Dramatik

Dramatik.
Finns det något som gör mig mer förbannad än dramatik så skulle det väl vara dramatik i kvadrat. Det gör väl knappast saken bättre att jag själv har en liten ådra av denna inte så trevliga egenskap. När det gäller min familj (syskon och mor) så är det inte så mycket en egenskap bland flera som den styrande egenskapen av alla. Betänk detta: När något händer som vi övriga (läs, jag själv, min bror samt de yngre tre systrarna) inte tycker inte är vidare viktigt så ska detta genast "tas tag i", "pratas igenom" och "styras upp". Skvallras om, helt enkelt.
Nå. Det hade väl varit en sak om de skvallrande personerna hade haft en aning om vad de pratat om eller om det i alla fall berört dem på allra minsta sätt. Inget hade kunnat vara mer fjärran sanningen. En anmärkning i förbigående kan få enorma konsekvenser i händerna på dessa beteendepoliser som ju gör allt de de gör för att hjälpa sina medmänniskor. Tror de. Saken är bara den att det de gör är att ta ett litet, litet problem (om det ens kan räknas till ett sådant) och sedan rotar runt, förvränger, sladdrar och "ska reda ut" detta knappt existerande problem tills det, förvrängt till oigenkännlighet, blivit inte så mycket en höna utan snarare hönans rabissmittade struts till styvfaster. Och allt detta av en fjäder som egentligen var ett dun.
Frustrationen sjuder.
Speciellt då detta sker gång på gång på gång på gång på... Ja ni fattar. Aldrig verkar det bli någon bättring. Om det man stör sig på är så allvarligt att man inte kan låta det vara så kan man väl ta det med de berörda personerna istället för att "prata igenom det" med vald släkting och elda upp sig över en oförrätt som, och håll i er nu, inte på något sätt var en oförrätt eller som inte överhuvudtaget hade med en själv att göra?
Vad vi har här är typiskt hemmafrubeteende.

Jag har som sagt en viss tendens till detta själv och ja, jag kan snacka skit om andra. Men om man nu vet med sig att man har denna ådra så kan man väl för i hela helvetes fanskap se till att göra den till ett mindre dominerande inslag i sin personlighet. Jag försöker, och det är inte det lättaste, att bete mig bättre, snarare än att som vissa andra: vältra mig i all dramatik jag kan lägga vantarna på alternativt kräkas upp.
Så.
Gallan i muggen, tack, och inte över köksbordet till allmän beskådan.

Utvecklingen för ett barn går alldeles för fort för att man som pappa ska hinna med, varje dag sker små under. Bara för ett par dagar sedan så skrattade Valdemar för första gången när jag kittlade honom och på något sätt innehöll det skrattet allt som är viktigt i livet. Jag är irriterad på den lille apan när han skriker öronen av sig utan minsta anledning, fjantigt lycklig när han jollrar på morgonen (men inte för tidigt, sömn är viktigt) och helt betagen när han sover i min famn och inte riktigt samma människa längre.

Igår så kunde jag och min älskade kvinna äntligen få somna jämte varandra igen efter att ha väntat på det i tolv evigheter. Det är bland de få sakerna jag saknar. Bara att få somna tillsammans... Snart igen, Valdemannen, när du sover i egen säng så ska din mor och far kramas ikapp igen!

Livet nu

Det har tagit en vändning. En riktigt rejäl sådan. Men en tremånaders bestämd ung herre i huset så blir det helt andra prioriteringar i livet, allt annat liksom flyter ut i periferin. Träning, skola, städning (som ju alltid legat långt ut i periferin för en annan) samt tvätt (dito) för att inte tala om trädgårdsarbete (nej, börja inte ens).
Inte ens fokus för att skriva ordentligt.
Det är förjävligt! Och det är helt underbart!
Jag har aldrig varit lyckligare.
Min vackra kvinna glöder av lycka och jag njuter av att se henne sådan. Hon är verkligen en perfekta mamman och jag önskar bara att jag kan bli en lika bra förälder som hon är.
En sak är dock väldigt enkel. Med Valdemar är det sådana faderskänslor som man bara kan drömma om som helt plötsligt tagit mig i besittning och jag älskar det!

