Sista morgonen i Montepulciano gick Martin upp tidigt och köpte sig en cappuccino på en superb bistro. Fick ett "boungiorno" av både baristan och av en av stadens slaktare som råkade komma in just när Bergatrollet skulle gå. Bara detta höjde dagen..
Tillbaks till rummet där vi natten innan haft disko. Eller ja, själva diskot såg vi inte till men musiken hördes.
Någon som väsnades speciellt mycket var en spastisk epileptiker som spelade virveltrumma. Lyssna på Bleed med Meshuggah så förstår ni vad jag menar.
Hursomhelst avnjöts återigen en god frukost av den typ vi ätit dagen innan, och ja vi åt den på balkongen. Sedan var det bara att packa ihop sina saker och bege sig. Mot ROM!
Om ni någonsin åker bil i Italien så kommer ni att märka att ju närmare Rom ni kommer desto högre blir tempot och desto blodtörstigare blir Italienarna. Att bli omkörd av en smartcar som gör hundrasextio kilometer i timmen är en ganska speciell upplevelse.
När vi är ett par mil från flygplatsen börjar tempot övergå till hysteri. När det är fem kilometer kvar har hysterin övergått till panik. Nära att krocka, sneddande över flera heldragna linjer, vilt tutandes och skrikandes för full hals betedde vi oss faktiskt mer som Italienare i trafiken än något annat.
När vi lämnat bilen kom vi fram till att det gått i snitt 0,45 liter bensin per mil. Rätt okej, faktiskt. Eller för att citera Nordh -Fiat RUUULES!!
Till hotellet via buss och så kunde man slappna av lite. ett tag i alla fall.
Vad sedan? Ner på stan naturligtvis. Vi skulle testa Roms bästa kaffe (det var hyfsat, inte mer) och Italiens bästa glass (vilket visade sig vara den sämsta glassen av alla de vi åt, därtill fick vi dessutom ett ganska oproffsigt bemötande.) och kom fram till att vi hade fått bättre. Vidare! Bakom Pantheon ligger för övrigt en liten Gelatteria som sköttes av asiater. Fantastisk glass! Den klara favoriten därifrån blev en rossmakande glass. Annars var det hasselnötglassen som styrde min värld...
Vi gick tillbaks mot hotellet och tog varsin pizzaslice. När vi började närma oss hotellet stod det plötsligt en hel massa poliser positionerade mitt på gatan utanför och sköna rytmer av reggae hördes längre uppifrån. Vad var detta? Jo det var dags för något så fantastiskt som "Million Marijuana March" och startfältet var samlat precis utanför vårt hotell. Martin kläckte ur sig kommentarer i stil med -Är poliserna där för att förhindra bråk, eller för att hindra de stackars pundarna från att gå vilse?
Så vad gör vi?
Vi går upp på rummet, duschar och går ut för att få oss något till livs. Vad annars? Men jag kan ju försäkra er om att om man inte hade hållt för både näsa och mun när man gick i Gangafolkets fot(rök)spår så hade man nog aldrig kommit dit man tänkt sig från början...
Vår middag den kvällen måste även den omskrivas (blev du förvånad nu? Dummerjöns).
Till att börja med så tog vi något som visade sig vara massa små bebisbläckfiskar i en jättegod sås. Att de var bebisar stör mig inte alls då jag anser att just bläckfiskar är bland de minst sympatiska djur vi har på vår jord. Dessutom smakar de för gott för att man ska orka ha några skrupler angående deras hädangång.
Vad dracks? Kära vän, vad tror du? (HERE WE GO AGAIN!!) Vi tog ett chianti classico på halvflaska som, som vanligt när det gäller dessa underbara viner, smakade fantastiskt.
Efter barnaätandet tog vi varsin primi. Varsin gnocchi. Varsin varsin. En med skaldjur till Fia och en med rödkål och ädelost till Manjo Banjo (Nej inte "Manjos Banjo". Lägg av nu) och allt var jättegott.
Till sist delade vi på en secundi. Salt in bucca. Gott, men inte lika gott som våra primi.
Sedan kan man ju tillägga att allt kött hädanefter kommer att mätas efter Bistecca fiorentina och jag tror det kommer att dröja tills nästa besök i Montepulciano innan jag kommer att smaka dess like igen.
Hem, sova, upp tidigt och ner till stationen. Tåget skulle ta trettio minuter, men försenades lite. Det tog nittio minuter totalt. Segt? Njae inte vidare. Jag hade Peter Robinsson att hålla mig sällskap. Och en underbar och ganska nybliven fästmö att titta på när jag ville må bättre. Vlket jag ville ganska ofta...
Nåväl. Vi mellanlandade i München där martin fick sig en klippning. Skönt? Jo med tanke på att man tidigare så ut som en ovanligt ovårdad taggbuske så måste jag nog medge att det var rätt okej.
Detta var det för mig, det kommer ett inlägg till om stapplande dumma människor och litegrann sådant.
Detta var vår första tripp till Toscana men inte den sista.
Och Maja?
Ja det skrivs en berättelse om henne just nu. Mer? Kör till.
Om bara plocktrucken inte hade rymt ur buren,tänker Maja medan hon kämpar med Glasbitarna. De ger sig inte utan fortsätter att bita i glasen med närmast maniska ögonbrynsviftningar varför Astrid måste dammsuga upp alla hår de fäller. Håren blir arga för alla krokben och samlar sig snart till en ganska imponerande protestmarsch. Det stavas väl Mars? tänker Drak-Anna och mumsar på en tåflätad miniatyrgalosh med en förbryllad rynka mellan halsmandlarna. Maja i sin tur knackar vid det här laget med ena knogen på bordet varpå bordskivan öppnas och Klas tittar ut. Klas är en liten mysig demon som aldrig riktigt brytt sig om det där med tyngdlagen varför han inte har några problem med att bo vertikalt under, eller om det är i, en bordsskiva. Elvis hade varit bättre, säger han med trött tonfall till Maja, bättre ljud i en LP dessutom.
söndag 31 maj 2009
torsdag 28 maj 2009
Närma det börjar slutet. Italy, finyl vinyl.
Att vakna i Montepulciano. Jag tänker på hur det faktiskt var, smakar på orden. Drar ut på den njutning som fortfarande klingar i mitt inre (nej inte magen. Själen). Upp klockan åtta för att sätta ut stolar och bord på balkongen från vilken vi hade en panoramautsikt över dalen och sedan duka fram bröd, peccorini (ost) prosciutto (lufttorkad skinka) och juice (juice). För att sedan njuta av denna fantastiska måltid, läsa lite i våra böcker och sedan ge oss ut på stan ett tag. Vi var nu på officiellt utlyst Grappajakt. Efter många om och men (män vaddå?) hittade vi en grappa gjord på druvor från ett Sassicaia vilket är ett vin som i Sverige går på uppåt niohundra kronor. Grappan gjord på resterna av ett sådant vin är naturligtvis inte heller billig, 50euro kostade den. För en halvliter. Pooh. Winnie the Pooh. Mycket hårdare än Bond, tycker ni inte det? För vem vill heta Aktie?
