De vackra.

Det är ett mysterium detta med den kärlek man känner för sitt barn. När man har fått vara med, när man har valt det själv och inte fått det påtvingat sig.
Jag har en son sedan innan. En sprallig, gladlynt och lugn liten kille på snart fem, men hur hemskt det än kan låta så finns inte faderskänslorna där i alls samma omfattning som för det vackra barn jag fått med den perfekta kvinna jag funnit. Som funnit mig. Som älskar mig för den jag är. Hur otroligt det än kan verka...
Jag är så overkligt lycklig!
Även om man vaknar upp skelande varje natt när grabben gnyr eller när Fia mjukt ropar mitt namn för att hon behöver hjälp. Man är dödstrött, frustrerad och känner sig totalt otillräcklig. Ändå är detta det absolut bästa jag vet...

Landat?

Har man det? Gör man någonsin det? Ett barn har med en dramatisk touch gjort entré i vårt liv. Han skriker, gnäller, sover, bajsar, kräks samt gnager/suger/biter sönder det som tidigare väl kunde betraktas ganska läckra attiraljer men som nu snarare är att betraktas som juver. I alla fall enligt sonen. Just nu ligger Bombom (Valdemar, sonen) och nyser vilt i fåtöljen medan Tintin (Martin, moi) skriver i bloggen och Hephep (Fia, den vackra) lagar mat.

Efter att flertalet gånger fått idrottsjournalistens vid det här laget smått autistiska fråga: Hur känns det? Tja. Som om vi fått barn. En rätt söt unge med en massa små egenheter alldeles redan. Hur annars? Som om Uruguay vunnit guld i ishockey? Kanske inte riktigt. Bara för att nämna en sak så ställer jag mig alltid undrande till en sport där man inte ens kan se bollen de slår på. Bättre med bandy då. Riktig bandy. Inte högstadieuppvärmning a la innebandy.

Så hur känns det?
Tänk dig att du är totalt och hopplöst störtkär. Rena nu den känslan och lägg till en beskyddarinstinkt som skulle få en björnhona med rabies att verka blid så börjar du få en aning om storheten i detta. Jag är helt övertygad om att detta är det största man kan uppleva.
En till?
Nej inte än. Kanske om ett par år.

Och nu ska ni få höra!
Denna fantastiska, fanastiska och fnattaktiga känsla håller i sig när man byter på den lille och något med samma färg som senap, lukt som popcorn och runt 37 grader formligen sprutar ur rumpan på den lille och fläckar ner pappas nya t-shirt. Stolt och med stor kärlek i bröstet
påpekar man då att han bajsat ännu mer. Och projektitbesprutat halva badrummet. Inte riktigt vad man hade känt om detta kommit från tidigare nämnda förälskelse. Om man inte heter Bard i efternamn då kanske...

Jag önskar bara att jag har vett att njuta avv den här tiden så mycket jag förmår!

Bebis

Ett barn har fötts och eftersom jag är världens kanske slöaste bloggare uppdateras detta inte förrän nu. Eftersom Fia under en tid nu haft ökande besvär så tänkte vi oss att hon i alla fall inte skulle gå över tiden. Vad vi inte räknat med var en tio dagar för tidig födsel. Ungen är sålunda en Hephep. Som sin mor.

Jag ska nu beskriva denna fantastiska händelse sett ur min synvinkel och vad som hänt från dess fram till nu en vecka senare.

Efter att ha gått och lagt oss vid elvatiden den femte mars och efter en stunds pill i sambons hår och skelögt läsande Stenhuggaren skriven av Camilla Läckberg somnade Martin någon gång mella halv tolv och tolv. Någon timme senare går Fia på toaletten vilket snarast hade blivit en regel det senaste kvartalet eller så. Efter ett tag kommer hon in igen och säger till mannen med den långa startsträckan (nej det är inte någon synonym för snopp) att hon tror att vattnet har gått. Genom medvetlöshetens tunga dimmor hör då Bergatrollet något som skulle kunna antyda att ett barn eventuellt skulle vara i antågande. Det är inte det att han inte bryr sig, det är snarare så att sömn-språkförståelse-filtret är alldeles på tok för välutvecklat hos denne smått neutoriske individ. Långsamt skingras blydraperiet runt TinTins medvetande och han börjar sakta ta till sig det som tidigare sagts. VATTNET HAR GÅTT!!(?)

Jaha. Erhm. Och nu då?

Under den timme det tagit Undertecknad att förstå detta har Fias smärtor ökat och hon ber mig snart att hjälpa henne sätta igång TNS-apparat-maskin-manicken. Skelande och med en puls på trehundrasjuttio ska man alltså utan glasögon och i skumt ljus sätta fast kladdiga gummilappar på sambon. Lycka till. Nu överdriver jag givetvis. Jag var helt enkelt för jävla aptrött för att orka ha mer än, så att säga, styrfart på kroppsfunktionerna. Medan värkarna (eller förvärkarna, kanske? Vad vet jag?) bli allt starkare ringer Fia till förlossningen och får efter ett par gånger klartecken att komma in. Klockan är då cirka 03:10 och nu ska det packas. Helt plötsligt kommer man på att fler saker har glömts bort än kommits ihåg. Typ.

Vi börjar rulla inåt efter att ha blivit tvugna att tre gånger avbryta turen ut till bilen på grund av attackvärkar. SÅ! Nu är det dags (pringa pringa pringa pringa pringa) att långsamt vandra till bilen, få in en häftigt gravid kvinna i den alltmedan hon får ytterligare en hästspark i magen. Aj fan.

