Träning, sömn och psyke.

Världen är definierad efter prestation. Prestation är hur vi mäter värdet på våra liv. En människa utan framgång är en dålig människa, en människa som inte gör mer än vad som förväntas av henne tas genast för lat och, oftast, något efterbliven. Vi ska vara perfekta föräldrar som kör våra barn hit och dit, lämnar, hämtar, lagar mat, skämmer bort, uppfostrar, INTE någonsin lägger hand på eller överhuvudtaget säger något olämpligt till dessa våra små. Det är inget annat än löjligt. Vi ska vara perfekta arbetare som aldrig är sjuka, inte har något privatliv, alltid ställer upp för FÖRETAGET utan att kräva något tillbaks och alltid överprestera. ok...
Vi ska vara perfekta privat där vi ska framhålla all den framgång fått genom vår nit på vårt arbete och tiga om att detta inte alls är vad vi egentligen vill göra. Därtill ska vi mingla, skaffa oss KONTAKTER, göra ett BRA INTRYCK och annat som i vårt samhälle verkar vara helt oumbärligt för vår överlevnad. Vi ska hålla oss i topptrim genom hård träning och bli smalare all jävla GI-goja vi blir itutade, dessutom ska vi ÄLSKA OSS SJÄLVA PRECIS SOM VI ÄR: Samtidigt. Och lyssna nu. Vi ska vara överlyckliga medan vi gör allt detta. Men detta är för oss mer eller mindre vuxna.
På vägen dit matas vi av bilder, reklamfilmer och skräp innehållande svältande killar på steroider och hjärnan i byxorna, anorektiska tjejer med operationsärr i armhålorna, död blick och platinablont hår. Detta ska vi anse vara vackert. Är det då något kön som har det lättare? Knappast. Det gör mig jävligt förbannad när det hävdas att tjejer har det svårare än killar. Kyss mig i arslet! Killar har det precis lika svårt, men tack vare vårt skeva mansideal (macho-stark-inte-gråta-eller-visa-känslor) kan killarna inte prata om hur skevt de tycker att det är. För dem är det bara att ta.
Men det känns som om att detta är att föredra framför att leva på tolvhundratalet då man var mer bekymrad för att överhuvudtaget få fortleva än vad folk skulle tycka.

Uppsjö av åsikter var det.

Ultraljud. Efter en imponerande väntan, vilket ju var väntat då det faktiskt var ett svenskt sjukhus vi var på, gick vi i rask takt genom de av desinfektionsmedel inpregnerade sjukhuskorridorerna till ett litet rum som till hälften upptogs av en monstruös maskin samt en säng. Vår skelögda sköterska placerade raskt fästmön på sängen och kletade in hennes mage med en tempererad sörja (jag tänkte då vilt att "det där är MITT jobb", men det är det ju inte så jag höll tyst). Vi såg sedan vårt barn. Väger som en liten påse lösgodis och är knappt så lång som min underarm. Krabaten vänder sig mot oss, vinkar glatt varpå både mor och far får tårar i ögonen och sedan slutar samarbetet tvärt. Av ren jävla tjurighet eller bara för att gå oss på nerverna vänder sig ungjäveln nedåt, bortåt och blir så in i helvetes svår att komma åt som det bara går. Jaha och vems unge är detta? Hehe Stolt farsa!
Efter mycket om och men kom då resultatet. Med tanke på generna är barnet förvånansvärt normalt. Helt, faktiskt. Det är dessutom med största sannolikhet en pojke. Som inte ska heta Lincoln.

På kvällen sedan gick jag på champagneprovning och WOW! Heiheiehehe! Moahahaha!
Gott.

Men det tar vi en annan gång...