Hursomhelst var det inte en sådan grappa som min käre svåger ville ha levererad så vi letade vidare. Till sist så fann Fia en grappa di montalcino som ju är hennes brors favorit. Den tog vi sade polisen. Nej det gjorde de inte. Återigen bara ett uttryck. (Vad ryckte ut? Jaså tryckte ut, ja men då fattar vi.)
Vidare gick vi och om det var något stopp som under denna tid var populärt så var det vårt favoritställe la docle vita där vi mumsade på snacks och drack vin mest hela tiden. Senare köpte vi kött, pålägg och mer bröd för att ha en picknick senare på dagen, njuta lite mer av än magnifikare utsikt och se om vi kunde hitta fler av den otroligt häftiga bil som den gamla Fiat 500 faktiskt är. Stor som en mindre ryggsäck och söt som tre sovande hundvalpar.
Efter lunchen tog vi oss en tur ner till la dolce vita där vi drack vatten och... Nej självklart ljuger jag. Vin såklart.
Vi testade naturligtvis lite olika viner (HERE THEY COME AGAIN! WATCH OUT! THEY WILL DRINK ALL YOUR WINE AND LAUGH WHILE DOING SO! THE NERDS! THE NERDS ARE COMMING!! INFLATION HELP US ALL!!!) och här kommer det roliga.
Vi fick prova ett helt fantastiskt Nobile de Montepulciano med otroligt rik frukt, mäktiga syror och en balans som skulle göra vilken katt som helst grön av avund. Smått lyriska av detta blev vi erbjudna att testa ett Brunello di Montalcino men då vi tidigare inte blivit särskilt imponerade av dessa viner var vi nära att avstå vilket, skulle det visa sig, skulle ha varit resans största misstag.
Om det tidigare vinet hade rik frukt så var detta ett fruktens oljeshejk, om det tidigare hade fantastisk balans så var det endast en elev till detta vin och syrorna. Gud, syrorna! Åh!
Jag har testat en del viner, men detta måste vara det godaste jag druckit. Inte det häftigaste, men det godaste. Detta fantastiska vins kvalité bevisades senare då jag tog en Amarone som ju är ett väldigt kraftfullt vin, men som inte kom ens i närheten av den intensitet som gjorde att brunellon spelade violin på mina endorfiner.
En flaska hemma, att drickas med andakt.Om några år. Gärna då i sällskap med några som verkligen vet att uppskatta ett sådant vin och jag tror mig veta vilka som ska bjudas...
Lite senare då vi hade gått genom la stada ytterliggare ett par timmar gjorde vi oss än en gång i ordning för att så sakta dra oss mot restaurangen med köttet. Väl där ser vi utanför en hel massa människor. Uppenbarligen en busslast med äckliga svenskar som in kom in på restaurangen på grund av dubbelbokning, men vad man först trodde var att köttet tagit slut och det hade inte varit helt bra. Men skit i alla andra så länge man själv få det man vill, är ju devisen i Sverige och den följde vi med bravur..
Vi hade denna gång bestämt oss för att ta den stora bisteccan eller, Bistecca Fiorentina och när köttet kom in.. Oj oj oj. Fia var inte där då och såg den halva tjur som de på gaffeltruck visade var vårt kött, men av min min att döma, sade hon senare, var det verkligt imponerande. JA! Det var det.
Nu är det ju så att en sådan biff består att två olika sorters kött avskiljt av ett ben. Dels den smakrika sorten som också var den vi "smakat" föregående kväll och dels en mörare bit men som inte är lika smakrik.
Den möra biten är så mör att om man lägger kniven med den slöa änden ner på köttet så skär man nästan igenom... DET ÄR TA MIG FAN DET GODASTE JÄVLA KÖTT JAG NÅGONSIN HAR ÄTIT!!!
Naturligtvis var det vin santo och mandelskorpor efter maten denna kväll också.
Vår sista kväll i Montepulciano närmade sig sitt slut. Vi gick förbi La dolce vita där vi tackade för allt det goda vi fått och blev ombedda att komma tillbaks i September då det var som vackrast i och runt denna underbara stad.
Hem till hotellet för en välbehövlig natts vila.
Att somna i Montepulciano...
När allting har lugnat ner sig och gått och lagt sig börjar också Maja bli lite trött. Hon plockar ut sin skugga ur garderoben, rullar in indianerna i bordsduken och hämtar ner Astrid från luftslottet hon och grytan byggde när sanden tog slut. Oj som det kan bli, suckar Maja och viker ner en stenbumling från täcket med de visslande drakarna på. Drak-Anna tittar förbryllat på och undrar varför det kliar så i ögonen av det det där visslandet. Måste vara färgen, tänker hon och försjunker det slags halvdvala där hon ofta vistas. När hon förestår tupperware-partyn till exempel.
Hursomhelst var det inte en sådan grappa som min käre svåger ville ha levererad så vi letade vidare. Till sist så fann Fia en grappa di montalcino som ju är hennes brors favorit. Den tog vi sade polisen. Nej det gjorde de inte. Återigen bara ett uttryck. (Vad ryckte ut? Jaså tryckte ut, ja men då fattar vi.)
Vidare gick vi och om det var något stopp som under denna tid var populärt så var det vårt favoritställe la docle vita där vi mumsade på snacks och drack vin mest hela tiden. Senare köpte vi kött, pålägg och mer bröd för att ha en picknick senare på dagen, njuta lite mer av än magnifikare utsikt och se om vi kunde hitta fler av den otroligt häftiga bil som den gamla Fiat 500 faktiskt är. Stor som en mindre ryggsäck och söt som tre sovande hundvalpar.
Efter lunchen tog vi oss en tur ner till la dolce vita där vi drack vatten och... Nej självklart ljuger jag. Vin såklart.
Vi testade naturligtvis lite olika viner (HERE THEY COME AGAIN! WATCH OUT! THEY WILL DRINK ALL YOUR WINE AND LAUGH WHILE DOING SO! THE NERDS! THE NERDS ARE COMMING!! INFLATION HELP US ALL!!!) och här kommer det roliga.
Vi fick prova ett helt fantastiskt Nobile de Montepulciano med otroligt rik frukt, mäktiga syror och en balans som skulle göra vilken katt som helst grön av avund. Smått lyriska av detta blev vi erbjudna att testa ett Brunello di Montalcino men då vi tidigare inte blivit särskilt imponerade av dessa viner var vi nära att avstå vilket, skulle det visa sig, skulle ha varit resans största misstag.
