Lic. Dipl. Leg.

I Sverige, har man kommit fram till, ska allt som kan förkortas. I vissa avseenden är detta något väldigt bra då man kanske inte alltid har ork att säga till exempel (t ex) Spina Iliaca Anterior Superior utan hellre drar till med SIAS. Fullt förståeligt.
Men när man som i följande mening vill förkorta i det närmaste allt så kan det bli lätt krystat... F. n. har p. ej prob. m. ext. i axel (art humeri) trots avsaknad av hjälp fr. leg. läkare. P. har dock fl. ggr. förr fått spec. ass. av bl a. sjukgymnast och dyl.
Konstigt.
Detta var för övrigt inte alls vad jag hade tänkt skriva om, men det liksom galloperade in i skallen på mig och vägrade försvinna på annat sätt än genom skrift.

Det är tenta på nedre extremiteten (benet) i morgon och nu ska jag strax sätta mig med det sista. Nervigt? Njae inte vidare...

Annars i helgen har Bergatrollet blivit licensierad kettlebellinstruktör. Detta på bekostnad av den egna kroppens rörlighet, välbefinnande och smidighet. Det om vilket jag talar, mina vänner, är träningsvärk. Träningsvärk och kraftlöshet. Var sitter då detta i min ack så sargade lekamen? Var sitter det INTE!?! Inte i bröstmuskulaturen, triceps och biceps brachii, inte så farligt i fötter och ej heller märkbart i vadmuskulaturen. Men resten?
Underarmarna är slut, händerna sargade, ryggen halvt knäckt, hamstrings bälten av renaste smärta, nacken orkeslös och kanske halvt lealös, sätet värker och axlarna vill inte kännas vid mitt namn. Det har varit bland de roligaste och mest givande träningssessionerna någonssin!Och vet ni vad det bästa med allt detta är? Snart kommer jag att få tillfälle att tillfoga andra människor detta underbara... Tjoho!

Min vackra fästmö har nu gått in i sjätte månaden och har en fin liten bebismage (de som använder uttrycket "baby" borde skjutas) med tillhörande sparkar, hunger och kissapauser. Man har ju läst om de kvinnor som blir till veritabla monster under graviditeten, så icke Fialajnen! Det är skönt att slippa så mycket rebiesbeteende som möjligt och här har det varit helt lugnt. Jag undrar dock i mitt stilla sinne ibland (när det är mörkt): Bygger hon upp allt nu och planerar att släppa lös vreden när världen inte är redo och därigenom orsaka Undergången? 'Hehe

Efter att ha varit borta i några dagar är det skönt att få vara hemma igen, det känns liksom inte rätt att inte få sova jämte sin älskade...

Pinot ligger på fönsterkarmen
Verkar ha ont i vänstra armen
Snart han gå för att tömma tarmen
Och då, mina vänner, ljuda larmen

Träning, sömn och psyke.

Världen är definierad efter prestation. Prestation är hur vi mäter värdet på våra liv. En människa utan framgång är en dålig människa, en människa som inte gör mer än vad som förväntas av henne tas genast för lat och, oftast, något efterbliven. Vi ska vara perfekta föräldrar som kör våra barn hit och dit, lämnar, hämtar, lagar mat, skämmer bort, uppfostrar, INTE någonsin lägger hand på eller överhuvudtaget säger något olämpligt till dessa våra små. Det är inget annat än löjligt. Vi ska vara perfekta arbetare som aldrig är sjuka, inte har något privatliv, alltid ställer upp för FÖRETAGET utan att kräva något tillbaks och alltid överprestera. ok...
Vi ska vara perfekta privat där vi ska framhålla all den framgång fått genom vår nit på vårt arbete och tiga om att detta inte alls är vad vi egentligen vill göra. Därtill ska vi mingla, skaffa oss KONTAKTER, göra ett BRA INTRYCK och annat som i vårt samhälle verkar vara helt oumbärligt för vår överlevnad. Vi ska hålla oss i topptrim genom hård träning och bli smalare all jävla GI-goja vi blir itutade, dessutom ska vi ÄLSKA OSS SJÄLVA PRECIS SOM VI ÄR: Samtidigt. Och lyssna nu. Vi ska vara överlyckliga medan vi gör allt detta. Men detta är för oss mer eller mindre vuxna.
På vägen dit matas vi av bilder, reklamfilmer och skräp innehållande svältande killar på steroider och hjärnan i byxorna, anorektiska tjejer med operationsärr i armhålorna, död blick och platinablont hår. Detta ska vi anse vara vackert. Är det då något kön som har det lättare? Knappast. Det gör mig jävligt förbannad när det hävdas att tjejer har det svårare än killar. Kyss mig i arslet! Killar har det precis lika svårt, men tack vare vårt skeva mansideal (macho-stark-inte-gråta-eller-visa-känslor) kan killarna inte prata om hur skevt de tycker att det är. För dem är det bara att ta.
Men det känns som om att detta är att föredra framför att leva på tolvhundratalet då man var mer bekymrad för att överhuvudtaget få fortleva än vad folk skulle tycka.

Uppsjö av åsikter var det.

Ultraljud. Efter en imponerande väntan, vilket ju var väntat då det faktiskt var ett svenskt sjukhus vi var på, gick vi i rask takt genom de av desinfektionsmedel inpregnerade sjukhuskorridorerna till ett litet rum som till hälften upptogs av en monstruös maskin samt en säng. Vår skelögda sköterska placerade raskt fästmön på sängen och kletade in hennes mage med en tempererad sörja (jag tänkte då vilt att "det där är MITT jobb", men det är det ju inte så jag höll tyst). Vi såg sedan vårt barn. Väger som en liten påse lösgodis och är knappt så lång som min underarm. Krabaten vänder sig mot oss, vinkar glatt varpå både mor och far får tårar i ögonen och sedan slutar samarbetet tvärt. Av ren jävla tjurighet eller bara för att gå oss på nerverna vänder sig ungjäveln nedåt, bortåt och blir så in i helvetes svår att komma åt som det bara går. Jaha och vems unge är detta? Hehe Stolt farsa!
Efter mycket om och men kom då resultatet. Med tanke på generna är barnet förvånansvärt normalt. Helt, faktiskt. Det är dessutom med största sannolikhet en pojke. Som inte ska heta Lincoln.

På kvällen sedan gick jag på champagneprovning och WOW! Heiheiehehe! Moahahaha!
Gott.

Men det tar vi en annan gång...