Dessa människor..

"Herregud" utropas det friskt och man kan inte annat än att hålla med. Måhända är man själv ingen vidare skönsångare, men man vet i alla fall om det och ifall man sjunger falskt så hör man det. Eller?
Dessa underbara människor är dock bevis på motsatsen. Spana in dessa underbarn (vissa av dem kanske lider av någon hittills oupptäckt bokstavskombination. Eller snarare, får oss att lida av den) på http://www.youtube.com/watch?v=YHy-Nu9By1w
Videon talar för sig själv...

Imorgon- tidigt, tidigt på morgonen- åker vi till Italien där vi kommer att landa vid halv sju om allt går som det ska. Det pirrar något otroligt i magen av förväntan! Fan vad härligt!
Detta är den bakomliggande orsaken till varför undertecknad nu röjer hemma. Tvättandet är klart, skrubbandet har bara börjat. Och just som man har fått upp ångan ordentligt så kommer en inspirationsbomb som enträget viskar(vrålar) i ens ack så mottagliga öra; "Detta kan du göra lite senare, sätt dig nu med din gitarr och skriv världens bästa låt". Vad som inte verkar ha gått fram är att denna inspiration måste filtreras genom ett igenslammat filter av högst medioker musikalisk kvalité (allmänt känt som moi) varför jag kan åtsidosätta denna begäran som påtvingas mig. I alla fall för de kommande dagarna.

Det kommer att vara helt fantastiskt att få tillbringa en och en halv vecka tillsammans med kvinnan i mitt liv med enbart romantik, vin, mys och mat på dagordningen. Jag har sällan, om någonsin, sett fram emot något så mycket som jag ser fram emot denna resa. Det uttryck som väl passar sig bäst för min sinnestämning just nu måste sägas vara 'lyrisk'. Och lycklig. Min vackra sambo gör just detta att må så bra, att vara lycklig, ganska lätt. Och livet med henne är fantastiskt njutbart..
Det enda jag skulle vilja är att resan skulle vara mycket längre. Två år eller så. Så när vi kommer hem så börjar vi väl planera nästa resa direkt. Hihi

"Jag är inte dum, jag har bara lite otur när jag tänker" kanske inte stämmer så bra på mig. Mer då kanske; Jag är inte klumpig, jag har bara otur när jag rör mig.

Äntligen!

Så skönt det är när denna lättnad sprider sig genom min kropp. Då jag som i tidigare inlägg skrivit varit på arbetsintervju idag så kan de mer intelligenta av er räkna ut vad det rör sig om. De mindre intelligenta kämpar väl fortfarande med första meningen och den typen av människor bryr vi oss inte om.
Ett arbete! Det firades med en mastodontlunch a la thaibuffé varefter man blev bortskämd med ett par linnebyxor. När man så kom hem var man dödstrött. Mest, kanske, för att sömnen föregående natt vägrade infinna sig. Hursomhelst så kom det sig att Lillstrumpa försåg sig med glass och gjorde i ordning en helt fantastiskt god kaffe latte som han satt och smuttade på i närmare fyrtio minuter. Mums fili babba!

Nu ska man påbörja packningen på allvar. Jag och Fia har två dagar kvar i Svea Rike innan vi åker till Italien. En sak hör till resan som gör den verkligt speciell, mer än att den tillbringas med min älskade då. Men just vad det är får ingen (förutom ett par betrodda själar) veta förrän vi är tillbaka. Det är sällskapet som gör varje situation verkligt speciell. Vin, mat och någon form av väder i Italien. Trevligt...
Sista dagen hemma blir det afterwork på Atmosfär med ett par goda vänner. Samma restaurang som det firades ettårsjubileum på några månader tillbaka. Verklig njutning! Jag och Fia satt och var fullkomligt hänförda av den fantastiska föda vi där fick oss till livs. En rolig detalj var att när vi bestämt oss för de första rätterna sa Fia till vår somelier att " vi lämnar valet av viner till er". Den min vi fick till svar var en fröjd! Detta, såg vi, var någon som verkligen älskade sitt arbete och skulle göra sitt yppersta för att vår kväll skulle bli så njutbar som möjligt. Gissa om de lyckades. Maten därifrån kommer att avhandlas i ett eget inlägg tillsammans med de viner vi fick. Det är det minsta de förtjänar.

Nu är det väl meningen att flummerierna ska börja då, vi har liksom kommit dit i inlägget där man antingen måste flumma eller bli tråkig. Men som jag redan bevisat så har jag en fantastisk förmåga att vara både flummig och tråkig samtidigt. Jag vet nu inte hur stor bragd det är egentligen, men det är alltid något. Det är nog de enda två sakerna jag kan göra paralellt(samtidigt). Mest för att det är en och samma sak för mig. Det räknas inte riktigt då, men jag försöker intala mig att det gör det och faktiskt så verkar den numera berömda scenen där jag försöker sparka en boll med båda fötterna samtidigt varvid jag stupar hejdlöst vara på utdöende. Denna typ av incident kan måhända hänga ihop med min beslutsfattarångest. Kanske...

