Vad händer, händer?

Samtidigt som greppet snabbt blir alltmer skruvstädslikt blir också huden i handflatorna i samma takt alltmer utsliten. Hudvalkar bildas mot min vilja och faller bort endast tack vare torka. Explosiviteten och styrkan ökar som aldrig förr samtidigt som konditionen knappt hamnar på efterkälken alls. Vikten är högre än på länge och förutom den av pollen framkallade snuvan så känner sig Undertecknad friskare och starkare än på länge.
Vad har då hänt som fått en ofta ganska omotiverad själ att vandra denna smala väg mot större skjortor?
Svaret är kettlebells mina vänner. Tacka Toffe för det (tack toffe).
Det och hantel -och- skivstångskomplex har fått ManjoBanjo att odla mukkler. Riktiga sådana, innehållande funktionell styrka. Man vill juh inte se ut som någon strandreaggarsnubbe, liksom. Ni vet typen som ramlar om han tänker och någon petar på honom samtidigt. Svårt att ta det där. Sola på i olivolja och få cancer din dumme fan. Du kommer ändå att tänka -Vaddå växande tumör? jag är inte argare än vanligt.
En sådan som föraktar bröd, men som gärna pumpar i sig tungmetallrika tillskott vilka har ett näringsinnehåll motsvarande en ovanligt ordinär Icakasse. Lägg därtill alla konserveringsmedel, färgämnen, sötningsmedel, emulgeringsmedel och annat så kan man väl lätt förstå att hjärnan skrumpnar på dessa stackars genin.

En sak som jag tänkt länge på är den stress som många människor verkar leva under. Hur ofta sätter du dig ner och lyssnar på tystnaden? Hur ofta funderar du på ditt liv, hur du är mot andra och hur mycket du egentligen har?
Hur många gånger de senaste året har du varit fullkomligt tillfreds med den tillvaro du har?
Ett liv att leva. Var sätter du betoningen? Är det 'ett liv att leva, 'ett liv att leva' eller kanske 'ett liv att leva'?
Det är inte bara grammatik, det säger dessutom en hel del om hur du ser på din tillvaro.
Måste man välja? Nej. Min syn på det hela känns mer som 'ett liv att leva'. Vår tid här är allt vi någonsin får, våra barn allt vi lämnar efter oss och mer är det inte. Inte vad jag vet i alla fall...

I skrivande stund håller min älskade och jag på med planeringen inför en middag. Vi är tydligen kända som munskänksparet så våra middagar verkar vara av någorlunda god klass varför vi har en del att leva upp till. Vad som är speciellt med den här middagen är att en av mina absolut bästa vänner kommer ner med sambo och barn och vill ha mat. AntiSydh är trots sitt minimala omfång väldigt glad i mat. Och han älskar champagne. Så mycket att han fastnat i flaskhalsen. Flera gånger, faktiskt.
Han är dessutom väldigt kramgo så det finns en stor om än inte helt oangenäm risk att det blir någon slags kysk ormgrop i soffan med Piff underst. Undertecknad är nämligen inte mycket bättre.
Det svåra med middagen har hittills varit att välja vin men vi har till slut lyckats bestämma oss för två röda. Och champagne därtill. Efterrätten är ett annat kapitel vi inte ens har börjat dividera med ännu...

Nu står min fästmö och visar benen så snart är det färdigskrivet. Hon måste bara kyssas på!

Förresten är Majas berättelse på arbetsbordet nu...

Likt skurar spridda funderingar.

När tiden och orken inte riktigt räcker till.


Det är ibland som om man när man har mycket att göra glömmer bort det som är viktigast. Saker som är längre ifrån din vanliga lunk ignoreras på grund av något slags bekvämlighet eller kanske snarare lathet.
Som flera av mina vänner kan intyga är jag bland de människor som är absolut sämst på att höra av mig och har så alltid varit.
Nu har det ställts på sin spets med flytt till Lund, verkligt seriöst förhållande, framtida studier och jobb.
Det är inte för att jag inte bryr mig som jag inte hör av mig utan helt enkelt för att alla de där små sakerna man har, eller inbillar sig ha, att göra tar sådan tid att kontakten med vänner faller bort och sedan står man där och tänker, "jag ska bättra mig, jag ska höra av mig oftare och träffa mina gamla vänner mer". Saken är bara den att när jag väl är i min gamla hemstad så är umgänget med familj och son högst upp på listan. Och en helg är alldeles för lite tid bara för detta. Så vad göra? Jo bjuda in de vänner som står en allra närmast till Lund över en helg och göra detta så ofta man kan. Och vill. För det finns helger då man inte vill något annat än att umgås endast med fästmön.
Så när man nu sitter här med en inte helt oangenäm värk i kroppen till följd av hårda styrkekomplex börja man så smått planera. Hur ska man göra sina vänners vistelse i grötpratarlandets studentcentrum så angenäm som möjligt? Möjligtvis med god mat, vin och sång eller i alla fall någon form av musik. Rammstein, kanske?

Glöden målar röda skuggor över den svarta kolen. Blomkol? Bloom cool? Ja man måste passa på. Det ska grillas! Men det blir inte vin. Vad jag vet. Däremot blir det att kolla på Bolt och äta lite lösgodis. Ja lite.
Med lammköttet redo och korvarna ståendes på kö ska det jävlar i mig ÄTAS!
Det är märkligt hur mycket energi det går åt när man kör stenhård styrketräning några dagar i veckan.
Efter en månads styrketräning är nu vikten på uppgång igen och det känns jäkligt skönt att bli sådär stark igen. Inte lika stark som Joel, men kanske starkare än Victor (min son som är ungefär tjugotvå år yngre än sin kale far).

Snart ska det även tattueras igen. Draken man fick gjort i Thailand måste fixas till ordentligt och ormen på armen ska gaddas över. hade tänkt mig en ponny eller kanske farbror bosse från Yrrol. Det går väl på ett ut. Båda har småflickor ridandes på sig...
Nej men USCH!

Flatan och Zlatan ser Satan på Gatan.