Jag har dessvärre hittat ett spel. Dark Orbit. Alldeles för roligt för Martins tid. Jävla skit!

Varghat.

Jag såg idag vad som verkade vara en repris på SVT2. En kanal somm inte direkt går varm när det är dags att komma överens om vad som ska skådas en lördag förmiddag när man inte direkt är på sitt mest inspirerade humör.
Varghat. De flesta med mig tror jag anser att detta magnifika djur har en självklar plats i vår Svenska natur. Vargen har levt uppe i norr i tusentals år och anledningen till att den blev utrotad till att börja med verkar ha varit ren och skär jävla idioti.
Nu när vi har en fungerande vargstam igen är det kanske inte så konstigt att det ibland kommer boskap i kläm så att säga, att ha hunden lös när man är ute och går i skogen när det finns varg där är bara korkat, men vissa (smått efterblivna måhända) människor tycker att det är förfärligt att man inte kan det längre. Tar vi hänsyn till den boskap som rivs av lejon i Afrika? Tycker vi att det är konstigt att människor ibland blir attackerade av hajar? Nej inte vidare. Vi beger oss in på deras territorium och då kan man inte känna sig helt säker längre. Så enkelt är det.
Vi hyser ingen sympati för de som anser att tigern, som ju dödar åtskilliga människor varje år, borde utrotas för sin farlighet.
Men när det gäller vargen så kommer det helt plötsligt in andra toner i sången. Helt enkelt för att de lever i vårt eget land. Landet lagom.
Det finns några hundra människor i Sverige som idag ägnar sig åt att aktivt söka upp och döda så många vargar de bara kan. Varför? För att de tar "vårt" älgkött. För att de river boskap. För att de attackerar främmande rovdjur på reviret. Ett annat resonemang är att dessa människor ville vara närmare naturen och att de på grund av detta har valt att tjäna mindre pengar. Jag kan köpa det. Men att samtidigt hata vargen så intensivt är inget mindre än hyckleri. Man får ta taggarna med rosen så att säga.
Vår värld är fattigare än någonsin och så tillåter vi människor som dessa att göra den än mer utblottad. De är en skam för hela vårt släkte och en fara för allt vilt liv. Jag är på intet sätt militant men att höra dessa idioters konspirationsteorier och fruktansvärt inskränkta åsikter gör mig rädd... Som Gert Fylking brukar uttrycka det: "Sådana människor borde skj...."

Lite

Lite berusad må man vara efter en underbar middag skapad och komponerad av min vackra och underbara fästmö. Anledningen? Hmmpft! Varför skulle man behöva en anledning till att äta och dricka gott? Vad spelar det överhuvudtaget för roll? Jaja okej då... Vi firade faktiskt något. Årsdagen av en av de mest fanstastiska dagar i mitt liv. Dagen då jag och denna fantastiska kvinna förlovade oss. Vi hade väl då inte riktigt räknat med att fira ettårsdagen av förlovningen med ett skrikande, tjoande, gråtande spädbarn vid matbordet...
Men jävligt härligt är det...

Så runt lyktstolpen dansar Maja. Snabbare och snabbare går det, vädret fattar eld men förstår ännu inte blixt. Letande efter vrålåken springer Majas skugga fram till Klas, som pysslar med sådant som bordsdemoner brukar pyssa med, och skriker sataniskt: "Vad är det för skillnad på vrålåken och den vanliga låken?!"
Klas svarar bekymrat: " Den håller till i vrår. Den vanliga låken är mycket svårare att hitta" samtidigt som han putsar bordsduken som flaxat iväg och satt sig i taknocken.
Taknocken i sin tur är ganska omedveten om vad som händer, det snurrar mest, för så är det när man blivit knockad. Knock. "On heavens door" Sjunger Bob genom radion just som Maja äntligen fått tag på det förbenta täcket med drakarna på för att bena av det lite så att det bara är benat. Utan för. Aktern kan få finnas kvar, tänker Maja och rullar i stilla ro in kastrullerna, stenätarna och opalskimret. Men den gröna stenätaren får stanna ute tills han kräkts upp Sten som ju inte ingår i stenätarnas diet.