Så ett vintips till då. Ett av mina absoluta favoritviner (ja det kommer en lista här någonstans bredvid så småningom) och som fungerar till mångt och mycket, faktiskt även till fisk om man har kraftigare tillbehör (säg svampstuvning och klyftpotatis) är Baron de Leys. Ett rött vin för 103:- från Rioja i Spanien med tydlig fatkaraktär och av kvalitetsklass Reserva. Det är dessutom mycket prisvärt.
Oj vad vinsugen jag blev nu...

Jag kan lägga till att min värk är ännu värre idag. Kanske förvärrades den av det rätt så hårda pass jag körde igår. Sålunda blir det ingen träning idag. Ångest? Nej. Jag har för ont...

If the truth will front. Det är jobbigt med svengelska. Holding you not with me?

Jag är...

... märkbart nervös inför den resa som kommer att företagas kommande vecka. Italien! Rom och sedan Florens, följt av Siena och Montepulciano. Sista dagarna blir det ner till Rom igen. Rom och cola är gott och på Kolahalvön kan det vara riktigt jävla kallt.

Arbetsintervju imorgon, men jag kan inte säga att jag är märkbart nervös inför det, trippen till Rom och colahalvön (?) överskuggar det ganska rejält. På sin höjd kan man säga att jag är spänt förväntansfull, det gäller att ha det väl förspänt så att man inte blir oangenämt påspänd. Eller?

Har umgåtts med son och familj i helgen. Skönt att se att han trivs hos sin åldrande far. (Åldrande far? frågar ni. Ja jag har aldrig hört talas om någon som blir yngre med åren, har ni? I så fall skulle man bli äldre mot åren och det tror jag inte är riktigt tillåtet. Kosmiska regler och allt det där).

Vi har gått omkring i skogen i timtal och så fick pappa leka skogsmulle med. Bjuda sin son på syra. Harsyra då. Inte den andra, dåliga sorten. Den sparar vi till senare...

I går (söndag) var det dags för träning på den gamla klubben. Inte ett Thaiboxningspass som det var tänkt, utan ett i en timme pågående kettlebellspass. HUA! Jävla Toffe, plåga människor på det sättet. Det var det roligaste jag gjort på länge och med anspelning på det tidigare inlägget om värk så kan jag säga att jag har en hel del att prata om idag. Med vem som helst.

Jag är faktiskt inte så blyg. Härom sistens sa jag hejdå när jag gick av bussen och jag kan säga som så att om ni har möjlighet att testa detta så måste ni prova! Det är hejdlöst roligt! Heja på människor man inte känner är ganska kul, men när man säger hejdå till tio människor man aldrig sett förr så blir förvirringen nästan fysiskt påtaglig. Helt fantastiskt.

Jag är sugen på falafel.

Nu blir det påtår (vaddå på tår, vems tår är det vi pratar om? Gråt inga tårar mera...) för kaffe är gott (vad är det som är så gott med Gottland?)

Slutligen då ett vintips. Stoneleigh sauvignon blanc är ett väldigt friskt och gott vitt vin från Nya Zealand. Kostar 99:- Mycket prisvärt.

Trista formuleringar från hulda Matilda skola tagas i beaktande var gång en ko skola rensa ogräs med ögonmåttet som måttstock. Huggkubb?

Mer...

... än vad man kan tro ryms i dessa bleka, sammanbundna korvar som kallas gärna. Eh.. Hjärna.
Många järn i elden.
Fy fan vad tråkigt.

Det märkliga är att många gånger verkar inspirationen bara komma flygande, flaxande eller vad fan den nu gör, för att sedan försvinna lika fort igen. Och när den väl slår till vet vi aldrig vart det kommer att barka hän. I alla fall inte jag, men jag är å andra sidan ett praktexempel i flummighetens tecken.

Dop. Min systerdotter ska döpas. Vilda heter det lilla monstret och om hon blir det minsta lik sin mamma så kommer hon att ha gjort skäl för namnet med råge innan hon blir fem.
Kan bli intressant att se min systers hår bli grått när hon inser vad hon utsatte våra föräldrar för. Men så gick hon i sin storebrors fotspår också.
Nog talat om det. Eller skrivet snarare, ty jag känner att inspirationens mäktiga vingslag avta i styrka, då hon vänder sig bort för att ingiva andra tankar till dessa abnorma flummigheter som kallas insikt.

Täjkimojjej!

Värk.

