Vad...

... Är det nu dags för? Jo denna vecka är det praktik och det är väl bra på många sätt och vis. Ändå måste jag medge att som jävligt kompetent massör och bra mycket mer kunnig än många andra sådana känns det rätt illa att arbeta gratis.
Men att få in en fot på ett företag med tiotusen anställda i sydsverige måste väl ändå anses vara ett ganska okej byte i alla fall. Gratis behandlingar eller inte.

Detta är - såhär två tredjedelar in i utbildningen- definitivt rätt sak, rätt yrke, för mig. Det finns inget annat jag hellre vill arbeta med. Kan jag dessutom hålla de föredrag jag redan börjat planera så är saken biff...

Träning igen då... Två pass med kettlebells igår och ett intervallpass löpning idag. Kort sådant. Bara två femminutersronder...
Imorgon ska Jimmy få sig en jävla omgång hård kettlebellsträning. Träningsvärk - here we come!

Jag har världens mest underbara son. För det mesta. Andra gånger är han ett skrikande litet monster med sjukliga bröstbegär. Min vackra kvinna visar sådana gånger sitt än vackrare inre så otroligt tydligt. Hon glöder när hon har Valdemar i famnen, hon blir aldrig irriterad i de lägen då jag själv blir det och hennes tålamod lyfter min kärlek till henne till nya höjder.
Hennes leende när jag kysser henne farväl på morgonen, hennes suck mär jag långsamt masserar hennes hårbotten, hennes fascination av vår son, hennes mjuka skratt... Jag lever djupt fascinerad av henna och att jag har haft den otroliga turen att få ha henne i mitt liv...

Jag har verkligen hittat hem... Till min egen familj...

Att lägga sig i.

Just att lägga sig i är något jag försöker undvika. Hur lockande det än kan vara så ska man vara väldigt försiktig med att lägga sig i andras göranden och låtanden för många gånger är det, för att uttrycka sig milt, ganska känsligt. Det må vara i all välmening men vägen till helvetet är stensatt med goda avsikter. Fast om man ska tro Terry Pratchet så är den stensatt med frusna dörrknackare. På vinter åker de yngre demonerna skridskor på dem.

Tillbaks till saken. Om någon vill hjälpa mig att lyfta tyngre, att kunna plugga bättre, slå hårdare, springa fortare eller njuta bättre av mitt vin så kommer denna människa att ge mig en viss typ av råd. Och nio gånger av tio på ett ganska pedagogiskt sätt.

Om en människa tycker att jag missköter umgänget med min äldre son så kommer råden ofta vara fördolda, dåliga och personen kommer helt att ha missat grundläggande fakta som att det är min föredetta som tidigare hindrat mig och min son från att ha ett fungerande umgänge, vilket i sin tur kan medföra en viss alienation. Till detta tas inte hänsyn av dessa förstå-sig-på-are. Nej för MAN SKA GÖRA RÄTT FÖR SIG! Jo visst, där håller jag helt med. Har man gjort sitt val får man ta konsekvenserna. Men det- håll i er nu- fungerar åt båda håll! Gick det för snabbt?
Jo såhär. Om någon gör sitt bästa för att få mig att framstå i riktig usel dager, gör sitt bästa för att smutsa ner umgänget med min son, komma med vilda och grundlösa anklagelser med mera med mera och med detta lyckas att i det närmaste omintetgöra umgänget ifråga så kommer ju detta givetvis få konsekvenser.
Till att börja med så kommer mitt inflytande på min son vara obefintligt, han kommer att utvecklas på ett sätt som jag inte alls kan påverka.
SÅ. När Victor då börjar bli lite äldre, lite jobbigare och lite mer krävande så blir det helt plötsligt väldigt angeläget att kunna lämna bort honom (inte för att det har varit några problem tidigare då han lämnats bort i princip varenda helg så att hans mor skulle kunna supa, förlåt, festa...). Men när flera människor tröttnat på att vara konstanta barnvakter så kan man alltid ta barnets far till nåder.
Men att ta hand om ett barn som i det närmaste blivit en främling kanske inte är lika självklart som det borde vara. Att man sedan flyttat gör inte saken enklare. Att som student åka 18 mil varannan helg kommer absolut inte på fråga. Inte heller att som vissa smarthuvuden ha honom längre perioder är vidare genomtänkt då jag inte ännu har en aning om hur jag kommer att jobba i sommar.
Så när dessa självgoda små människor lägger sig i mitt umgänge med min son, när de påstår att jag inte bryr mig, när de säger åt mig hur jag ska göra så kanske de borde tänka på att jag knappt har några pengar alls, knappt känner min son och kanske ger fullständigt fan i deras skitåsikter och gärna hade sett dem kräkas om dem ett par timmar.
Låt mig vara ifred, jag vill inte ha några förbannade barmhärtige-samariten-råd, jag bryr mig inte om vad ni anser vara rätt eller fel för vet ni vad? Jag skiter i era jävla göranden och låtanden. Visa mig samma respekt.

