De vackra.

Det är ett mysterium detta med den kärlek man känner för sitt barn. När man har fått vara med, när man har valt det själv och inte fått det påtvingat sig.
Jag har en son sedan innan. En sprallig, gladlynt och lugn liten kille på snart fem, men hur hemskt det än kan låta så finns inte faderskänslorna där i alls samma omfattning som för det vackra barn jag fått med den perfekta kvinna jag funnit. Som funnit mig. Som älskar mig för den jag är. Hur otroligt det än kan verka...
Jag är så overkligt lycklig!
Även om man vaknar upp skelande varje natt när grabben gnyr eller när Fia mjukt ropar mitt namn för att hon behöver hjälp. Man är dödstrött, frustrerad och känner sig totalt otillräcklig. Ändå är detta det absolut bästa jag vet...