Dramatik

Dramatik.
Finns det något som gör mig mer förbannad än dramatik så skulle det väl vara dramatik i kvadrat. Det gör väl knappast saken bättre att jag själv har en liten ådra av denna inte så trevliga egenskap. När det gäller min familj (syskon och mor) så är det inte så mycket en egenskap bland flera som den styrande egenskapen av alla. Betänk detta: När något händer som vi övriga (läs, jag själv, min bror samt de yngre tre systrarna) inte tycker inte är vidare viktigt så ska detta genast "tas tag i", "pratas igenom" och "styras upp". Skvallras om, helt enkelt.
Nå. Det hade väl varit en sak om de skvallrande personerna hade haft en aning om vad de pratat om eller om det i alla fall berört dem på allra minsta sätt. Inget hade kunnat vara mer fjärran sanningen. En anmärkning i förbigående kan få enorma konsekvenser i händerna på dessa beteendepoliser som ju gör allt de de gör för att hjälpa sina medmänniskor. Tror de. Saken är bara den att det de gör är att ta ett litet, litet problem (om det ens kan räknas till ett sådant) och sedan rotar runt, förvränger, sladdrar och "ska reda ut" detta knappt existerande problem tills det, förvrängt till oigenkännlighet, blivit inte så mycket en höna utan snarare hönans rabissmittade struts till styvfaster. Och allt detta av en fjäder som egentligen var ett dun.
Frustrationen sjuder.
Speciellt då detta sker gång på gång på gång på gång på... Ja ni fattar. Aldrig verkar det bli någon bättring. Om det man stör sig på är så allvarligt att man inte kan låta det vara så kan man väl ta det med de berörda personerna istället för att "prata igenom det" med vald släkting och elda upp sig över en oförrätt som, och håll i er nu, inte på något sätt var en oförrätt eller som inte överhuvudtaget hade med en själv att göra?
Vad vi har här är typiskt hemmafrubeteende.

Jag har som sagt en viss tendens till detta själv och ja, jag kan snacka skit om andra. Men om man nu vet med sig att man har denna ådra så kan man väl för i hela helvetes fanskap se till att göra den till ett mindre dominerande inslag i sin personlighet. Jag försöker, och det är inte det lättaste, att bete mig bättre, snarare än att som vissa andra: vältra mig i all dramatik jag kan lägga vantarna på alternativt kräkas upp.
Så.
Gallan i muggen, tack, och inte över köksbordet till allmän beskådan.

Utvecklingen för ett barn går alldeles för fort för att man som pappa ska hinna med, varje dag sker små under. Bara för ett par dagar sedan så skrattade Valdemar för första gången när jag kittlade honom och på något sätt innehöll det skrattet allt som är viktigt i livet. Jag är irriterad på den lille apan när han skriker öronen av sig utan minsta anledning, fjantigt lycklig när han jollrar på morgonen (men inte för tidigt, sömn är viktigt) och helt betagen när han sover i min famn och inte riktigt samma människa längre.

Igår så kunde jag och min älskade kvinna äntligen få somna jämte varandra igen efter att ha väntat på det i tolv evigheter. Det är bland de få sakerna jag saknar. Bara att få somna tillsammans... Snart igen, Valdemannen, när du sover i egen säng så ska din mor och far kramas ikapp igen!

Livet nu

Det har tagit en vändning. En riktigt rejäl sådan. Men en tremånaders bestämd ung herre i huset så blir det helt andra prioriteringar i livet, allt annat liksom flyter ut i periferin. Träning, skola, städning (som ju alltid legat långt ut i periferin för en annan) samt tvätt (dito) för att inte tala om trädgårdsarbete (nej, börja inte ens).
Inte ens fokus för att skriva ordentligt.
Det är förjävligt! Och det är helt underbart!
Jag har aldrig varit lyckligare.
Min vackra kvinna glöder av lycka och jag njuter av att se henne sådan. Hon är verkligen en perfekta mamman och jag önskar bara att jag kan bli en lika bra förälder som hon är.
En sak är dock väldigt enkel. Med Valdemar är det sådana faderskänslor som man bara kan drömma om som helt plötsligt tagit mig i besittning och jag älskar det!

Jag har dessvärre hittat ett spel. Dark Orbit. Alldeles för roligt för Martins tid. Jävla skit!

Varghat.

Jag såg idag vad som verkade vara en repris på SVT2. En kanal somm inte direkt går varm när det är dags att komma överens om vad som ska skådas en lördag förmiddag när man inte direkt är på sitt mest inspirerade humör.
Varghat. De flesta med mig tror jag anser att detta magnifika djur har en självklar plats i vår Svenska natur. Vargen har levt uppe i norr i tusentals år och anledningen till att den blev utrotad till att börja med verkar ha varit ren och skär jävla idioti.
Nu när vi har en fungerande vargstam igen är det kanske inte så konstigt att det ibland kommer boskap i kläm så att säga, att ha hunden lös när man är ute och går i skogen när det finns varg där är bara korkat, men vissa (smått efterblivna måhända) människor tycker att det är förfärligt att man inte kan det längre. Tar vi hänsyn till den boskap som rivs av lejon i Afrika? Tycker vi att det är konstigt att människor ibland blir attackerade av hajar? Nej inte vidare. Vi beger oss in på deras territorium och då kan man inte känna sig helt säker längre. Så enkelt är det.
Vi hyser ingen sympati för de som anser att tigern, som ju dödar åtskilliga människor varje år, borde utrotas för sin farlighet.
Men när det gäller vargen så kommer det helt plötsligt in andra toner i sången. Helt enkelt för att de lever i vårt eget land. Landet lagom.
Det finns några hundra människor i Sverige som idag ägnar sig åt att aktivt söka upp och döda så många vargar de bara kan. Varför? För att de tar "vårt" älgkött. För att de river boskap. För att de attackerar främmande rovdjur på reviret. Ett annat resonemang är att dessa människor ville vara närmare naturen och att de på grund av detta har valt att tjäna mindre pengar. Jag kan köpa det. Men att samtidigt hata vargen så intensivt är inget mindre än hyckleri. Man får ta taggarna med rosen så att säga.
Vår värld är fattigare än någonsin och så tillåter vi människor som dessa att göra den än mer utblottad. De är en skam för hela vårt släkte och en fara för allt vilt liv. Jag är på intet sätt militant men att höra dessa idioters konspirationsteorier och fruktansvärt inskränkta åsikter gör mig rädd... Som Gert Fylking brukar uttrycka det: "Sådana människor borde skj...."

