Nu är det...

... senare men om jag kommer att skriva uteslutande om det som var tänkt vete gudarna. Vetegudarna?
Vi har i dag varit hos en av Fias äldsta vänner. Alltså en vän hon haft länge och inte någon långt över pensionåldern. Väl där fick vi kaffe, tårta, mer tårta och bullar. Jag såg inom mig träningspassen radas upp...

Nåväl, vårt värdpar plockade så småningom fram en babysitter, en bärsele och en bilbarnstol (eller babyskydd eller vad fan det nu heter) som vi skulle få låna. Och det fick vi. Det första som händer när vi väl kommit hem är att Pappa Berg genast provar bärselen. Men hmm. Det är lite väl lätt, hämta katten! Efter en del tråcklande och bökande fick jag så ner Pinot i bebisposition och en mycket förorättad birma bars därefter omkring i rummen alltmedan Mamma Gedenryd skrattade smått hysteriskt. Detta gjorde inte situationen lättare för det stackars djuret i selen och när så matte tar fram kameran ser man formligen hatet glöda ur ögonen på Pinot. Det är svårt att ta det på allvar, litegrann som när en norrman är arg, han låter ändå glad som en lärka liksom. Så vi skrattar lite till. Detta var för en timme sedan och Pinot ligger fortfarande och tjurar i gästsängen...
I vecka trettioett. Vad händer då? Jag vet inte. Jag har läst det, men inte lagt det på minnet, jag vet att jag nu kan spela alla mina favoritlåtar med grymma distade gitarrer och det kommer barnet höra och t o m komma ihåg! Nackdelen är att kvinnan i huset inte ännu förstått hårdrockens storhet och om hon blir stressad (som hon ju blir av denna högkvalitativa musik) så blir barnet stressat. ATTANS!
Denna frånvaro av musikalisk kvalité kommer dock att åtgärdas såfort barnet är fött och pappa får ge den lille krabaten lite livsviktig undervisning. HEAVY METAL JÄVLAR!

Det pirrar i magen nu när man tänker på hur nära det faktiskt är och på samma gång känns det overkligt. Så overkligt, faktiskt att man måste sätta sig ner och aktivt tänka på det för att femöringen ska trilla ner. Och jag som har svårt med tänkandet i vanliga fall...

Det jag tänker mest på är väl då lilla monstret börjar bli såpass att man får respons på det man gör och jag längtar verkligen efter att få någon här hemma som är på min egen nivå, rent intelligensmässigt. En sexmånaders jollrande dregelpelle är alltså exakt vad jag behöver för att öva upp mina komminukativa fördigheter...
Att vara är, med allt som är just nu så känns det som om jag verkligen har hittat hem. Det finns ingen annanstans jag hellre skulle vara (förutom i Thailand med min älskade). Men det som gör att jag känner mig så hemma, det är kvinnan i mitt liv...