Vad...

... Är det nu dags för? Jo denna vecka är det praktik och det är väl bra på många sätt och vis. Ändå måste jag medge att som jävligt kompetent massör och bra mycket mer kunnig än många andra sådana känns det rätt illa att arbeta gratis.
Men att få in en fot på ett företag med tiotusen anställda i sydsverige måste väl ändå anses vara ett ganska okej byte i alla fall. Gratis behandlingar eller inte.

Detta är - såhär två tredjedelar in i utbildningen- definitivt rätt sak, rätt yrke, för mig. Det finns inget annat jag hellre vill arbeta med. Kan jag dessutom hålla de föredrag jag redan börjat planera så är saken biff...

Träning igen då... Två pass med kettlebells igår och ett intervallpass löpning idag. Kort sådant. Bara två femminutersronder...
Imorgon ska Jimmy få sig en jävla omgång hård kettlebellsträning. Träningsvärk - here we come!

Jag har världens mest underbara son. För det mesta. Andra gånger är han ett skrikande litet monster med sjukliga bröstbegär. Min vackra kvinna visar sådana gånger sitt än vackrare inre så otroligt tydligt. Hon glöder när hon har Valdemar i famnen, hon blir aldrig irriterad i de lägen då jag själv blir det och hennes tålamod lyfter min kärlek till henne till nya höjder.
Hennes leende när jag kysser henne farväl på morgonen, hennes suck mär jag långsamt masserar hennes hårbotten, hennes fascination av vår son, hennes mjuka skratt... Jag lever djupt fascinerad av henna och att jag har haft den otroliga turen att få ha henne i mitt liv...

Jag har verkligen hittat hem... Till min egen familj...

Att lägga sig i.

Just att lägga sig i är något jag försöker undvika. Hur lockande det än kan vara så ska man vara väldigt försiktig med att lägga sig i andras göranden och låtanden för många gånger är det, för att uttrycka sig milt, ganska känsligt. Det må vara i all välmening men vägen till helvetet är stensatt med goda avsikter. Fast om man ska tro Terry Pratchet så är den stensatt med frusna dörrknackare. På vinter åker de yngre demonerna skridskor på dem.

Tillbaks till saken. Om någon vill hjälpa mig att lyfta tyngre, att kunna plugga bättre, slå hårdare, springa fortare eller njuta bättre av mitt vin så kommer denna människa att ge mig en viss typ av råd. Och nio gånger av tio på ett ganska pedagogiskt sätt.

Om en människa tycker att jag missköter umgänget med min äldre son så kommer råden ofta vara fördolda, dåliga och personen kommer helt att ha missat grundläggande fakta som att det är min föredetta som tidigare hindrat mig och min son från att ha ett fungerande umgänge, vilket i sin tur kan medföra en viss alienation. Till detta tas inte hänsyn av dessa förstå-sig-på-are. Nej för MAN SKA GÖRA RÄTT FÖR SIG! Jo visst, där håller jag helt med. Har man gjort sitt val får man ta konsekvenserna. Men det- håll i er nu- fungerar åt båda håll! Gick det för snabbt?
Jo såhär. Om någon gör sitt bästa för att få mig att framstå i riktig usel dager, gör sitt bästa för att smutsa ner umgänget med min son, komma med vilda och grundlösa anklagelser med mera med mera och med detta lyckas att i det närmaste omintetgöra umgänget ifråga så kommer ju detta givetvis få konsekvenser.
Till att börja med så kommer mitt inflytande på min son vara obefintligt, han kommer att utvecklas på ett sätt som jag inte alls kan påverka.
SÅ. När Victor då börjar bli lite äldre, lite jobbigare och lite mer krävande så blir det helt plötsligt väldigt angeläget att kunna lämna bort honom (inte för att det har varit några problem tidigare då han lämnats bort i princip varenda helg så att hans mor skulle kunna supa, förlåt, festa...). Men när flera människor tröttnat på att vara konstanta barnvakter så kan man alltid ta barnets far till nåder.
Men att ta hand om ett barn som i det närmaste blivit en främling kanske inte är lika självklart som det borde vara. Att man sedan flyttat gör inte saken enklare. Att som student åka 18 mil varannan helg kommer absolut inte på fråga. Inte heller att som vissa smarthuvuden ha honom längre perioder är vidare genomtänkt då jag inte ännu har en aning om hur jag kommer att jobba i sommar.
Så när dessa självgoda små människor lägger sig i mitt umgänge med min son, när de påstår att jag inte bryr mig, när de säger åt mig hur jag ska göra så kanske de borde tänka på att jag knappt har några pengar alls, knappt känner min son och kanske ger fullständigt fan i deras skitåsikter och gärna hade sett dem kräkas om dem ett par timmar.
Låt mig vara ifred, jag vill inte ha några förbannade barmhärtige-samariten-råd, jag bryr mig inte om vad ni anser vara rätt eller fel för vet ni vad? Jag skiter i era jävla göranden och låtanden. Visa mig samma respekt.