Lite

Lite berusad må man vara efter en underbar middag skapad och komponerad av min vackra och underbara fästmö. Anledningen? Hmmpft! Varför skulle man behöva en anledning till att äta och dricka gott? Vad spelar det överhuvudtaget för roll? Jaja okej då... Vi firade faktiskt något. Årsdagen av en av de mest fanstastiska dagar i mitt liv. Dagen då jag och denna fantastiska kvinna förlovade oss. Vi hade väl då inte riktigt räknat med att fira ettårsdagen av förlovningen med ett skrikande, tjoande, gråtande spädbarn vid matbordet...
Men jävligt härligt är det...

Så runt lyktstolpen dansar Maja. Snabbare och snabbare går det, vädret fattar eld men förstår ännu inte blixt. Letande efter vrålåken springer Majas skugga fram till Klas, som pysslar med sådant som bordsdemoner brukar pyssa med, och skriker sataniskt: "Vad är det för skillnad på vrålåken och den vanliga låken?!"
Klas svarar bekymrat: " Den håller till i vrår. Den vanliga låken är mycket svårare att hitta" samtidigt som han putsar bordsduken som flaxat iväg och satt sig i taknocken.
Taknocken i sin tur är ganska omedveten om vad som händer, det snurrar mest, för så är det när man blivit knockad. Knock. "On heavens door" Sjunger Bob genom radion just som Maja äntligen fått tag på det förbenta täcket med drakarna på för att bena av det lite så att det bara är benat. Utan för. Aktern kan få finnas kvar, tänker Maja och rullar i stilla ro in kastrullerna, stenätarna och opalskimret. Men den gröna stenätaren får stanna ute tills han kräkts upp Sten som ju inte ingår i stenätarnas diet.

Vad...

... Är det nu dags för? Jo denna vecka är det praktik och det är väl bra på många sätt och vis. Ändå måste jag medge att som jävligt kompetent massör och bra mycket mer kunnig än många andra sådana känns det rätt illa att arbeta gratis.
Men att få in en fot på ett företag med tiotusen anställda i sydsverige måste väl ändå anses vara ett ganska okej byte i alla fall. Gratis behandlingar eller inte.

Detta är - såhär två tredjedelar in i utbildningen- definitivt rätt sak, rätt yrke, för mig. Det finns inget annat jag hellre vill arbeta med. Kan jag dessutom hålla de föredrag jag redan börjat planera så är saken biff...

Träning igen då... Två pass med kettlebells igår och ett intervallpass löpning idag. Kort sådant. Bara två femminutersronder...
Imorgon ska Jimmy få sig en jävla omgång hård kettlebellsträning. Träningsvärk - here we come!

Jag har världens mest underbara son. För det mesta. Andra gånger är han ett skrikande litet monster med sjukliga bröstbegär. Min vackra kvinna visar sådana gånger sitt än vackrare inre så otroligt tydligt. Hon glöder när hon har Valdemar i famnen, hon blir aldrig irriterad i de lägen då jag själv blir det och hennes tålamod lyfter min kärlek till henne till nya höjder.
Hennes leende när jag kysser henne farväl på morgonen, hennes suck mär jag långsamt masserar hennes hårbotten, hennes fascination av vår son, hennes mjuka skratt... Jag lever djupt fascinerad av henna och att jag har haft den otroliga turen att få ha henne i mitt liv...

Jag har verkligen hittat hem... Till min egen familj...

Att lägga sig i.

Just att lägga sig i är något jag försöker undvika. Hur lockande det än kan vara så ska man vara väldigt försiktig med att lägga sig i andras göranden och låtanden för många gånger är det, för att uttrycka sig milt, ganska känsligt. Det må vara i all välmening men vägen till helvetet är stensatt med goda avsikter. Fast om man ska tro Terry Pratchet så är den stensatt med frusna dörrknackare. På vinter åker de yngre demonerna skridskor på dem.

Tillbaks till saken. Om någon vill hjälpa mig att lyfta tyngre, att kunna plugga bättre, slå hårdare, springa fortare eller njuta bättre av mitt vin så kommer denna människa att ge mig en viss typ av råd. Och nio gånger av tio på ett ganska pedagogiskt sätt.