Om det tidigare vinet hade rik frukt så var detta ett fruktens oljeshejk, om det tidigare hade fantastisk balans så var det endast en elev till detta vin och syrorna. Gud, syrorna! Åh!
Jag har testat en del viner, men detta måste vara det godaste jag druckit. Inte det häftigaste, men det godaste. Detta fantastiska vins kvalité bevisades senare då jag tog en Amarone som ju är ett väldigt kraftfullt vin, men som inte kom ens i närheten av den intensitet som gjorde att brunellon spelade violin på mina endorfiner.
En flaska hemma, att drickas med andakt.Om några år. Gärna då i sällskap med några som verkligen vet att uppskatta ett sådant vin och jag tror mig veta vilka som ska bjudas...
Lite senare då vi hade gått genom la stada ytterliggare ett par timmar gjorde vi oss än en gång i ordning för att så sakta dra oss mot restaurangen med köttet. Väl där ser vi utanför en hel massa människor. Uppenbarligen en busslast med äckliga svenskar som in kom in på restaurangen på grund av dubbelbokning, men vad man först trodde var att köttet tagit slut och det hade inte varit helt bra. Men skit i alla andra så länge man själv få det man vill, är ju devisen i Sverige och den följde vi med bravur..
Vi hade denna gång bestämt oss för att ta den stora bisteccan eller, Bistecca Fiorentina och när köttet kom in.. Oj oj oj. Fia var inte där då och såg den halva tjur som de på gaffeltruck visade var vårt kött, men av min min att döma, sade hon senare, var det verkligt imponerande. JA! Det var det.
Nu är det ju så att en sådan biff består att två olika sorters kött avskiljt av ett ben. Dels den smakrika sorten som också var den vi "smakat" föregående kväll och dels en mörare bit men som inte är lika smakrik.
Den möra biten är så mör att om man lägger kniven med den slöa änden ner på köttet så skär man nästan igenom... DET ÄR TA MIG FAN DET GODASTE JÄVLA KÖTT JAG NÅGONSIN HAR ÄTIT!!!
Naturligtvis var det vin santo och mandelskorpor efter maten denna kväll också.
Vår sista kväll i Montepulciano närmade sig sitt slut. Vi gick förbi La dolce vita där vi tackade för allt det goda vi fått och blev ombedda att komma tillbaks i September då det var som vackrast i och runt denna underbara stad.
Hem till hotellet för en välbehövlig natts vila.
Att somna i Montepulciano...
När allting har lugnat ner sig och gått och lagt sig börjar också Maja bli lite trött. Hon plockar ut sin skugga ur garderoben, rullar in indianerna i bordsduken och hämtar ner Astrid från luftslottet hon och grytan byggde när sanden tog slut. Oj som det kan bli, suckar Maja och viker ner en stenbumling från täcket med de visslande drakarna på. Drak-Anna tittar förbryllat på och undrar varför det kliar så i ögonen av det det där visslandet. Måste vara färgen, tänker hon och försjunker det slags halvdvala där hon ofta vistas. När hon förestår tupperware-partyn till exempel.
måndag 25 maj 2009
Den vita dolmen (la dolce vita) Italien 3.3
Vägarna i Montepulciano är vindlande, smala och branta. Det ligger vinotek överallt och Italienarna går fria på gatorna!
Själva staden som sådan är väl inte lika fantastisk som Siena, men de upplevelser vi fick där översteg alla andra.
Efter ett tags rundvandring beslutar vi oss för att gå in på ett ställe som hette la dolce vita. En kombinerad trattoria och vinotek med ett alldeles fantastiskt koncept. I Svennarnas gråa land händer det ibland att man köper vin ute på en restaurang. Köper man en flaska för, låt oss säga femhundra kronor, är det då ett femhundrakronors-vin man får in? Nej. Vinet man får kostar om man har en verklig tur kanske hundra kronor på systemet. En tumregel för billigare viner verkar vara att vad du betalar för ett glas på en någorlunda billig restaurang konstigt nog brukar kunna vara samma summa som du skulle få betala på systemet. Men då för hela flaskan. På la dolce vita var konceptet att man kunde köpa en flaska vin i butiken, be personalen öppna den och få sin mat serverad till det vin man valt ut i butiken. Genialt! Och då får man ett trehundrakronors-vin för just- trehundra kronor. Och inte för femtonhundra kronor som är fallet hemmavid.
Nåväl. Jag kommer ihåg att vi köpte bröd, ost och skinka hos en mycket söt liten dam som förestod en lika söt liten butik. Gott till frukost tänkte vi.
Gör er redo nu för här kommer den första av kossorna vi åt upp...
Vi frågade hotellpersonalen om vilken restaurang som var att rekommendera och fick så tips om ett ställe som tydligen var bra.
Tjolahopp tjolahej tjolahoppsansa (eeEEEMIIIL!)
När vi väl krånglat oss dit stod vi nästan först i dörren strax innan de skulle öppna. Och tur var väl det ty maken på hungrande zombies utanför en restaurang har inte synts till (eller skrattats krampaktigt åt- av ren skadeglädje kan tilläggas) sedan Shaun of the dead först sågs. Vi hade väl egentligen bestämt oss för att någon gång testa en viss bistecca som Fia hade läst om. Väl inne ser vi en lång, magerlagd, men senigt stark herre i fyrtiofem till femtioårsåldern. Hans i en hästsvans uppsatta hår verkar inte ha varit positionerat under rinnande vatten på ett bra tag. Detsamma gäller för övrigt resten av mannen. Han har så att säga en viss odör från läsidan. Den är inte överhängande, men ändock klart kännbar. Hursomhelst beställde vi då en bistecca. Inte den riktiga dock. Den vi beställde bestod av 1250 gram kött. Den gråe mannen kom in och visade detta otroliga köttstycke för oss innan och vi kunde inte annat än gapa av bävan inför detta monster till måltid.
Efter en stund får vi in vårt vin (ett riktigt gott, enkelt rosso de nobile. Trettio kronor för en halvliter, det du) vårt bröd samt lite potatismos att ha till biffen när den kommer.
Biffen kommer och vi är stumma av förvåning. Den har träkolgrillats och strötts med grovt salt, peppar och olivolja. That's it. När så kniven långsamt och med absurd lätthet skär genom köttet börjar snålvattnet inte så mycket rinna, som forsa. Köttet är mört som oxfil'e, fem centimeter tjockt och har en smak som inget annat jag någonssin smakat. Det var det godaste jag ätit. Lätt. Rött i mitten, bara en liten väl tillagad yta runt om. Fantastiskt! Under många skratt, ljudliga suckar och näsmast erotiskt laddade stön åt vi den mest underbara måltid så långt på resan. Efter KÖTTET var det dags för efterrätt. Vin santo och mandelskorpor att doppa däri. Jätteenkelt. Och jättegott. Vi överlade ( i ungefär tre sekunder) innan vi bestämde oss för att boka bord till nästa dag också. Nåväl. Vi gick hem lade oss och i alla fall jag sov väldigt gott.