Med eller utan?

Med de ljuva tonerna av Machine Head i lurarna sittar man nu vid bloggen igen och skriver utan mål och utan mening att ha ett sådant. Likt lokala skurar spridda funderingar skrev jag en gång och det är väl ofta så vi, eller i alla fall jag, fungerar rent tankemässigt.
Som nu går tankarna på musik och hur vi identifierar oss med den musik vi lyssnar på. Hårdrockare? Vad säger det om mig? Egentligen? Inte mycket. Jag har träffat killar som med den sjusträngade metalyxan i högsta hugg skriker, vrålar och slår ur sig sitt raseri om brända kroppar, sargade liv och brutna själar och som tjugo minuter senare kramar om sina vänner och undrar om de ska ta en fika nästa dag. Dessa underbara människor som aldrig skulle göra en annan varelse illa. Någon annan som beter sig exakt likadant på scenen kan senare gå ut och slå ner någon som råkat säga att han inte förstår sig på Black Metal. Hänger det ihop? Nej.
Nej för de som man vill ska ut och slåss på stan och uppföra sig som svin ska, om man är musiker, lyssna på sådan musik man själv hatar. Klassikern är ju hårdrockare mot syntare där väl ingen av grupperna är direkt krigisk.
Men passa er för punkarna! De slåss hela tiden!(?) Eller?

Jag som alla andra har högvis med fördomar på lager. Fördomar som jag gör mitt bästa för att få bort ur mitt liv. I alla fall de flesta av dem. För det är bara att inse; vissa fördomar trivs man med. Vissa fördomar vill man ha kvar.
En klar favorit är den där om att en typisk pedofil lyssnar på dansband och tittar på bingolotto men vad fan vet jag egentligen om det?! Inte ett skvatt. Men jag gillar den fördomen just för att den är så urbota dum och mest, faktiskt, på skämt.
Sedan finns det de där om att gymråttor eller kroppsbyggare är korkade. Jo visst finns det ganska många som kanske inte borde få tillåtas att ha på radion samtidigt som de kör bil men hur många är de? Säg det till Jeff Willet. Snubben har för fan doktorerat!

Men den sak med fördomar som oftast är mest problematisk är att vi gillar våra fördomar. Varför? För att vi identifierar oss med dem. Jag är mina åsikter! Mina åsikter definierar mig! Ett av de påståendena kan vara sant. Vet du vilket? Det kan även vara så att mina åsikter definierar vad andra tycker om mig. I alla fall inne i min egen skalle. Och många gånger är det inte vem man själv är, vad man själv tycker om sig själv eller man trivs med den människa man är utan vad andra tycker som står i centrum för ens varande.
Det är jävligt lätt att säga att man skiter i vad andra tycker, men ärligt talat, hur sant är det? Handen på hjärtat nu...
Våra fördomar hjälper oss alltså att bli någon, vem som helst. På helt fel sätt.
Är det våra handlingar som definierar oss eller baravad vi egentligen vill göra och stå för? Eller ligger det någonstans mitt emellan?
Jag vet inte.

Mer då? Vad tänker jag på? Jag vet inte. Vet du?

Att jag sliter med skolan skulle just nu vara en oerhörd överdrift. Med sammanlagt en(1!) tenta denna termin så är det löjligt lugnt...
Nu ska jag upp och natta en storgråtande son...