Om en människa tycker att jag missköter umgänget med min äldre son så kommer råden ofta vara fördolda, dåliga och personen kommer helt att ha missat grundläggande fakta som att det är min föredetta som tidigare hindrat mig och min son från att ha ett fungerande umgänge, vilket i sin tur kan medföra en viss alienation. Till detta tas inte hänsyn av dessa förstå-sig-på-are. Nej för MAN SKA GÖRA RÄTT FÖR SIG! Jo visst, där håller jag helt med. Har man gjort sitt val får man ta konsekvenserna. Men det- håll i er nu- fungerar åt båda håll! Gick det för snabbt?
Jo såhär. Om någon gör sitt bästa för att få mig att framstå i riktig usel dager, gör sitt bästa för att smutsa ner umgänget med min son, komma med vilda och grundlösa anklagelser med mera med mera och med detta lyckas att i det närmaste omintetgöra umgänget ifråga så kommer ju detta givetvis få konsekvenser.
Till att börja med så kommer mitt inflytande på min son vara obefintligt, han kommer att utvecklas på ett sätt som jag inte alls kan påverka.
SÅ. När Victor då börjar bli lite äldre, lite jobbigare och lite mer krävande så blir det helt plötsligt väldigt angeläget att kunna lämna bort honom (inte för att det har varit några problem tidigare då han lämnats bort i princip varenda helg så att hans mor skulle kunna supa, förlåt, festa...). Men när flera människor tröttnat på att vara konstanta barnvakter så kan man alltid ta barnets far till nåder.
Men att ta hand om ett barn som i det närmaste blivit en främling kanske inte är lika självklart som det borde vara. Att man sedan flyttat gör inte saken enklare. Att som student åka 18 mil varannan helg kommer absolut inte på fråga. Inte heller att som vissa smarthuvuden ha honom längre perioder är vidare genomtänkt då jag inte ännu har en aning om hur jag kommer att jobba i sommar.
Så när dessa självgoda små människor lägger sig i mitt umgänge med min son, när de påstår att jag inte bryr mig, när de säger åt mig hur jag ska göra så kanske de borde tänka på att jag knappt har några pengar alls, knappt känner min son och kanske ger fullständigt fan i deras skitåsikter och gärna hade sett dem kräkas om dem ett par timmar.
Låt mig vara ifred, jag vill inte ha några förbannade barmhärtige-samariten-råd, jag bryr mig inte om vad ni anser vara rätt eller fel för vet ni vad? Jag skiter i era jävla göranden och låtanden. Visa mig samma respekt.

Med eller utan?

Med de ljuva tonerna av Machine Head i lurarna sittar man nu vid bloggen igen och skriver utan mål och utan mening att ha ett sådant. Likt lokala skurar spridda funderingar skrev jag en gång och det är väl ofta så vi, eller i alla fall jag, fungerar rent tankemässigt.
Som nu går tankarna på musik och hur vi identifierar oss med den musik vi lyssnar på. Hårdrockare? Vad säger det om mig? Egentligen? Inte mycket. Jag har träffat killar som med den sjusträngade metalyxan i högsta hugg skriker, vrålar och slår ur sig sitt raseri om brända kroppar, sargade liv och brutna själar och som tjugo minuter senare kramar om sina vänner och undrar om de ska ta en fika nästa dag. Dessa underbara människor som aldrig skulle göra en annan varelse illa. Någon annan som beter sig exakt likadant på scenen kan senare gå ut och slå ner någon som råkat säga att han inte förstår sig på Black Metal. Hänger det ihop? Nej.
Nej för de som man vill ska ut och slåss på stan och uppföra sig som svin ska, om man är musiker, lyssna på sådan musik man själv hatar. Klassikern är ju hårdrockare mot syntare där väl ingen av grupperna är direkt krigisk.
Men passa er för punkarna! De slåss hela tiden!(?) Eller?

Jag som alla andra har högvis med fördomar på lager. Fördomar som jag gör mitt bästa för att få bort ur mitt liv. I alla fall de flesta av dem. För det är bara att inse; vissa fördomar trivs man med. Vissa fördomar vill man ha kvar.
En klar favorit är den där om att en typisk pedofil lyssnar på dansband och tittar på bingolotto men vad fan vet jag egentligen om det?! Inte ett skvatt. Men jag gillar den fördomen just för att den är så urbota dum och mest, faktiskt, på skämt.
Sedan finns det de där om att gymråttor eller kroppsbyggare är korkade. Jo visst finns det ganska många som kanske inte borde få tillåtas att ha på radion samtidigt som de kör bil men hur många är de? Säg det till Jeff Willet. Snubben har för fan doktorerat!

Men den sak med fördomar som oftast är mest problematisk är att vi gillar våra fördomar. Varför? För att vi identifierar oss med dem. Jag är mina åsikter! Mina åsikter definierar mig! Ett av de påståendena kan vara sant. Vet du vilket? Det kan även vara så att mina åsikter definierar vad andra tycker om mig. I alla fall inne i min egen skalle. Och många gånger är det inte vem man själv är, vad man själv tycker om sig själv eller man trivs med den människa man är utan vad andra tycker som står i centrum för ens varande.
Det är jävligt lätt att säga att man skiter i vad andra tycker, men ärligt talat, hur sant är det? Handen på hjärtat nu...
Våra fördomar hjälper oss alltså att bli någon, vem som helst. På helt fel sätt.
Är det våra handlingar som definierar oss eller baravad vi egentligen vill göra och stå för? Eller ligger det någonstans mitt emellan?
Jag vet inte.

Mer då? Vad tänker jag på? Jag vet inte. Vet du?

Att jag sliter med skolan skulle just nu vara en oerhörd överdrift. Med sammanlagt en(1!) tenta denna termin så är det löjligt lugnt...
Nu ska jag upp och natta en storgråtande son...

En månad...