Maja ser tittar sig omkring efter att den vilda dansen äntligen blivit tämjd och ser sin syster Astrid i ögonvrån som just slår in grytans lock eller vad som skulle kunna vara den plats på grytan där huvudet sitter. Maja blinkar febrilt varpå Astrid och grytan rinner ur Majas ögonvrå och sitter på fem röda på golvet och röker fredspipa. De fem röda är indianer som minsann vet hur man ska röka på riktigt, de skrattar förtjust när de ser Majas skugga flirta med den nu ganska buckliga grytan. Fyra av de röda funderar på vem de ska lura på spriten härnäst medan den femte allvarligt funderar på om Astrid inte är en aning för stor för att vara så liten som hon är.
Själva staden som sådan är väl inte lika fantastisk som Siena, men de upplevelser vi fick där översteg alla andra.
Efter ett tags rundvandring beslutar vi oss för att gå in på ett ställe som hette la dolce vita. En kombinerad trattoria och vinotek med ett alldeles fantastiskt koncept. I Svennarnas gråa land händer det ibland att man köper vin ute på en restaurang. Köper man en flaska för, låt oss säga femhundra kronor, är det då ett femhundrakronors-vin man får in? Nej. Vinet man får kostar om man har en verklig tur kanske hundra kronor på systemet. En tumregel för billigare viner verkar vara att vad du betalar för ett glas på en någorlunda billig restaurang konstigt nog brukar kunna vara samma summa som du skulle få betala på systemet. Men då för hela flaskan. På la dolce vita var konceptet att man kunde köpa en flaska vin i butiken, be personalen öppna den och få sin mat serverad till det vin man valt ut i butiken. Genialt! Och då får man ett trehundrakronors-vin för just- trehundra kronor. Och inte för femtonhundra kronor som är fallet hemmavid.
Nåväl. Jag kommer ihåg att vi köpte bröd, ost och skinka hos en mycket söt liten dam som förestod en lika söt liten butik. Gott till frukost tänkte vi.
Gör er redo nu för här kommer den första av kossorna vi åt upp...
Vi frågade hotellpersonalen om vilken restaurang som var att rekommendera och fick så tips om ett ställe som tydligen var bra.
Tjolahopp tjolahej tjolahoppsansa (eeEEEMIIIL!)
När vi väl krånglat oss dit stod vi nästan först i dörren strax innan de skulle öppna. Och tur var väl det ty maken på hungrande zombies utanför en restaurang har inte synts till (eller skrattats krampaktigt åt- av ren skadeglädje kan tilläggas) sedan Shaun of the dead först sågs. Vi hade väl egentligen bestämt oss för att någon gång testa en viss bistecca som Fia hade läst om. Väl inne ser vi en lång, magerlagd, men senigt stark herre i fyrtiofem till femtioårsåldern. Hans i en hästsvans uppsatta hår verkar inte ha varit positionerat under rinnande vatten på ett bra tag. Detsamma gäller för övrigt resten av mannen. Han har så att säga en viss odör från läsidan. Den är inte överhängande, men ändock klart kännbar. Hursomhelst beställde vi då en bistecca. Inte den riktiga dock. Den vi beställde bestod av 1250 gram kött. Den gråe mannen kom in och visade detta otroliga köttstycke för oss innan och vi kunde inte annat än gapa av bävan inför detta monster till måltid.
Efter en stund får vi in vårt vin (ett riktigt gott, enkelt rosso de nobile. Trettio kronor för en halvliter, det du) vårt bröd samt lite potatismos att ha till biffen när den kommer.
Biffen kommer och vi är stumma av förvåning. Den har träkolgrillats och strötts med grovt salt, peppar och olivolja. That's it. När så kniven långsamt och med absurd lätthet skär genom köttet börjar snålvattnet inte så mycket rinna, som forsa. Köttet är mört som oxfil'e, fem centimeter tjockt och har en smak som inget annat jag någonssin smakat. Det var det godaste jag ätit. Lätt. Rött i mitten, bara en liten väl tillagad yta runt om. Fantastiskt! Under många skratt, ljudliga suckar och näsmast erotiskt laddade stön åt vi den mest underbara måltid så långt på resan. Efter KÖTTET var det dags för efterrätt. Vin santo och mandelskorpor att doppa däri. Jätteenkelt. Och jättegott. Vi överlade ( i ungefär tre sekunder) innan vi bestämde oss för att boka bord till nästa dag också. Nåväl. Vi gick hem lade oss och i alla fall jag sov väldigt gott.
Maja ser tittar sig omkring efter att den vilda dansen äntligen blivit tämjd och ser sin syster Astrid i ögonvrån som just slår in grytans lock eller vad som skulle kunna vara den plats på grytan där huvudet sitter. Maja blinkar febrilt varpå Astrid och grytan rinner ur Majas ögonvrå och sitter på fem röda på golvet och röker fredspipa. De fem röda är indianer som minsann vet hur man ska röka på riktigt, de skrattar förtjust när de ser Majas skugga flirta med den nu ganska buckliga grytan. Fyra av de röda funderar på vem de ska lura på spriten härnäst medan den femte allvarligt funderar på om Astrid inte är en aning för stor för att vara så liten som hon är.
onsdag 20 maj 2009
Intro + Massa montar (Italien 3.2)
När man nu sitter med denna magiska lilla manick (nej, inte "trollmojjen", din enkelspårige och högst sexistiske djävulsdyrkare, jag menar datorn. Ja datorn) i knät kan man inte riktigt låta bli att dra en sådan där liten genomgång som man ibland gör när man inte gör något annat. (Hur tänkte jag när jag formulerade det där? Inte klart i varje fall, så mycket är säkert.)
Men jag ska göra mitt bästa för att ni (och jag själv) ska slippa genomlida detta hemska som man blivit utsatt för ack så många gånger av andra (sexuella övergrepp är INTE vad jag eventuellt inte skulle kunna låta bli att avstå från att inte tänka på) nämligen detta oerhörda tjat om detaljer, gärna formulerat på ett för den på underhållning utsvultne smått komiskt sätt. Jag ska med andra ord sluta skriva som jag gör och ta mig själv och andra på lite mer allvar... Om du lyckats hänga med såhär långt så är du en läsare av rang och ja, det är klart att jag ljög. Jag kommer aldrig att ta mig själv - eller någon annan- på minsta allvar. De gör de tillräckligt själva ändå. Jag med. (?)