Med eller utan?

Med de ljuva tonerna av Machine Head i lurarna sittar man nu vid bloggen igen och skriver utan mål och utan mening att ha ett sådant. Likt lokala skurar spridda funderingar skrev jag en gång och det är väl ofta så vi, eller i alla fall jag, fungerar rent tankemässigt.
Som nu går tankarna på musik och hur vi identifierar oss med den musik vi lyssnar på. Hårdrockare? Vad säger det om mig? Egentligen? Inte mycket. Jag har träffat killar som med den sjusträngade metalyxan i högsta hugg skriker, vrålar och slår ur sig sitt raseri om brända kroppar, sargade liv och brutna själar och som tjugo minuter senare kramar om sina vänner och undrar om de ska ta en fika nästa dag. Dessa underbara människor som aldrig skulle göra en annan varelse illa. Någon annan som beter sig exakt likadant på scenen kan senare gå ut och slå ner någon som råkat säga att han inte förstår sig på Black Metal. Hänger det ihop? Nej.
Nej för de som man vill ska ut och slåss på stan och uppföra sig som svin ska, om man är musiker, lyssna på sådan musik man själv hatar. Klassikern är ju hårdrockare mot syntare där väl ingen av grupperna är direkt krigisk.
Men passa er för punkarna! De slåss hela tiden!(?) Eller?

Jag som alla andra har högvis med fördomar på lager. Fördomar som jag gör mitt bästa för att få bort ur mitt liv. I alla fall de flesta av dem. För det är bara att inse; vissa fördomar trivs man med. Vissa fördomar vill man ha kvar.
En klar favorit är den där om att en typisk pedofil lyssnar på dansband och tittar på bingolotto men vad fan vet jag egentligen om det?! Inte ett skvatt. Men jag gillar den fördomen just för att den är så urbota dum och mest, faktiskt, på skämt.
Sedan finns det de där om att gymråttor eller kroppsbyggare är korkade. Jo visst finns det ganska många som kanske inte borde få tillåtas att ha på radion samtidigt som de kör bil men hur många är de? Säg det till Jeff Willet. Snubben har för fan doktorerat!

Men den sak med fördomar som oftast är mest problematisk är att vi gillar våra fördomar. Varför? För att vi identifierar oss med dem. Jag är mina åsikter! Mina åsikter definierar mig! Ett av de påståendena kan vara sant. Vet du vilket? Det kan även vara så att mina åsikter definierar vad andra tycker om mig. I alla fall inne i min egen skalle. Och många gånger är det inte vem man själv är, vad man själv tycker om sig själv eller man trivs med den människa man är utan vad andra tycker som står i centrum för ens varande.
Det är jävligt lätt att säga att man skiter i vad andra tycker, men ärligt talat, hur sant är det? Handen på hjärtat nu...
Våra fördomar hjälper oss alltså att bli någon, vem som helst. På helt fel sätt.
Är det våra handlingar som definierar oss eller baravad vi egentligen vill göra och stå för? Eller ligger det någonstans mitt emellan?
Jag vet inte.