...har gått sedan sonen föddes och tiden bara flyger iväg. Allt förändras, inget blir som förut, men det blir det aldrig, det är hela poängen.
Jag är övertygad om att de flesta föräldrar, främst mödrar, är övertygade om att just deras barn är ovanligt vackra. Jag är inget undantag, men jag sa å andra sidan när Valdemar föddes att han såg för jävlig ut med strutskalle, ett öga i pannan, det andra halvvägs ner på kinden med mera med mera. Nu å andra sidan är han ovanligt söt, men han har sina perioder då han gör en lysande imitaion av fågelskådaren. Inte lika sött...
De flesta spädbarn tenderar att se ut som någon blandning av Sir Winston Churchill och Jabba the Hut, och hur sött är det??
Inte så...

Träning...

... är något som kommit att bli mycket viktigt för mig och vissa kanske skulle påstå att jag tränar för mycket. De har, naturligtvis, fel. jag tränar på en mycket lagom nivå. Fem dagar i veckan varav de flesta tränas hemma i omgångar om trettio till fyrtiofem minuter. Det är då kettlebells som gäller. Och någon gång i veckan backlöpning. Jag har nyligen införskaffat en 24 kg:s Kettlebell för hemmabruk och har under en halvtimmes tid denna förmiddag slipat ned lacken på handtaget för att minska mina skavsår.
Hur brukar jag då köra? Det varierar naturligtvis men ofta kör jag lite clean, press, snatch, snatch från "död"position samt windmill innan jag går på fysen. Fys då kan antingen bestå av tre ronder á tre minuter med en minuts vila emellan.
I ronderna kör man 15s snatch höger, 15s knälyft/knäböj/upphopp sedan 15 s snatch vänster och så vidare. Jobbigt värre.
En värre variant är om man kör 20s snatch höger, 10s vila, 20s snatch vänster, 10s vila, 20s pushpress höger, 10s vila, 20s pushpress vänster, 10s vila. Detta totalt i 8-15 minuter. Hittills har jag kört max 10 minuter.. Kött fy fan!

Vrför då kettlebells? Jo här ska jag sticka ut hakan ett par meter och påstå att det är den bästa kompletterande träning som finns. Det är fantastiskt skoj och fan så mycket säkrare än traditionell styrketräning a la västerlänskt gym.
Sedan kan man fråga sig vad som är säkrast: 100 kg på stång överhuvudet eller 24 kg i en hand över huvudet. När är risken störst att gå sönder?
Flera gånger har styrkelyftare ( i olympiska lyft) kunnat förbättra sina personbästa rejält med hjälp av Kettlebellträning.
Något som många byggare fått helt om bakfoten är den mänskliga anatomin. Det är fan inte många som har koll på ursprung, fäste och funktion ens hos favoritmusklerna bröst(pectoralis major), lats (latissimus dorsi), traps (trapezius), biceps (biceps brachii), triceps (triceps brachii) och magmusklerna- de bryr sig om själva "tvättbrädan"(rectus abdominis)- men inte de andra 4. FYRA TILL! Oj då. (Vad de heter? obliquus externus abdominis, obliquss internus abdominis, transversus abdominis och quadratus lumborum.) Dessa människor får för sig att lära ut anatomi till nya på gymmet. Och lär dem fel. Som att man kan forma musklerna. Detta är omöjligt eftersom själva muskelcellen löper längs hela muskeln längd. Idioter.

Snart är det dags för pluggeri(det är triggerpunkter som gäller idag) för att följa upp med lite kettlebellträning.
Sedan blir det familjemys för hela slanten. Sonen log just sitt första leende så man är lite vimmelkantig...

De vackra.

Det är ett mysterium detta med den kärlek man känner för sitt barn. När man har fått vara med, när man har valt det själv och inte fått det påtvingat sig.
Jag har en son sedan innan. En sprallig, gladlynt och lugn liten kille på snart fem, men hur hemskt det än kan låta så finns inte faderskänslorna där i alls samma omfattning som för det vackra barn jag fått med den perfekta kvinna jag funnit. Som funnit mig. Som älskar mig för den jag är. Hur otroligt det än kan verka...
Jag är så overkligt lycklig!
Även om man vaknar upp skelande varje natt när grabben gnyr eller när Fia mjukt ropar mitt namn för att hon behöver hjälp. Man är dödstrött, frustrerad och känner sig totalt otillräcklig. Ändå är detta det absolut bästa jag vet...

Landat?

Har man det? Gör man någonsin det? Ett barn har med en dramatisk touch gjort entré i vårt liv. Han skriker, gnäller, sover, bajsar, kräks samt gnager/suger/biter sönder det som tidigare väl kunde betraktas ganska läckra attiraljer men som nu snarare är att betraktas som juver. I alla fall enligt sonen. Just nu ligger Bombom (Valdemar, sonen) och nyser vilt i fåtöljen medan Tintin (Martin, moi) skriver i bloggen och Hephep (Fia, den vackra) lagar mat.

Efter att flertalet gånger fått idrottsjournalistens vid det här laget smått autistiska fråga: Hur känns det? Tja. Som om vi fått barn. En rätt söt unge med en massa små egenheter alldeles redan. Hur annars? Som om Uruguay vunnit guld i ishockey? Kanske inte riktigt. Bara för att nämna en sak så ställer jag mig alltid undrande till en sport där man inte ens kan se bollen de slår på. Bättre med bandy då. Riktig bandy. Inte högstadieuppvärmning a la innebandy.