Flummerierna, verkar det som, tar aldrig slut.
Tillbaks i tiden och minnet till Italien.
Det som sätter sig mest på minnet när man kör genom Chianti är, givetvis, lanskapet. Man blir inte direkt fartblind i en liten Fiat heller så även om man kör så hinner man begapa sig en hel del över utsikt efter utsikt. Kanske utsikt före utsikt är ett lika riktigt om än inte lika vedertaget sätt att uttrycka sig på.
Vi stannade i en oansenligt tråkig by där allt var stängt och vars namn jag glömt och drog oss vidare mot Montalcino där ett av Italiens stora kändisar kommer ifrån. Brunello di Montalcino. Genom hörsägen hade jag förstått att detta inte var ett vin att missa. Eller "ett" vin. Massa viner finns det. Vi kom så fram till den lilla bergsstaden och gick på dess slingrande gator, tog en glass och en pizzaslice i solen och skelade så smått när vi tänkte på ullbollen därhemma. Molntalcino, visade det sig, var belamrat med vinotek, vinshoppar och cyklister. Själva staden, däremot, var inget för en annan. Ganska tråkig om man jämförde med Siena. Klart turistiserat.
Vi stannade givetvis på ett par vinotek där vi under spänd förväntan (i alla fall från min sida) började testa lite olika Brunelloviner. Lillstrumpa var inte nöjd. Den frukt man hört talas så mycket om hade nog tagit livet av sig någon gång under tappningen, alternativt hamnat utanför flaskan ty vinernas tanniner fick skvalpa omkring i det närmaste ensamma i munnen, utan mycket mer sällskap än de andra syrorna. Släkten så att säga. Det var en del torkad frukt, lite aprikos, russin och körsbär men inte alls tillräckligt för att vinet skulle finna den där ack så välbehövliga balansen. Goda viner, visst, men man kan få betydligt godare viner för halva priset. Eller närmare det dubbla, skulle det visa sig...
Smått besvikna och inte full så smått varma lämnade vi Montalcino och drog vidare mot det som skulle komma att bli resans höjdpunkt - Montepulciano.
På avstånd ser man en av mur omgärdad stad trona i ensamt majestät högt upp på toppen av en ås.
Då Bergatrollet ska köra in Montepulciano och inte riktigt är så uppmärksam som man ska, borde och måste vara i trafiken är det inte långt ifrån att en mycket hyrd liten Fiat blir mycket mindre symmetrisk. Med skrikande däck och en skarp vridning på ratten slipper man detta och får istället vända och köra tillbaks. När väl pulsen kunde urskiljas igen var vi i det närmaste framme. Det enda problemet är att gatan som vi körde på blev enkelriktad. Hurra! Fia springer i förväg och kollar vad hotellet ligger. Jo det är klart att det ligger precis på andra sidan av den enkelriktade gatan. Bara genom tunneln så hade man varit där. För att komma dit ska man köra runt halva staden. Vad görs? Vi kör igenom tunneln (mot enkeltriktat) och kommer ut på andra sidan där Martin genast tvingas göra en skarp högersväng och sedan, direkt, en lika skarp vänstersväng. Sedan är det till att backa i femton procents lutning för att få bilen till en lämplig parkering. Fiaten klarar knappt av detta övermänskliga styrkeprov. Martin klarar det med ännu mindre marginal. Så. Framme.
Släpande på den vid det här laget ännu tyngre blå resväska som blivit min börda att bära klättrar vi uppför och hasar oss nedför tills vi efter tjugo minuter kommer fram till hotellet som ligger femtio meter från där bilen nu står så vackert parkerad.
I receptionen möts vi av en trevlig yngre kvinna med ett garnityr som en Ardenner.
Vi blev lovade en panoramautsikt över dalen och detta var också vad vi fick. Perfekt! Knasig säng och ännu knasigare dusch kompenserade väl för detta. Om man nu ska vara sådan (vad då hurdan då? Sådan där! *viftar argt med fingret åt höger).
En sak som Fia med vackra ord flera gånger framfört sedan vår vistelse i Montepulciano är något som väl tidigare har anats men som här hos mig slog ut i full blom. Det började så smått med att undertecknad mer än gärna ville gå på lite smalare gator, gärna gränder och se "om det finns något här". Detta hände så ofta att det började bli misstänkt och efter en viss tids funderande konstaterades det att undertecknad lider av något så ovanligt som en allvarlig, ja nästan grav(dödgrävare? nu får du väl ändå ge ta och dig), grändfetish. Det slutliga beviset var de nästan köttsliga suckar av vällust undertecknad gav ifrån sig när det väl hittades något mysigt vinotek eller liknande i en högst minimal gränd någonstans. Även gränder som inte ledde någonstans och uppenbarligen inte var något annat än en genväg dit man redan varit skulle nästan tvångsmässigt undersökas.
Vår första promenad ledde oss nedåt staden. Det första stället vi stannade på var ett vinotek (ARE YOU MAKING FUN OF ME?! I KNOW YOU NEVER WOULD SET YOUR FOOT I SUCH A PLACE!!) där vi fick smaka få ett flertal viner av mycket god kvalitet och pratade en stund med butiksinnehavaren om lagring, karaktär och annat som vi vinnördar gärna sysselsätter oss med när vi hittar likasinnade. Mannen som hade hand om butiken trodde för övrigt att vi var från Australien och han var inte den ende som gjorde det antagandet på resan. Varför? Åh jag vet inte. Kanske för att båten inte simmar men ändå rör sig. Något sådant.
Vi gick vidare till grannen där två tonårstjejer försökte sälja på oss en massa medelmåttigt vin. Ungjävlar. Äckligt.
Vi tog oss ut ur la stada, eller i alla fall den gamla delen av staden och vidare till turistinformationen där den feta damen i kassan hade vänligheten att ta tio kronor betalt för en i det närmaste värdelös karta. "Tackar.
Sådant brukar vara gratis. Jaså du visste inte det? Dålig karta. Ja det är den, men du verkar ju inte fatta det."
Jävla skata.
Vi gick upp, runt och genom halva staden som visade sig vara om möjligt ännu backigare än Siena. Ta mig fan om den inte var helt översållad av gränder dessutom. Paradise city? Ja. Min och Fias version i alla fall.