Mer då? Vad tänker jag på? Jag vet inte. Vet du?

Att jag sliter med skolan skulle just nu vara en oerhörd överdrift. Med sammanlagt en(1!) tenta denna termin så är det löjligt lugnt...
Nu ska jag upp och natta en storgråtande son...

En månad...

...har gått sedan sonen föddes och tiden bara flyger iväg. Allt förändras, inget blir som förut, men det blir det aldrig, det är hela poängen.
Jag är övertygad om att de flesta föräldrar, främst mödrar, är övertygade om att just deras barn är ovanligt vackra. Jag är inget undantag, men jag sa å andra sidan när Valdemar föddes att han såg för jävlig ut med strutskalle, ett öga i pannan, det andra halvvägs ner på kinden med mera med mera. Nu å andra sidan är han ovanligt söt, men han har sina perioder då han gör en lysande imitaion av fågelskådaren. Inte lika sött...
De flesta spädbarn tenderar att se ut som någon blandning av Sir Winston Churchill och Jabba the Hut, och hur sött är det??
Inte så...

Träning...

... är något som kommit att bli mycket viktigt för mig och vissa kanske skulle påstå att jag tränar för mycket. De har, naturligtvis, fel. jag tränar på en mycket lagom nivå. Fem dagar i veckan varav de flesta tränas hemma i omgångar om trettio till fyrtiofem minuter. Det är då kettlebells som gäller. Och någon gång i veckan backlöpning. Jag har nyligen införskaffat en 24 kg:s Kettlebell för hemmabruk och har under en halvtimmes tid denna förmiddag slipat ned lacken på handtaget för att minska mina skavsår.
Hur brukar jag då köra? Det varierar naturligtvis men ofta kör jag lite clean, press, snatch, snatch från "död"position samt windmill innan jag går på fysen. Fys då kan antingen bestå av tre ronder á tre minuter med en minuts vila emellan.
I ronderna kör man 15s snatch höger, 15s knälyft/knäböj/upphopp sedan 15 s snatch vänster och så vidare. Jobbigt värre.
En värre variant är om man kör 20s snatch höger, 10s vila, 20s snatch vänster, 10s vila, 20s pushpress höger, 10s vila, 20s pushpress vänster, 10s vila. Detta totalt i 8-15 minuter. Hittills har jag kört max 10 minuter.. Kött fy fan!

Vrför då kettlebells? Jo här ska jag sticka ut hakan ett par meter och påstå att det är den bästa kompletterande träning som finns. Det är fantastiskt skoj och fan så mycket säkrare än traditionell styrketräning a la västerlänskt gym.
Sedan kan man fråga sig vad som är säkrast: 100 kg på stång överhuvudet eller 24 kg i en hand över huvudet. När är risken störst att gå sönder?
Flera gånger har styrkelyftare ( i olympiska lyft) kunnat förbättra sina personbästa rejält med hjälp av Kettlebellträning.
Något som många byggare fått helt om bakfoten är den mänskliga anatomin. Det är fan inte många som har koll på ursprung, fäste och funktion ens hos favoritmusklerna bröst(pectoralis major), lats (latissimus dorsi), traps (trapezius), biceps (biceps brachii), triceps (triceps brachii) och magmusklerna- de bryr sig om själva "tvättbrädan"(rectus abdominis)- men inte de andra 4. FYRA TILL! Oj då. (Vad de heter? obliquus externus abdominis, obliquss internus abdominis, transversus abdominis och quadratus lumborum.) Dessa människor får för sig att lära ut anatomi till nya på gymmet. Och lär dem fel. Som att man kan forma musklerna. Detta är omöjligt eftersom själva muskelcellen löper längs hela muskeln längd. Idioter.

Snart är det dags för pluggeri(det är triggerpunkter som gäller idag) för att följa upp med lite kettlebellträning.
Sedan blir det familjemys för hela slanten. Sonen log just sitt första leende så man är lite vimmelkantig...