Så hur känns det?
Tänk dig att du är totalt och hopplöst störtkär. Rena nu den känslan och lägg till en beskyddarinstinkt som skulle få en björnhona med rabies att verka blid så börjar du få en aning om storheten i detta. Jag är helt övertygad om att detta är det största man kan uppleva.
En till?
Nej inte än. Kanske om ett par år.

Och nu ska ni få höra!
Denna fantastiska, fanastiska och fnattaktiga känsla håller i sig när man byter på den lille och något med samma färg som senap, lukt som popcorn och runt 37 grader formligen sprutar ur rumpan på den lille och fläckar ner pappas nya t-shirt. Stolt och med stor kärlek i bröstet
påpekar man då att han bajsat ännu mer. Och projektitbesprutat halva badrummet. Inte riktigt vad man hade känt om detta kommit från tidigare nämnda förälskelse. Om man inte heter Bard i efternamn då kanske...

Jag önskar bara att jag har vett att njuta avv den här tiden så mycket jag förmår!

Bebis

Ett barn har fötts och eftersom jag är världens kanske slöaste bloggare uppdateras detta inte förrän nu. Eftersom Fia under en tid nu haft ökande besvär så tänkte vi oss att hon i alla fall inte skulle gå över tiden. Vad vi inte räknat med var en tio dagar för tidig födsel. Ungen är sålunda en Hephep. Som sin mor.

Jag ska nu beskriva denna fantastiska händelse sett ur min synvinkel och vad som hänt från dess fram till nu en vecka senare.

Efter att ha gått och lagt oss vid elvatiden den femte mars och efter en stunds pill i sambons hår och skelögt läsande Stenhuggaren skriven av Camilla Läckberg somnade Martin någon gång mella halv tolv och tolv. Någon timme senare går Fia på toaletten vilket snarast hade blivit en regel det senaste kvartalet eller så. Efter ett tag kommer hon in igen och säger till mannen med den långa startsträckan (nej det är inte någon synonym för snopp) att hon tror att vattnet har gått. Genom medvetlöshetens tunga dimmor hör då Bergatrollet något som skulle kunna antyda att ett barn eventuellt skulle vara i antågande. Det är inte det att han inte bryr sig, det är snarare så att sömn-språkförståelse-filtret är alldeles på tok för välutvecklat hos denne smått neutoriske individ. Långsamt skingras blydraperiet runt TinTins medvetande och han börjar sakta ta till sig det som tidigare sagts. VATTNET HAR GÅTT!!(?)

Jaha. Erhm. Och nu då?

Under den timme det tagit Undertecknad att förstå detta har Fias smärtor ökat och hon ber mig snart att hjälpa henne sätta igång TNS-apparat-maskin-manicken. Skelande och med en puls på trehundrasjuttio ska man alltså utan glasögon och i skumt ljus sätta fast kladdiga gummilappar på sambon. Lycka till. Nu överdriver jag givetvis. Jag var helt enkelt för jävla aptrött för att orka ha mer än, så att säga, styrfart på kroppsfunktionerna. Medan värkarna (eller förvärkarna, kanske? Vad vet jag?) bli allt starkare ringer Fia till förlossningen och får efter ett par gånger klartecken att komma in. Klockan är då cirka 03:10 och nu ska det packas. Helt plötsligt kommer man på att fler saker har glömts bort än kommits ihåg. Typ.

Vi börjar rulla inåt efter att ha blivit tvugna att tre gånger avbryta turen ut till bilen på grund av attackvärkar. SÅ! Nu är det dags (pringa pringa pringa pringa pringa) att långsamt vandra till bilen, få in en häftigt gravid kvinna i den alltmedan hon får ytterligare en hästspark i magen. Aj fan.

Vägen till sjukhuset var klar och jag körde inte ens vilse! Detta kan bero på att jag flera gånger medans jag kört annars har kört fram och tillbaka till sjukhuset i hundrafemtio. Bara för säkerhets skull. Så att säga. Hrm!

Den vackra, höggravida och vid det här laget smått sammanbitna fästmön lämnas av vid ingången medan en annan kör bort till parkeringshuset för att, tja, parkera. Vad annars?

Vandringen tillbaks tar ungefär ett år och femton halvtimmar, men 03:50 är vi båda inne på rummet. Någon stund senare kommer barnmorskan in och efter en undersökning för vi reda på att Fia är öppen tre centimeter. Nu sprider sig ett ytterst fånigt och smått efterblivet leende över den blivande pappans ansikte. Skelningen är vi det här laget utplånad. Eller utlånad?

Efter ytterligare smärta är Fia så redo för lustgas. Väsande andetag bakom ansiktsmask resulterade snart att det bakom ryggen på mig hörs ett "Luke, I am your father". Hysteriskt skratt!

Under tiden matar jag henne desperat med Dextrosol, nyponsoppa och vatten samtidigt som jag stammar "F-f-f-fö-förbann-n-nad-d-de T-t-telia". Jag kanske förvränger detta lite. Men men.

Ja.

Efter en stund bestämmer sig Fia för att nej dett gör för ont och hon blir då erbjuden ett bad. Bubbelbad. För att komma dit måste Fia klä på sig. Det blir sexiga underkläder modell kasslernät med tillhörande vaddering. Detta plus en oemotståndlig negligé med region skånetryck gjorde att man nästan började tänka på nästa barn. HA! Som om jag kunde tänka i den situationen... Men inte innan hon fyllt en kräkpåse med den föda som hennes faktiskt ganska bekymrade sambo så fint tvingat i henne. Sablar! Var inte vad hon åt.

