Vad nu?

Mina systrar är här. Två av dem i alla fall. Alla systrar på en gång hade fyllt en herrgård. Mamma och pappa hade ingen TV tycks det som. Eller så hade de en men visste antingen inte hur den fungerade eller så var det bara det att det inte gick så bra program på de två kanaler som då var aktuella i Sverige varför det var mer intressant att lista ut hur andra grejor fungerade.
Spekulationer leder ingenvart heter det ju, men det verkar vara som om just den tesen är outsägligt emotsagd. Om man sedan faktiskt vill komma någonvart med sina spekulationer är ju en helt annan och minst lika intressant aspekt av det hela.
Eller?
Då jag de senaste två månaderna arbetat på ett tidigare familjeägt företag har jag kommit till slutsats. Det är bättre med större arbetsplatser där det finns organisationer inom själva organisationen. Där det finns bestämmelser och inga undantag från givna regler. På nuvarande arbete finns det en sextiofyraårig man som sedan länge är satt på undantag. Han är mer än ganska så farlig när ha sitter i sin runkmaskin (det är den lilla och helt nya truck han kör omkring i) och tittar på allt annat än det han ska titta på. För inte så länge sedan körde Tommy (det är inte vad vi kallar honom sinsemellan, men det är hans namn) på en herre från kontoret varpå den stackars kontorsnissen haltar i drygt en vecka. Men det är inte detta som är själva grejen. Saken är den att det inte skrevs någon rapport på detta. Alls. Inte en olycksrapport eller ens en tillbudsrapport fylldes i av någon alls på detta bygge.
Dett är en högst skrämmande sanning. En halvmongolid stinkpelle som då Tommy skulle kunna köra på någon så illa att denna person avlider av skadorna och mongots systrar skulle ändå hålla den fan om ryggen och hävda att det inte var hans fel. Liksom han själv skulle göra. Detta är så det är. För Tommy har aldrig i sitt liv gjort något fel. Det är andra som gjort fel, de ska skyllas på! De har inte truckkort - de käftar ju emot! Tommy vet bäst, är bäst och kan allt.
Det är bara det att Tommy är halvt efterbliven, högst inkompetent och rejält jävla otrevlig. Han snackar skit om alla sina arbetskamrater, tar aldrig sitt ansvar och skäller på de han inte är rädd för. Det vill säga små tjugoårigaflickor lika stora som Tommys ena smalben. Modig gubbe.

Något som å andra sidan fungerar över förväntan bra nu är träningen. Kettlebells två till tre gånger i veckan, styrkmekomplex en till två gånger i veckan, säck och mittsträning en till två gånger i veckan och löpning en gång i veckan. Det är lagom. Två timmars hård kettlebellträning är däremot inte att rekommendera. Ens om du kört ett tag. Det gör ONT!
Tydligen har detta mitt bloggande skapat visst intresse då hemsideansvarig vill ha mig som lite sidekick. Skoj! Nu ska man bara få tiden att räcka till med. Först på schemat står en intervju med en högst hjälpsam äldre herre med imponerande kunskaper inom det breda spektrum av träning styrketräning utgör. Nervöst? Lite. Lite(?)

Tillbaks till systrarna som just nu är så tysta som de aldrig är annars. Ikväll ska jag och Fia iväg och fira Sabinas gentleman till respektive. Men inte alltför länge. Systrarna ska lämnas ensamma med mat, godis och film och då vet man aldrig vad som händer om vi inte är tillbaks innan filmen är slut. Kanske tuggar de sönder sofforna, jag vet inte, men jag kan tänka mig det. Det ÄR ju trots allt släkt med mig...

Gamla vänner

I helgen som gick hade vi nere ett par av mina äldsta vänner över en heldag med mycket mat. Och god mat. Och gott vin. Vad annars?
Något som är en verkligt intressant sak med gamla och riktigt goda vänner är det fenomen som gör att även om det passerat flera år sedan senaste gången man träffades så känns det som om det inte var mer än en vecka sedan. Underligt? Jag vet inte, men nog har väl de flesta av oss varit med om det?
Fia har gjort Orangecurd. Jättegott! Bara så ni vet.
Vad vi bjöd på? Jo det började med grillad korv, majs och annat najs.
Vi togg oss ett par riktigt goda öl ner i ravinen och fascinerades av Kaspers minspel samt hans ganska maffiga kräkniongar. När vi skulle gå såg vi tjugo meter ifrån oss ett par ganska imponerande tjurar. Undra på att inga andra hade picknick i ravinen just då. Efter detta knäckte Trollet an gren på ett träd i sin jakt på goda körsbär. Så gott var det. Sedan bar det av hemåt och så mystes det lite innan maten. Första rätten var något som väl blivit lite av ett signum för munskänksparet; capresse. Gott. Speciellet med ett gott rosévin till. Huvudrätten blev Osso Bucco som Fia börjat tillaga redan klockan åtta på morgonen. Mört kött? Inte alls. Prova det inte. Det är inte gott. Mycket uppskattat blev det. Efterrätten bestod av chokladfondant med jordgubbar och vaniljglass. Vidrigt måste jag säga. För att runda av kvällen blidde det lite ost och Amarone. Totalt vedervärdigt. Sedan vattenpipa. Eller snarare samtidigt. Fan vad stressad man blev av det då!
Efter ytterliggare lite vin så var det dags för bingen. Eller rättare sagt soffan. Jag och Fia tyckte nämligen att det var bättre för barnfamiljen att dela på en stor säng istället för en varm soffa. Fy helvetes jävla fan. Varmt!
Nej då. Efter två timmar klarade Manjo inte av att bli avrunne mer utan tog sitt påslakan(!) och flyttade ner på golvet där han utan andra åthävor än frambringandet av diverse madrasser somnade ganska omgående.
Det var värre för gästparet som fick mellan fyrtio och sextio minuters sammanhängande sömn under natten. Barn är underbart, men jag undrar om inte öronproppar är en större gåva.