Maja reser på sig och tittar vänligt två och ett halvt varv runt axeln på sin lillasyster, Astrid, som just spikat upp en fjärt, som hon tidigare målat grön, på väggen. Det börjar bli ont om plats eftersom Astrid ätit ärtsoppa tidigare under dagen. Hon är dessutom ganska kvick i benen så fjärtarna har inte stora chanser att komma undan sina skrämmande öden som väggprydnader. Å andra sidan behövs det ändå lite färg här, tänker Maja medan hon klappar sin skugga på ryggen varpå skuggan suckar njutningsfullt om än en smula berusat, den har nämligen medan Maja inte såg öppnat den flaska vin santo som Maja fick i present av en ovanligt välartikulerad hoppjerka förra veckan. Flaskan står snart tom på diskbänkens vänstra reflex och Majas skugga börjar nu allvarligt känna konsekvenserna att som okroppslig varelse dricka berusningsdrycker. Det börjar bli svårt för den att hänga med i Majas allt häftigare danssteg.
Men jag ska göra mitt bästa för att ni (och jag själv) ska slippa genomlida detta hemska som man blivit utsatt för ack så många gånger av andra (sexuella övergrepp är INTE vad jag eventuellt inte skulle kunna låta bli att avstå från att inte tänka på) nämligen detta oerhörda tjat om detaljer, gärna formulerat på ett för den på underhållning utsvultne smått komiskt sätt. Jag ska med andra ord sluta skriva som jag gör och ta mig själv och andra på lite mer allvar... Om du lyckats hänga med såhär långt så är du en läsare av rang och ja, det är klart att jag ljög. Jag kommer aldrig att ta mig själv - eller någon annan- på minsta allvar. De gör de tillräckligt själva ändå. Jag med. (?)
Flummerierna, verkar det som, tar aldrig slut.
Tillbaks i tiden och minnet till Italien.
Det som sätter sig mest på minnet när man kör genom Chianti är, givetvis, lanskapet. Man blir inte direkt fartblind i en liten Fiat heller så även om man kör så hinner man begapa sig en hel del över utsikt efter utsikt. Kanske utsikt före utsikt är ett lika riktigt om än inte lika vedertaget sätt att uttrycka sig på.
Vi stannade i en oansenligt tråkig by där allt var stängt och vars namn jag glömt och drog oss vidare mot Montalcino där ett av Italiens stora kändisar kommer ifrån. Brunello di Montalcino. Genom hörsägen hade jag förstått att detta inte var ett vin att missa. Eller "ett" vin. Massa viner finns det. Vi kom så fram till den lilla bergsstaden och gick på dess slingrande gator, tog en glass och en pizzaslice i solen och skelade så smått när vi tänkte på ullbollen därhemma. Molntalcino, visade det sig, var belamrat med vinotek, vinshoppar och cyklister. Själva staden, däremot, var inget för en annan. Ganska tråkig om man jämförde med Siena. Klart turistiserat.
Vi stannade givetvis på ett par vinotek där vi under spänd förväntan (i alla fall från min sida) började testa lite olika Brunelloviner. Lillstrumpa var inte nöjd. Den frukt man hört talas så mycket om hade nog tagit livet av sig någon gång under tappningen, alternativt hamnat utanför flaskan ty vinernas tanniner fick skvalpa omkring i det närmaste ensamma i munnen, utan mycket mer sällskap än de andra syrorna. Släkten så att säga. Det var en del torkad frukt, lite aprikos, russin och körsbär men inte alls tillräckligt för att vinet skulle finna den där ack så välbehövliga balansen. Goda viner, visst, men man kan få betydligt godare viner för halva priset. Eller närmare det dubbla, skulle det visa sig...
Smått besvikna och inte full så smått varma lämnade vi Montalcino och drog vidare mot det som skulle komma att bli resans höjdpunkt - Montepulciano.
På avstånd ser man en av mur omgärdad stad trona i ensamt majestät högt upp på toppen av en ås.
Då Bergatrollet ska köra in Montepulciano och inte riktigt är så uppmärksam som man ska, borde och måste vara i trafiken är det inte långt ifrån att en mycket hyrd liten Fiat blir mycket mindre symmetrisk. Med skrikande däck och en skarp vridning på ratten slipper man detta och får istället vända och köra tillbaks. När väl pulsen kunde urskiljas igen var vi i det närmaste framme. Det enda problemet är att gatan som vi körde på blev enkelriktad. Hurra! Fia springer i förväg och kollar vad hotellet ligger. Jo det är klart att det ligger precis på andra sidan av den enkelriktade gatan. Bara genom tunneln så hade man varit där. För att komma dit ska man köra runt halva staden. Vad görs? Vi kör igenom tunneln (mot enkeltriktat) och kommer ut på andra sidan där Martin genast tvingas göra en skarp högersväng och sedan, direkt, en lika skarp vänstersväng. Sedan är det till att backa i femton procents lutning för att få bilen till en lämplig parkering. Fiaten klarar knappt av detta övermänskliga styrkeprov. Martin klarar det med ännu mindre marginal. Så. Framme.
Släpande på den vid det här laget ännu tyngre blå resväska som blivit min börda att bära klättrar vi uppför och hasar oss nedför tills vi efter tjugo minuter kommer fram till hotellet som ligger femtio meter från där bilen nu står så vackert parkerad.
I receptionen möts vi av en trevlig yngre kvinna med ett garnityr som en Ardenner.
Vi blev lovade en panoramautsikt över dalen och detta var också vad vi fick. Perfekt! Knasig säng och ännu knasigare dusch kompenserade väl för detta. Om man nu ska vara sådan (vad då hurdan då? Sådan där! *viftar argt med fingret åt höger).
En sak som Fia med vackra ord flera gånger framfört sedan vår vistelse i Montepulciano är något som väl tidigare har anats men som här hos mig slog ut i full blom. Det började så smått med att undertecknad mer än gärna ville gå på lite smalare gator, gärna gränder och se "om det finns något här". Detta hände så ofta att det började bli misstänkt och efter en viss tids funderande konstaterades det att undertecknad lider av något så ovanligt som en allvarlig, ja nästan grav(dödgrävare? nu får du väl ändå ge ta och dig), grändfetish. Det slutliga beviset var de nästan köttsliga suckar av vällust undertecknad gav ifrån sig när det väl hittades något mysigt vinotek eller liknande i en högst minimal gränd någonstans. Även gränder som inte ledde någonstans och uppenbarligen inte var något annat än en genväg dit man redan varit skulle nästan tvångsmässigt undersökas.
Vår första promenad ledde oss nedåt staden. Det första stället vi stannade på var ett vinotek (ARE YOU MAKING FUN OF ME?! I KNOW YOU NEVER WOULD SET YOUR FOOT I SUCH A PLACE!!) där vi fick smaka få ett flertal viner av mycket god kvalitet och pratade en stund med butiksinnehavaren om lagring, karaktär och annat som vi vinnördar gärna sysselsätter oss med när vi hittar likasinnade. Mannen som hade hand om butiken trodde för övrigt att vi var från Australien och han var inte den ende som gjorde det antagandet på resan. Varför? Åh jag vet inte. Kanske för att båten inte simmar men ändå rör sig. Något sådant.