Badet fixas och eftersom kroppsfunktioner hos någon inte tar hänsyn till kroppsfunktioner hos någon annan. Sålunda kissar Martin. Bra kiss. Träffa vattnet nu! Bra! Martin ler stolt, det har skett en förbättring sedan förra försöket.

Sedan badet. Fia simmar femton längder och duschar magen med en delfinspruta. Efter ett tag ( jag vet inte hur länge. Allt mellan trettio och sextio minuter) gör det återigen för ont för Fia och hon säger mellan sammanbitna tänder "Epidural. Nu"

Jag sliter nästan av henne armen i min iver att hjälpa till medan jag flåsande hävdar "hon bedövning hon att säger BEHÖVER!!!"

Vi kommer tillbaks till rummet varpå barnmorskan gör ännu en undersökning. Fia, denna underbara kvinna, är då nio och en halv centimeter öppen. Hon har alltså klarat ett av de värsta skeenden man kan uppleva helt utan bedövning. Jag kan inte uttrycka hur imponerad jag är av det... Mess with her - you die! Detta har dessutom kommit snabbt. 06:30 var klockan när detta konstaterades. (Fia =Hephep*12) På med lustgasen igen men nu mindre lustigt och mer gas. Martin fiser men ingen tycks märka det, allra minst Martin själv.

Nu följer mer smärta och man tröstar och stöder så gott man kan. Men det verkar inte riktigt hjälpa. Inte för att jag någonsin kände det som om jag inte gjorde nytta. För det gjorde jag. Det är bara det att man inte riktigt kan göra så mycket som man vill. För det kan jag säga; när din kvinna ligger med svåra plågor är det värsta som finns att inte kunna lindradessa för henne.

Flera kontroller och ett par krystningar senare frågar så barnmorksan om jag vill se huvudet. Jag tittar osäkert på Fia och saäger sakta "jag tror inte jag får" då vi kommit överrens om att jag inte har något "därnere" att göra under förlossningen. Säkert ger det något ohyggligt straff som att vaxa benen med bikupor eller liknande... Fia ger dock klartecken och jag böjer mig dit och under nästa krystning ser jag ett slemmigt, hårigt klot röra sig mot mig. Jag sväljer tårarna och inser med hjärtat som en fågel i bröstet att snart är det dags!

När som helst nu...

(Är vi framme snart?)

Efter ett par krystningar med kraften hos tolv Hiroshima ropar barnmorskan åt Fia att stanna, sluta krysta och bara andas. Och Fia lyssnar! Wow!(Nej imbecill! Inte det vedervärdiga töntstämplade spel för finniga, fula tonåringar i åldrarna tretton till fyrtio).

Medan min älskade kvinna flåsar som en schäfer under högsommaren åker långsamt det slemmiga lilla knytet ur henne. Han börjar naturligtvis direkt visa vad han tyckte om hela situationen varpå ett luftvärnsvrål bryter ut ur denna späda lilla klump. Det låter faktiskt som Näää! Nää! Näää! Och pappa fyller i med NU JÄVLAR!

Han läggs upp på Mammas bröst och det slår mig direkt att han har en hel del hår på den mycket äggformade skallen. Dessutom verkade ena ögat sitta i pannan medan det andra verkade vara beläget mitt på kinden. Okej, tänker jag. Vi kan alltså göra en nyinspelning av Goonies om några år. Cool...

Bert Valdemar Gedenryd föddes en vacker vårdag den sjätte mars kl 09:40 vägandes 3310 gram och mätte 49 cm från skalle till häl. Inklusive äggform. Så den egentliga längden bör väl ha varit runt 47 cm.

Någon timme senare sov han på mitt bröst. Den mest fantastiska upplevelse jag någonsin varit med om utan jämförelse... Det finns gränslös kärlek. Till mitt barn och till min vackra, starka och underbara kvinna.

Det finns så mycket...

...att bli förbannad på. Idioter i trafiken, inget vettigt på tv, ytlighet, prylar som strejkar, skräp mellan tänderna, datorer, dumhet, ignorans, solfjädrar, snö, ingen snö, blåst, ingen blåst, nageltrång, torrsprickor, andras barn, andras äckliga barn, sura ungar, sura vuxna, människor som inte hjälper andra människor med mera med mera...
Men vad tjänar det till? Varför lägga energi på människor som egentligen inte spelar någon roll? För det är generellt människor man blir arg på. Ett exempel kan ges ganska snabbt. MArtin är ute och kör för han ska som omtänksam (och kanske lite gottesugen) sambo köpa lite någorlunda färskt bröd att ha till den varma chokladen. Cirka femtio meter innan ett övergångsställe börjar en snubbe i tjugoårsåldern av någon anledning gå över vägen. Jag vet inte varför, men en hyfsat kvalificerad gissning skulle kunna vara att han ville över till andra sidan. Men hur vet man det med vandrande dumhuvuden som går över vägen när de riskerar att bli påkörda? För det var inte mer än någon sekund ifrån att semimongolidens värdelösa hjärnsubstans hade förstört bilen. Hur reagerar man som bilförare då? Jo eftersom Bergatrollet har skaffat sig ett ständigt växande attitydproblem så hänger han sig på tutan, blänger jävligt ilsket på det vandrande kromosomfelet samt viftar åt det gravt förståndshandikappade utskitna päronhelvetet på ett sätt som till och med lobotomerade pingviner med vattenskalle skulle förstå.

Reaktionen? Tja... En blick tommare än en a-lagares ölburk.

