Värk.

Vad vore livet utan denna värk? Eller vädret för den delen. För vad skulle vi svenskar annars prata om när vi egentligen inte har något att säga, eller snarare, när vi inte vågar säga det vi vill?
Vi ska alltså vara ödmjuka inför vår smärta, kanske inte den sorten som kommer sig av allvarliga skador eller sjukdomar, men mer den sorten som gör att vi vågar ta kontakt med andra människor.
Hur många gånger har man inte börjat prata med någon annan tränande på gymmet, klubben eller liknande efter vad som mer och mer liknar en given mall:
- Tjena
- Tjena, läget?
- Jo fan, har bara sådan jävla träningsvärk idag.
- Jaså, vaddå?
- Körde ett mördarpass bröst igår..
Och så vidare.
Nu kan ju naturligtvis bröstpasset ifråga bytas ut mot säg intervallträning, sparringpass, mittsträning och så vidare. Träningsvärken kan alltid med fördel bytas ut mot en skada, helst då en mindre sådan så att man kan prata vidare om vad man kan träna, men oj det är så tungt för man vill ju verkligen träna det som man nu inte kan (på grund av tidigare nämnda skada).
Så var tacksam för din lättare smärta och grattis! Du har folk att beklaga dig inför. För det är nog en del av svenskarnas ultimata signum: Var Aldrig Nöjd Och Stick Aldrig Ut Ur Mängden. Då, min vän, ligger du illa till! Inte för att du på något sätt skulle bli skadad, men folk skulle prata om dig bakom din rygg, titta konstigt på dig när de trodde att du inte såg och låtsas som ingenting när du var närvarande.

Skånska i skrift: Skoånska ej skrchäijft. Härligt är det!