grändfetish. Det slutliga beviset var de nästan köttsliga suckar av vällust undertecknad gav ifrån sig när det väl hittades något mysigt vinotek eller liknande i en högst minimal gränd någonstans. Även gränder som inte ledde någonstans och uppenbarligen inte var något annat än en genväg dit man redan varit skulle nästan tvångsmässigt undersökas.
Vår första promenad ledde oss nedåt staden. Det första stället vi stannade på var ett vinotek (ARE YOU MAKING FUN OF ME?! I KNOW YOU NEVER WOULD SET YOUR FOOT I SUCH A PLACE!!) där vi fick smaka få ett flertal viner av mycket god kvalitet och pratade en stund med butiksinnehavaren om lagring, karaktär och annat som vi vinnördar gärna sysselsätter oss med när vi hittar likasinnade. Mannen som hade hand om butiken trodde för övrigt att vi var från Australien och han var inte den ende som gjorde det antagandet på resan. Varför? Åh jag vet inte. Kanske för att båten inte simmar men ändå rör sig. Något sådant.
Vi gick vidare till grannen där två tonårstjejer försökte sälja på oss en massa medelmåttigt vin. Ungjävlar. Äckligt.
Vi tog oss ut ur la stada, eller i alla fall den gamla delen av staden och vidare till turistinformationen där den feta damen i kassan hade vänligheten att ta tio kronor betalt för en i det närmaste värdelös karta. "Tackar.
Sådant brukar vara gratis. Jaså du visste inte det? Dålig karta. Ja det är den, men du verkar ju inte fatta det."
Jävla skata.
Vi gick upp, runt och genom halva staden som visade sig vara om möjligt ännu backigare än Siena. Ta mig fan om den inte var helt översållad av gränder dessutom. Paradise city? Ja. Min och Fias version i alla fall.

Maja reser på sig och tittar vänligt två och ett halvt varv runt axeln på sin lillasyster, Astrid, som just spikat upp en fjärt, som hon tidigare målat grön, på väggen. Det börjar bli ont om plats eftersom Astrid ätit ärtsoppa tidigare under dagen. Hon är dessutom ganska kvick i benen så fjärtarna har inte stora chanser att komma undan sina skrämmande öden som väggprydnader. Å andra sidan behövs det ändå lite färg här, tänker Maja medan hon klappar sin skugga på ryggen varpå skuggan suckar njutningsfullt om än en smula berusat, den har nämligen medan Maja inte såg öppnat den flaska vin santo som Maja fick i present av en ovanligt välartikulerad hoppjerka förra veckan. Flaskan står snart tom på diskbänkens vänstra reflex och Majas skugga börjar nu allvarligt känna konsekvenserna att som okroppslig varelse dricka berusningsdrycker. Det börjar bli svårt för den att hänga med i Majas allt häftigare danssteg.