Gamla vänner

I helgen som gick hade vi nere ett par av mina äldsta vänner över en heldag med mycket mat. Och god mat. Och gott vin. Vad annars?
Något som är en verkligt intressant sak med gamla och riktigt goda vänner är det fenomen som gör att även om det passerat flera år sedan senaste gången man träffades så känns det som om det inte var mer än en vecka sedan. Underligt? Jag vet inte, men nog har väl de flesta av oss varit med om det?
Fia har gjort Orangecurd. Jättegott! Bara så ni vet.
Vad vi bjöd på? Jo det började med grillad korv, majs och annat najs.
Vi togg oss ett par riktigt goda öl ner i ravinen och fascinerades av Kaspers minspel samt hans ganska maffiga kräkniongar. När vi skulle gå såg vi tjugo meter ifrån oss ett par ganska imponerande tjurar. Undra på att inga andra hade picknick i ravinen just då. Efter detta knäckte Trollet an gren på ett träd i sin jakt på goda körsbär. Så gott var det. Sedan bar det av hemåt och så mystes det lite innan maten. Första rätten var något som väl blivit lite av ett signum för munskänksparet; capresse. Gott. Speciellet med ett gott rosévin till. Huvudrätten blev Osso Bucco som Fia börjat tillaga redan klockan åtta på morgonen. Mört kött? Inte alls. Prova det inte. Det är inte gott. Mycket uppskattat blev det. Efterrätten bestod av chokladfondant med jordgubbar och vaniljglass. Vidrigt måste jag säga. För att runda av kvällen blidde det lite ost och Amarone. Totalt vedervärdigt. Sedan vattenpipa. Eller snarare samtidigt. Fan vad stressad man blev av det då!
Efter ytterliggare lite vin så var det dags för bingen. Eller rättare sagt soffan. Jag och Fia tyckte nämligen att det var bättre för barnfamiljen att dela på en stor säng istället för en varm soffa. Fy helvetes jävla fan. Varmt!
Nej då. Efter två timmar klarade Manjo inte av att bli avrunne mer utan tog sitt påslakan(!) och flyttade ner på golvet där han utan andra åthävor än frambringandet av diverse madrasser somnade ganska omgående.
Det var värre för gästparet som fick mellan fyrtio och sextio minuters sammanhängande sömn under natten. Barn är underbart, men jag undrar om inte öronproppar är en större gåva.

En märklig och ovan känsla fyller mig mer och mer. En känsla av att vara tillfreds med livet. Mycket behagligt måste jag säga.

Men nu till detta blogginläggs huvudtema som kanske inte är lika passande som mina sockor men de är å andra sidan absurt välsittande. Temat är gångstilar ty jag får mer och mer insikt i varifrån Monty Python hämtade inspiration till sin sketch. Vissa människor. Usch. Några går som om de hade järnspett upp i arslet, medan andra går som om själva deras ryggrad ryckts (ryggts?) ut genom röven på dem. De finns de som verkar ha stelopererat armar så att de har samma rörlighet och liv som en krampande skyltdockas armar. Men vad som är förvånansvärt över det normala är hur många svenska kvinnor framför sin lekamen. Likt hösäckar är inte ovanligt. De tidigare nämda skyltdockorna är även de frekvent förekommande. Men de som dominerar är männen. Nej jag menar inte människor av manligt kön. Jag menar kvinnor som går som män. Eller rättare sagt som män borde gå. Bröstar upp sig i ett slags bredbent och inte så lite hjulbent gång samtidigt som de svänger med armarna på att inte helt smidigt sätt. Jag menar inte att det på något sätt skulle vara alla svenska kvinnor detta gäller. Men jag tror dock att de är i majoritet.
Eller?

Det klättrar arga igelkottar runt stapelsnubblaren. De får inte tag på maskarna eftersom maskarna blivit masker för att inte bli igenkända av igelkottarna. Men igelkottarna förvandlar sig till igelkopptrar och flyger iväg för att bedyra Anton om hjälp. Be dyra Anton om hjälp. Men de hittar honom inte. De har glömt sina ögon. Eftersom senilsnörena inte satt på. Inte någon alls faktiskt. Hur ska vi då kunna få fler snören tänker Maja medan hon i sakta mak makar på en makas make för att ge plats åt makeupen.
Surt sa sune, Sture stirrar stint som svalan samt suckar stönande- Surkart.