Vad vore livet utan denna värk? Eller vädret för den delen. För vad skulle vi svenskar annars prata om när vi egentligen inte har något att säga, eller snarare, när vi inte vågar säga det vi vill?
Vi ska alltså vara ödmjuka inför vår smärta, kanske inte den sorten som kommer sig av allvarliga skador eller sjukdomar, men mer den sorten som gör att vi vågar ta kontakt med andra människor.
Hur många gånger har man inte börjat prata med någon annan tränande på gymmet, klubben eller liknande efter vad som mer och mer liknar en given mall:
- Tjena
- Tjena, läget?
- Jo fan, har bara sådan jävla träningsvärk idag.
- Jaså, vaddå?
- Körde ett mördarpass bröst igår..
Och så vidare.
Nu kan ju naturligtvis bröstpasset ifråga bytas ut mot säg intervallträning, sparringpass, mittsträning och så vidare. Träningsvärken kan alltid med fördel bytas ut mot en skada, helst då en mindre sådan så att man kan prata vidare om vad man kan träna, men oj det är så tungt för man vill ju verkligen träna det som man nu inte kan (på grund av tidigare nämnda skada).
Så var tacksam för din lättare smärta och grattis! Du har folk att beklaga dig inför. För det är nog en del av svenskarnas ultimata signum: Var Aldrig Nöjd Och Stick Aldrig Ut Ur Mängden. Då, min vän, ligger du illa till! Inte för att du på något sätt skulle bli skadad, men folk skulle prata om dig bakom din rygg, titta konstigt på dig när de trodde att du inte såg och låtsas som ingenting när du var närvarande.

Skånska i skrift: Skoånska ej skrchäijft. Härligt är det!

Första...

... riktiga inlägget ska väl vara något bra och välformulerat, men eftersom jag inte är något vidare på att formulera mig i text så får det väl bli halvdant. Som vanligt. (Här är det kanske på sin plats att påpeka att ironi och gärna långt driven sådan är en förutsättning för läsning av denna blogg. Förmodligen)

Lunch ute! JA! Kan rekommendera Carlssons Trädgård där man idag har ätit en superb sallad. Med sallad till förrätt. Det enda som hade varit roligare än detta hade varit om man hade tagit en fruktsallad till efterrätt. Nu blev det glass istället. Hurra! Hundra extra sparkar efter passet idag! (Ni kommer ihåg detta med ironi. Eller?)

Jag sitter och grubblar igen. Jag är kass på prioritering. Fia först såklart, men sedan jävlar blir det svårt. Ibland så ramlar jag helt sonika ihop på gatan, helt enkelt för att jag inte kan bestämma mig för vilket ben jag ska börja gå med. Nu är det inte riktigt så enkelt denna gången. Jag har tre saker att göra. Kratta gräsmattan, dammsuga och äta. Och ska jag vara helt ärlig så kommer jag förmodligen att dividera om det i en timme eller så, sedan är det dags att äta, för att inte göra något alls av de båda andra alternativen. Det är krasst så det brukar gå till. Jag är (detta påstående är för övrigt totalt fritt från ironi) nämligen inte en handlingsmänniska. Även om jag gärna handlar ibland. Om jag inte måste bestämma vad som ska handlas. Då lägger binjurarna av i panik.

Men mirakel inträffar varje dag sägs det ju och vilket mirakel är större än det som får undertecknad att få tummen ur röven och bestämma sig för vad som har högst prioritering? För tro det eller ej - DET ÄR HÄNT!(skriker jag i renaste falsett med händerna uppsträckta mot skyarna, eller i alla fall taket, som för att kalla ner domedagen. Eller kanske grannen. Allt beroende på läggning. Huruvida grannen har lagt sig ner då. Kan man lägga sig upp? Eller gäller det bara byxor? *harkel*)

Prio:
1: Dammsuga och dammtorka
2: Äta. Mat alltså.
3: Kratta gräsmattan

Kaffe måste klämmas in någonstans med, men innebär det att vi är tillbaks på ruta ett? Nej. Kaffe hinns alltid med.
Mäj dö fåås bi oid jo!

Sålunda!

Börjar då mitt bloggande, även om funderingarna har varit många och om än kanse inte djupa så i alla fall inte grundare än snittpersonligheten är idag.
Funderingarna har främst gällt lämpligheten i att publicera dagbok på nätet, där den alltid kommer att finns kvar och där alla kan komma åt den. Men nu är det ju faktiskt så att man, trots vad vissa verkar tro, inte måste publicera sina innersta tankar, känslor eller åsikter (nu blev du förvånad, va, din dumjävel?).

Anledningen till denna start är väl de kommentarer man fått om att "du borde fan börja blogga" och "jag knäcker mig när du skriver dina jävla grejer" o s v.

Nej nu ska man plugga italienska!