Mer...

... än vad man kan tro ryms i dessa bleka, sammanbundna korvar som kallas gärna. Eh.. Hjärna.
Många järn i elden.
Fy fan vad tråkigt.

Det märkliga är att många gånger verkar inspirationen bara komma flygande, flaxande eller vad fan den nu gör, för att sedan försvinna lika fort igen. Och när den väl slår till vet vi aldrig vart det kommer att barka hän. I alla fall inte jag, men jag är å andra sidan ett praktexempel i flummighetens tecken.

Dop. Min systerdotter ska döpas. Vilda heter det lilla monstret och om hon blir det minsta lik sin mamma så kommer hon att ha gjort skäl för namnet med råge innan hon blir fem.
Kan bli intressant att se min systers hår bli grått när hon inser vad hon utsatte våra föräldrar för. Men så gick hon i sin storebrors fotspår också.
Nog talat om det. Eller skrivet snarare, ty jag känner att inspirationens mäktiga vingslag avta i styrka, då hon vänder sig bort för att ingiva andra tankar till dessa abnorma flummigheter som kallas insikt.

Täjkimojjej!