Till något trevligare. Imorgon går min vackra in i vecka 38. Bebben är nu färdig. INTE prematur alls och med tanke på utvecklingskurvan, Fias och hennes brors något för tidiga födelser och lite andra grejer som sker just nu så är det inte långt kvar...
Jag måste dock erkänna att jag börjar bli nervös. Vad kommer att hända? Ett liv kommer snart att komma till världen och man kan inte annat än hoppas (innerligt) att den lille kommer att få sina föräldrars bästa och inte sina föräldrars sämsta sidor. För om det blir SÅ så kommer vi att få en skrikig, fet, lat och gåpåig liten snorunge med glasögon. Men jag tror inte det. Jag tror att det bli en, till att börja med, normal unge. I alla fall innan pappa Martin sabbar ungen med sin sinnesslöa humor..

Om man funderar...

Om man funderar på hur man har det så kommer det i alla fall i mitt ansikte snart att sitta ett ganska rejält fåraktigt flin. Jag har det förbannat jävla bra! Och det är inte för att jag är rik (det är jag inte. Inte alls) eller framgångsrik (jag studerar och tränar) Utan för att jag har världens bästa kvinna att dela mitt liv med. Hon är inte bara snäll, varm och ömsint.. Hon är dessutom vacker, smart, jävligt rolig och hon fattar mig (Vilket inte är något mindre än ett mirakel) För mig är hon perfekt...

Jag sitter just nu och försöker få energi till träningen ikväll och jag kommer med största sannolikhet att hitta energin någonstans i ett par koppar kaffe till. Hoppas jag...

Återigen...

... Har jag inte den blekaste om vad jag ska skriva. Men det har aldrig hindrat mig förut så varför bry sig om det?
Jag håller just på att läsa lite extra anatomi, teoretisk massage och lite om massagens historia. Detta eftersom jag imorgon tillsammans med Bente från klass M53 ska prata med socialstyrelsen för att kanske komma ett steg längre på vägen mot att ge Medicinska massageterapeuter skyddad yrkestitel. Därefter ska ett par Medicinska Massageterapeuter ta över.
Igår fick jag min certifiering. Jag är inte förvånad, men det är ändå skönt att ha fått hem beviset för sitt kunnande. Med genomgående högsta betyg från den första terminen skulle jag ha blivit förvånad om jag hade missat på certifieringen...
På de muntliga och praktiska proven flöt allt på förvånansvärt bra, med ett enda feltänk som snabbt kunde åtgärdas. Totalt har jag haft tre fel på fyra skriftliga prov och har därför snittat någonstans mellan 98 och 99%. Jag hade tänkt höja detta till nästa termin. Det kan låta stöddigt, men jag skiter i vad andra tycker. Det finns alldeles för många i detta avlånga land som gör saker för syns skull och för att andra inte ska tro si eller så om dem. Man får inte tycka att man själv är bra på något. Jag vet att jag har talang för detta och att jag kommer att bli jävligt grym i sinom tid. Om någon tycker jag är en jobbig jävel är jag bara tacksam. Då måste man göra något rätt...
Det är bara min familj och mina närmaste vänners åsikter jag bryr mig om och en människa står där över alla andra. Det är bara henne jag verkligen lyssnar på. Fia.

Så nog med attitydproblem, kanske?

Min certifiering kommer tydligen att firas på fredag. Dessutom är det vinprovning imorrn!

Med en trekvarts tolvkvarting med flygande flaxbullar på svaj lotsar Maja långsamt den bortsprungna plocktrucken genom gardinhäcken som på något helt förklarligt sätt inte ändrat färg det minsta det senaste halvåret. Möjligen kan det bero på alla vinkelrör som gräver omkring, lägger bon och bygger ägg i gardinhäckarnas rotsystem. Men de gör det bara svart för att inte få rötterna avdragna vilket ju aldrig är bra om man inte renoverar.
När så Maja lotsat plocktrucken igenom häcken börjar den dra i tyglarna så hårt att Maja fatiskt börjar undra om det inte vore bättre att tappa hydrauloljan ur den väldigt omogna lilla trucken, men Maja lugnar sig för hon vet att plocktruckens beteende förmodligen beror på de acneproblem som alla tonåriga plocktruckar upplever runt sin trettionde fördelsedag.

Nu är det...

... senare men om jag kommer att skriva uteslutande om det som var tänkt vete gudarna. Vetegudarna?
Vi har i dag varit hos en av Fias äldsta vänner. Alltså en vän hon haft länge och inte någon långt över pensionåldern. Väl där fick vi kaffe, tårta, mer tårta och bullar. Jag såg inom mig träningspassen radas upp...

Nåväl, vårt värdpar plockade så småningom fram en babysitter, en bärsele och en bilbarnstol (eller babyskydd eller vad fan det nu heter) som vi skulle få låna. Och det fick vi. Det första som händer när vi väl kommit hem är att Pappa Berg genast provar bärselen. Men hmm. Det är lite väl lätt, hämta katten! Efter en del tråcklande och bökande fick jag så ner Pinot i bebisposition och en mycket förorättad birma bars därefter omkring i rummen alltmedan Mamma Gedenryd skrattade smått hysteriskt. Detta gjorde inte situationen lättare för det stackars djuret i selen och när så matte tar fram kameran ser man formligen hatet glöda ur ögonen på Pinot. Det är svårt att ta det på allvar, litegrann som när en norrman är arg, han låter ändå glad som en lärka liksom. Så vi skrattar lite till. Detta var för en timme sedan och Pinot ligger fortfarande och tjurar i gästsängen...
I vecka trettioett. Vad händer då? Jag vet inte. Jag har läst det, men inte lagt det på minnet, jag vet att jag nu kan spela alla mina favoritlåtar med grymma distade gitarrer och det kommer barnet höra och t o m komma ihåg! Nackdelen är att kvinnan i huset inte ännu förstått hårdrockens storhet och om hon blir stressad (som hon ju blir av denna högkvalitativa musik) så blir barnet stressat. ATTANS!
Denna frånvaro av musikalisk kvalité kommer dock att åtgärdas såfort barnet är fött och pappa får ge den lille krabaten lite livsviktig undervisning. HEAVY METAL JÄVLAR!