Vi gick vidare till grannen där två tonårstjejer försökte sälja på oss en massa medelmåttigt vin. Ungjävlar. Äckligt.
Vi tog oss ut ur la stada, eller i alla fall den gamla delen av staden och vidare till turistinformationen där den feta damen i kassan hade vänligheten att ta tio kronor betalt för en i det närmaste värdelös karta. "Tackar.
Sådant brukar vara gratis. Jaså du visste inte det? Dålig karta. Ja det är den, men du verkar ju inte fatta det."
Jävla skata.
Vi gick upp, runt och genom halva staden som visade sig vara om möjligt ännu backigare än Siena. Ta mig fan om den inte var helt översållad av gränder dessutom. Paradise city? Ja. Min och Fias version i alla fall.
Maja reser på sig och tittar vänligt två och ett halvt varv runt axeln på sin lillasyster, Astrid, som just spikat upp en fjärt, som hon tidigare målat grön, på väggen. Det börjar bli ont om plats eftersom Astrid ätit ärtsoppa tidigare under dagen. Hon är dessutom ganska kvick i benen så fjärtarna har inte stora chanser att komma undan sina skrämmande öden som väggprydnader. Å andra sidan behövs det ändå lite färg här, tänker Maja medan hon klappar sin skugga på ryggen varpå skuggan suckar njutningsfullt om än en smula berusat, den har nämligen medan Maja inte såg öppnat den flaska vin santo som Maja fick i present av en ovanligt välartikulerad hoppjerka förra veckan. Flaskan står snart tom på diskbänkens vänstra reflex och Majas skugga börjar nu allvarligt känna konsekvenserna att som okroppslig varelse dricka berusningsdrycker. Det börjar bli svårt för den att hänga med i Majas allt häftigare danssteg.
fredag 15 maj 2009
Vägen genom chanti, Siena igen änna (Italien 3.1)
Vad händer om knuff (det är jag) kör genom Chianti och är oförberedd på prakten? Inte så mycket mer än att han stannar och tar massa kort på scenerierna. Gärna med Fia i förgrunden.
Slingrande vägar, exemplarisk skyltning (många gånger bättre än i Sverige) och fint underhållna vägar (behöver jag påpeka vart vägarna är sämre?) gjorde vår resa inte bara behaglig utan rentav högst njutbar.
Vårt första stopp på resan var en svenskägd vingård med namnet Terreno där det produceras allehanda gottigheter. Vin testades det naturligtvis. Vi började med de enklare och arbetade oss uppåt, deras Chianti Classico Reserva var fantastisk men mot deras Supertuscan (ett vin som tillverkas i Toscana men av till exempel utländska druvor) föll det till föga. En flaska Supertuscan för tjugosex Euro! Tackar. Olivolja. Gottig olivolja! Tolv Euro för den. Sedan gjorde Bergatrollet den stora "missen" (nej jag menar inte "katten", jag menar miss som i misstag) att testa deras Grappa. Samma grappa som blev utnämnd till Sveriges bästa. Åh! Rysningar av välbehag for genom min lekamen. En sådan för 16 Euro. Den har för övrigt redan provsmakats här hemma och den är verkligen så god som ryktet gör gällande.
Några hundralappar (hundra lappar? många lustigt talande nordbor det där) fattigare fick vi följa med en busslast av människor som mest väl bestod av pensionärer på en rundtur på gården. Vi fick en snabb genomgång av det man redan läst i flera böcker, men att få se det på riktigt öppnade verkligen ens ögon(bildligt talat, de var redan öppna sedan innan) och man begriper lite mer nu om hur vinframställningen faktiskt går till. Skoj sade nörden (ja det är mig själv jag pratar om).
Efter rundturen var både jag och Fia på väg att bli rejält hungriga varför vi frågade en av ägarna, Torbjörn, vart man kunde äta i närheten. Greve in Chianti, blev svaret, där har de 13 reastauranger och alla serverar bra mat. Naturligtvis, som jag vid det laget börjat vänja mig vid när det gäller Fialajnen, var man tvungen att spana in de flesta av dem innan man kunde bestämma sig att det andra stället man gick förbi var det mest lämpliga. Valet var inget vi skulle ångra.
Först en capresse att dela på och sedan varsin Primi.
Fia beställde pasta med vildsvin och för den flummige hämnaren blev det en spaghetti ragu (köttfärssås) och det blev naturligtvis Chianti Classico till detta underbara. Jag kallar underbart för att det verkligen var fantastiskt gott (och inte för att någon ska tro att det är fel veckodag när grodan sjunger blått åt vänster), vädret var underbart och stämningen mer än god. Det enda tråkiga var att det kom något slags människor (tyskar) med utseende som taget direkt från någon specialklass och med miner som inte ens med den yttersta välmening kan beskrivas som annat än nollställda. Men man skrattade å sndra sidan väldigt gott åt dem under hela middagen. Speciellt som en av dem hade exakt den min som undertecknad gör när han spelar efterbliven...
När vi ätit upp denna ambrosia (smått lyrisk var man, det kan jag villigt erkänna) frågade vår servitör med fiskmåsrösten om vi ville ha Dolce varpå vi tackade nej. Vad händer? Jo Martin beställer in en espresso och får den strax. Servitören kommer ut igen några minuter senare säger, "a present for you" och ställer ner en jordgubbspanacotta med färska jordgubbar på vårt bord. Gratis. Men denna efterrätt hade varit god även om den inte varit så extremt budgetvänlig. Mycket god.
Vad hände sedan? Jo vi körde vidare. Blev du förvånad? Ja inte fan kunde vi stanna där, eller jo det kunde vi ju men vi skulle vidare. Så det så. Envetne fan.
Fia körde då hennes mage fortfarande inte hade återhämtat sig helt. Hon körde och smuttade på olika viner, jag satt och skelade och drack vinerna. Bra deal tycker jag.
Vi stannade till på Monteglieri och testade ett par olika viner och fastnade för ett Brunesco från -95. Jisses, tänkte vi(i alla fall jag, jag påstår mig inte kunna läsa Fias tankar, även om jag gör det med bilen ibland. Tankar alltså) det är nog dyrt. Ja det kanske inte var billigt men 22 Euro är knappast ett överpris för ett vin av den kalibern.
Vi träffade även ett par från Sverige där som för närvarande bodde i Frankfurt. Killen var både smart och trevlig. Tjejen var, tja, trevlig. Utan smart. Ljuset i hennes ögon, fick man en känsla av, berodde helt enkelt på solen på baksidan skallen eller snarare genom. Substans? Nej, inte sådan där av järn i alla fall.