Vägen till sjukhuset var klar och jag körde inte ens vilse! Detta kan bero på att jag flera gånger medans jag kört annars har kört fram och tillbaka till sjukhuset i hundrafemtio. Bara för säkerhets skull. Så att säga. Hrm!

Den vackra, höggravida och vid det här laget smått sammanbitna fästmön lämnas av vid ingången medan en annan kör bort till parkeringshuset för att, tja, parkera. Vad annars?

Vandringen tillbaks tar ungefär ett år och femton halvtimmar, men 03:50 är vi båda inne på rummet. Någon stund senare kommer barnmorskan in och efter en undersökning för vi reda på att Fia är öppen tre centimeter. Nu sprider sig ett ytterst fånigt och smått efterblivet leende över den blivande pappans ansikte. Skelningen är vi det här laget utplånad. Eller utlånad?

Efter ytterligare smärta är Fia så redo för lustgas. Väsande andetag bakom ansiktsmask resulterade snart att det bakom ryggen på mig hörs ett "Luke, I am your father". Hysteriskt skratt!

Under tiden matar jag henne desperat med Dextrosol, nyponsoppa och vatten samtidigt som jag stammar "F-f-f-fö-förbann-n-nad-d-de T-t-telia". Jag kanske förvränger detta lite. Men men.

Ja.

Efter en stund bestämmer sig Fia för att nej dett gör för ont och hon blir då erbjuden ett bad. Bubbelbad. För att komma dit måste Fia klä på sig. Det blir sexiga underkläder modell kasslernät med tillhörande vaddering. Detta plus en oemotståndlig negligé med region skånetryck gjorde att man nästan började tänka på nästa barn. HA! Som om jag kunde tänka i den situationen... Men inte innan hon fyllt en kräkpåse med den föda som hennes faktiskt ganska bekymrade sambo så fint tvingat i henne. Sablar! Var inte vad hon åt.

Badet fixas och eftersom kroppsfunktioner hos någon inte tar hänsyn till kroppsfunktioner hos någon annan. Sålunda kissar Martin. Bra kiss. Träffa vattnet nu! Bra! Martin ler stolt, det har skett en förbättring sedan förra försöket.

Sedan badet. Fia simmar femton längder och duschar magen med en delfinspruta. Efter ett tag ( jag vet inte hur länge. Allt mellan trettio och sextio minuter) gör det återigen för ont för Fia och hon säger mellan sammanbitna tänder "Epidural. Nu"

Jag sliter nästan av henne armen i min iver att hjälpa till medan jag flåsande hävdar "hon bedövning hon att säger BEHÖVER!!!"

Vi kommer tillbaks till rummet varpå barnmorskan gör ännu en undersökning. Fia, denna underbara kvinna, är då nio och en halv centimeter öppen. Hon har alltså klarat ett av de värsta skeenden man kan uppleva helt utan bedövning. Jag kan inte uttrycka hur imponerad jag är av det... Mess with her - you die! Detta har dessutom kommit snabbt. 06:30 var klockan när detta konstaterades. (Fia =Hephep*12) På med lustgasen igen men nu mindre lustigt och mer gas. Martin fiser men ingen tycks märka det, allra minst Martin själv.

Nu följer mer smärta och man tröstar och stöder så gott man kan. Men det verkar inte riktigt hjälpa. Inte för att jag någonsin kände det som om jag inte gjorde nytta. För det gjorde jag. Det är bara det att man inte riktigt kan göra så mycket som man vill. För det kan jag säga; när din kvinna ligger med svåra plågor är det värsta som finns att inte kunna lindradessa för henne.

Flera kontroller och ett par krystningar senare frågar så barnmorksan om jag vill se huvudet. Jag tittar osäkert på Fia och saäger sakta "jag tror inte jag får" då vi kommit överrens om att jag inte har något "därnere" att göra under förlossningen. Säkert ger det något ohyggligt straff som att vaxa benen med bikupor eller liknande... Fia ger dock klartecken och jag böjer mig dit och under nästa krystning ser jag ett slemmigt, hårigt klot röra sig mot mig. Jag sväljer tårarna och inser med hjärtat som en fågel i bröstet att snart är det dags!

När som helst nu...

(Är vi framme snart?)

Efter ett par krystningar med kraften hos tolv Hiroshima ropar barnmorskan åt Fia att stanna, sluta krysta och bara andas. Och Fia lyssnar! Wow!(Nej imbecill! Inte det vedervärdiga töntstämplade spel för finniga, fula tonåringar i åldrarna tretton till fyrtio).

Medan min älskade kvinna flåsar som en schäfer under högsommaren åker långsamt det slemmiga lilla knytet ur henne. Han börjar naturligtvis direkt visa vad han tyckte om hela situationen varpå ett luftvärnsvrål bryter ut ur denna späda lilla klump. Det låter faktiskt som Näää! Nää! Näää! Och pappa fyller i med NU JÄVLAR!

Han läggs upp på Mammas bröst och det slår mig direkt att han har en hel del hår på den mycket äggformade skallen. Dessutom verkade ena ögat sitta i pannan medan det andra verkade vara beläget mitt på kinden. Okej, tänker jag. Vi kan alltså göra en nyinspelning av Goonies om några år. Cool...

Bert Valdemar Gedenryd föddes en vacker vårdag den sjätte mars kl 09:40 vägandes 3310 gram och mätte 49 cm från skalle till häl. Inklusive äggform. Så den egentliga längden bör väl ha varit runt 47 cm.

Någon timme senare sov han på mitt bröst. Den mest fantastiska upplevelse jag någonsin varit med om utan jämförelse... Det finns gränslös kärlek. Till mitt barn och till min vackra, starka och underbara kvinna.