Det pirrar i magen nu när man tänker på hur nära det faktiskt är och på samma gång känns det overkligt. Så overkligt, faktiskt att man måste sätta sig ner och aktivt tänka på det för att femöringen ska trilla ner. Och jag som har svårt med tänkandet i vanliga fall...

Det jag tänker mest på är väl då lilla monstret börjar bli såpass att man får respons på det man gör och jag längtar verkligen efter att få någon här hemma som är på min egen nivå, rent intelligensmässigt. En sexmånaders jollrande dregelpelle är alltså exakt vad jag behöver för att öva upp mina komminukativa fördigheter...
Att vara är, med allt som är just nu så känns det som om jag verkligen har hittat hem. Det finns ingen annanstans jag hellre skulle vara (förutom i Thailand med min älskade). Men det som gör att jag känner mig så hemma, det är kvinnan i mitt liv...

Frukt...

... är gott, men rubriken sitter där mest för att jag inte kund komma på något sämre, samt för att jag just nu äter clementin.
Giriga jävla bilhandlare är väl nästa ämne att avhandla. När man ska ha barn så får man en jävla massa skitråd men också en hel del bra sådana. Som att ha barnet i bakåtvänd barnstol i framsätet. Jättebra! Bara att koppla ur airbagen! Eller? Nej. Då nyckel till airbag är tillval till denna underbara bil vi har (Volvo C30) så kommer det att kosta litegrann, men gåpåig som min kära är så frågade hon om man kunde göra det samtidigt som bilen genomgick sin första service och svaret var nej. Det kunde inte ordnas. Klart inte. För då skulle de missa de femtusen kronor de annars tar betalt för denna "tjänst". Och sedan ytterliggare femtusen för att koppla in skiten igen. Jävla förbannade rövhål!
Nej nu ska vi iväg så om barnet kommer det nästa inlägg!

Om vad?

Jag vet inte. Inte ens när jag sätter mig ner och vet vad jag tänkt skriva om blir det som jag vill, fingrarna stapplar över tangentbordet och jag kan bara med förtvivlan läsa eländet jag tydligen skriver. Ibland är det inspirerande men oftast bara konstigt och vad ska det bli idag? Inte heller detta vet jag.
Efter två stora koppar kaffe och ingen frukost sitter man med en morrande best i magen och skriver när man kanske borde läsa lite anatomi. Jag är en stor anhängare - och kanske rentav grundare - av uttrycket "Kaffe är frukost", men vissa viscera (inälvor) tenderar att komma med invändningar och då gärna i form av lättare magknip samt lustiga ljud.
Det är faktiskt ganska roande när man går på stan (och hur jävla ofta gör jag det? Nej just det.) och magen morrar varpå någon stackars förbipasserande vänder sig om och frågar: Vad sade du?
Helgens fröjder sålunda. Nej.
Lugnt runt jul, men den där glittra-med-ögonen-och-det-pirrar-i magen-för-tomten-kommer-snart-känslan verkar inte kunna infinna sig. Jag GILLAR julen, missförstå mig inte, men efter ett tag så känner man verkligen att julen är till för barnen och även om jag verkligen försöker så är jag inget barn längre.
Nästa år kommer det dock att bli något annorlunda när vi har en liten tult/a att se efter och som -om ungen är som mig- kommer att springa runt och riva ner så mycket den lille parasiten bara kommer åt. Stolt pappa då eller?

Nyår var nyktert med MYCKET god mat. Först krabbtartletter och sedan Entrecôt med potatisgratäng med massa annat gott och till sist Bergatrollets chokladmousse. Bajs? Och då vi hade hand om Victor-monstret under denna ljuvliga tid så blev det en hel del trugande med maten, lirkande med allt utom efterrätten. Så förvånande att man nästan spyr.

Fialajnen blir allt rundare runt ekvatorn och minimonstrets rörelser känns allt tydligare och bara häromkvällen tittar min kvinna anklagande på mig och säger "han hickar" varpå jag svarar "det är inte mitt fel". Inte så genomtänkt, men roligt. Jag lade sedan mitt öra (ja hela huvudet. För fan) mot Fialajnens mage, någonstans strax söder om sahara så att säga och jävlar vad det hickades! Skitroligt!
Min kvinna är ovanligt vacker som gravid, jag vet att jag är partisk, men jag har sett många kvinnor gå omkring som hösäckar med tovigt, äckligt hår och feta, fula ansikten och bara se ut som om de hängivit sig åt totalt förfall. De gör det inte bättre med såsfläckade grå mysbyxor och den där munktröjan från tiden runt andra världskriget heller. Se ut och bete sig.
(Här ska tilläggas att min kvinna är ovanligt vacker överhuvudtaget)

Efter fyra dagars tränande och idag in på femte dagen i följd så ska det villigt erkännas att kroppen är trött, men SINNET LEVER! Nej alltså. Inte som giftfiltret utan som i liv.

Nu vet jag inte mer. Frukost?