En märklig och ovan känsla fyller mig mer och mer. En känsla av att vara tillfreds med livet. Mycket behagligt måste jag säga.

Men nu till detta blogginläggs huvudtema som kanske inte är lika passande som mina sockor men de är å andra sidan absurt välsittande. Temat är gångstilar ty jag får mer och mer insikt i varifrån Monty Python hämtade inspiration till sin sketch. Vissa människor. Usch. Några går som om de hade järnspett upp i arslet, medan andra går som om själva deras ryggrad ryckts (ryggts?) ut genom röven på dem. De finns de som verkar ha stelopererat armar så att de har samma rörlighet och liv som en krampande skyltdockas armar. Men vad som är förvånansvärt över det normala är hur många svenska kvinnor framför sin lekamen. Likt hösäckar är inte ovanligt. De tidigare nämda skyltdockorna är även de frekvent förekommande. Men de som dominerar är männen. Nej jag menar inte människor av manligt kön. Jag menar kvinnor som går som män. Eller rättare sagt som män borde gå. Bröstar upp sig i ett slags bredbent och inte så lite hjulbent gång samtidigt som de svänger med armarna på att inte helt smidigt sätt. Jag menar inte att det på något sätt skulle vara alla svenska kvinnor detta gäller. Men jag tror dock att de är i majoritet.
Eller?

Det klättrar arga igelkottar runt stapelsnubblaren. De får inte tag på maskarna eftersom maskarna blivit masker för att inte bli igenkända av igelkottarna. Men igelkottarna förvandlar sig till igelkopptrar och flyger iväg för att bedyra Anton om hjälp. Be dyra Anton om hjälp. Men de hittar honom inte. De har glömt sina ögon. Eftersom senilsnörena inte satt på. Inte någon alls faktiskt. Hur ska vi då kunna få fler snören tänker Maja medan hon i sakta mak makar på en makas make för att ge plats åt makeupen.
Surt sa sune, Sture stirrar stint som svalan samt suckar stönande- Surkart.

Om Im Am Ym.

En lördag. En lördag man inte har något alls att göra på flera timmar än. Man vaknar sakta till liv, somnar om och håller på så ett tag medan fästmön leker apport med katten. Till slut inser man att det inte är skönt att ligga kvar i sängen längre och masar sig så ur bingen och hasar sig sakta och övervägt fram till kaffebryggaren. Denna ritual är alltid densamma. Varje morgon. Väl framme tittar man på klockan och läser av klockan ett par gånger innan man förstår vad visarna visar i visandets härliga visande. Klockan är tio över sju. På en lördag. Och man sover inte. Hjärnan försöker fungera, men utan korrekt bränsle (kaffe) så blir den lätt ångkokt.

Så vad görs? Ja förutom kaffe då. Jo frukost. Kokta rödbetor och rökt makrill på knäckemacka. Gottit. Även vid denna okristliga tidpunkt. Min livskamrat och jag sätter oss ute vid trädgårdsbordet, klockan är vid det här laget halv åtta och det är tjugo grader varmt i skuggan. Härligt.
Snart sätter Martin i sig ytterliggare en kopp gott kaffe och Fia sätter snart igång med maten. Osso Bucco blir det ikväll. Nordh och Ylva plus en Kasper kommer ner på besök. Mysigt!

Träning så.
Efter en lång tids uppehåll från löpning till följd av skada (Vad? Vadskada. Har ni Vadskadeförsäkring?) sprang man så för första gången sedan April i söndags. 8,7 kilometer på fyrtiofem minuter måste väl ändå ges mer än godkänt? Och eftersom det kändes så skönt då så var man tvungen att ge sig ut igen. Igår. Fy fan. Jag tycker om att springa när det är riktigt varmt, vindstilla och allmänt jävligt åt det hållet. Det får gärna vara uppemot trettio grader varmt. Vad jag däremot inte är så road av är när det i den skadade vaden börjar sticka på ett inte alltför välbådande sätt. Och det redan efter ett hundratal meter. Denna lättare smärta kom efter tre kilometer att kombineras med vad som kändes som en väldig stelhet, mjölksyra och lättare kramp. Fast i ANDRA JÄVLA VADEN!
Bara inte något går sönder tänker jag varpå den första vaden (den skadade) genast börjar bete sig likadant på vad jag vet är rent jävla kiv. Jag känner mig själv.
Hursomhelt så plågade Martin Mask sig igenom fyra av de åtta kilometrarna med tilltagande träningssmärta i båda vadorna. Fyrtiosju minuter på åtta kilometer inräknat de gånger jag var för klen för att fortsätta springa och därför gick.
Konditionen är det inget fel på. Skönt att man är i form på något sätt.

Något som man tyvärr inte hinner med är musiken. De låtar som skrivits och som är riktigt bra har sorgligt nog börjat falla i glömska. Men det ska det rådas bot på. Ett bra musikprogram och så är Martin igång igen...

BajaMaja? Ja MajaBaja.