Vidare! Tjoho! Martin mådde vid det här laget inte så jättebra. Åksjuka i kombination med vinprovning är inte alltid bra. Nästan aldrig skulle jag nog vilja påstå.
Ytterligare ett stopp gjordes. På Vignavechia där en stressad kvinna öppnade sina dörrar för oss trots att det bara var fem minuter kvar till stängning. Hon skulle hämta sin son och hade ont om tid, men var ändå tålmodig med oss vinnördar till turister. Vi provsmakade faktiskt flera olika viner (SURPRISE!THE NERDS OF WINE IS TASTING MORE THAN ONE WINE AT THE TIME, I NEVER THOUGHT THIS DAY WOULD COME!!) *harkel* men favoriten där blev ett av de enklare vinerna. Ett vanligt Chianti Classico för 8,60 Euro. Helt ok i min bok (nej jag menar inte att jag häller vinet i någon bok, inte heller att jag förvarar det så, bara att jag tyckte att vinet var prisvärt).
Vi körde på slingriga vägar tillbaks mot Siena. Vad händer? Jo vi kör fel. Inte så farligt ändå. Bara ett par mil åt fel håll. Vilket ändå måste få godkänt. Eller? He he he. Ha?
Vi vilade på hotellrummet en stund och gjorde oss redo för kvällen. Till middagen hade Fia läst igen. Och tacksam var jag för det. Vi tog oss in till la stada med hjälp av buss, två dussin ställningsbyggare och ungefär femtio meter aluminiumrör. Den restaurang som vi bestämt oss för hette Enzo. Riktigt god mat, men även dyr och den får därför inget speciellt omnämnande. Förutom det faktum att jag där testade lardo, fett från gris i form av tunna skivor. Det smälte i munnen fullständigt. Det var lite väl mycket bara, men det är liksom att klaga för mycket att påpeka det. Men på min blogg gör jag vad jag vill!
Vi strosade omkring i staden lite, tog vägen förbi doumen och gick nästan vilse bland dessa vindlande gator innan vi beslöt oss för att gå upp till torget och vänta på bussen. Jag grämer mig lite över att vi inte struntade i Florens och tillbringade mer tid i Siena istället. Men då vet man det nästa gång.
Vi kom till hotellet där en ny bunt ungar, denna gång något år yngre, stod och vrålade. Jävla liv. Det bådade inte gott inför frukosten.
Vi vaknar och efter en viss överläggning beslutar vi oss för att vänta lite med att gå ner och äta frukost, mest för att de odjur som terroriserade hotellet dagen innan åt ganska tidigt, men var också klara ganska tidigt.
Som vi bedrog oss. När några få människor talar högt i mun på varandra är det störande men man kan för det mesta stå ut med skiten (förlåt, bajset). Men när femtio vidriga små halvapor sitter, står och skriker på varandra samtidigt börjar liksom nervändarna så sakta trasas sönder. Hur de betedde sig vid kaffeautomaten vill jag helst inte gå in på, men som pirayor kring ett stycke kött ät inte långt ifrån sanningen.
Vi gick upp på rummet igen (halvt döva efter ljudtortyren vid frukosten kan tilläggas) för att göra oss i ordning. Resan mot Montepulciano via Montalcino hade tagit sin början.
Maja lyfter på ena glasögat, rättar till husvagnen under stolen och känner något slå i golvet. Det är hennes skugga, den är sur för att bullen var så svårtuggad. Skuggor tenderar nämligen inte till att ha några tänder alls.
-Imorgon blir det varm choklad, lovar Maja och knyter glaset i en rosett runt midjan.
Slingrande vägar, exemplarisk skyltning (många gånger bättre än i Sverige) och fint underhållna vägar (behöver jag påpeka vart vägarna är sämre?) gjorde vår resa inte bara behaglig utan rentav högst njutbar.
Vårt första stopp på resan var en svenskägd vingård med namnet Terreno där det produceras allehanda gottigheter. Vin testades det naturligtvis. Vi började med de enklare och arbetade oss uppåt, deras Chianti Classico Reserva var fantastisk men mot deras Supertuscan (ett vin som tillverkas i Toscana men av till exempel utländska druvor) föll det till föga. En flaska Supertuscan för tjugosex Euro! Tackar. Olivolja. Gottig olivolja! Tolv Euro för den. Sedan gjorde Bergatrollet den stora "missen" (nej jag menar inte "katten", jag menar miss som i misstag) att testa deras Grappa. Samma grappa som blev utnämnd till Sveriges bästa. Åh! Rysningar av välbehag for genom min lekamen. En sådan för 16 Euro. Den har för övrigt redan provsmakats här hemma och den är verkligen så god som ryktet gör gällande.
Några hundralappar (hundra lappar? många lustigt talande nordbor det där) fattigare fick vi följa med en busslast av människor som mest väl bestod av pensionärer på en rundtur på gården. Vi fick en snabb genomgång av det man redan läst i flera böcker, men att få se det på riktigt öppnade verkligen ens ögon(bildligt talat, de var redan öppna sedan innan) och man begriper lite mer nu om hur vinframställningen faktiskt går till. Skoj sade nörden (ja det är mig själv jag pratar om).
Efter rundturen var både jag och Fia på väg att bli rejält hungriga varför vi frågade en av ägarna, Torbjörn, vart man kunde äta i närheten. Greve in Chianti, blev svaret, där har de 13 reastauranger och alla serverar bra mat. Naturligtvis, som jag vid det laget börjat vänja mig vid när det gäller Fialajnen, var man tvungen att spana in de flesta av dem innan man kunde bestämma sig att det andra stället man gick förbi var det mest lämpliga. Valet var inget vi skulle ångra.
Först en capresse att dela på och sedan varsin Primi.
Fia beställde pasta med vildsvin och för den flummige hämnaren blev det en spaghetti ragu (köttfärssås) och det blev naturligtvis Chianti Classico till detta underbara. Jag kallar underbart för att det verkligen var fantastiskt gott (och inte för att någon ska tro att det är fel veckodag när grodan sjunger blått åt vänster), vädret var underbart och stämningen mer än god. Det enda tråkiga var att det kom något slags människor (tyskar) med utseende som taget direkt från någon specialklass och med miner som inte ens med den yttersta välmening kan beskrivas som annat än nollställda. Men man skrattade å sndra sidan väldigt gott åt dem under hela middagen. Speciellt som en av dem hade exakt den min som undertecknad gör när han spelar efterbliven...
När vi ätit upp denna ambrosia (smått lyrisk var man, det kan jag villigt erkänna) frågade vår servitör med fiskmåsrösten om vi ville ha Dolce varpå vi tackade nej. Vad händer? Jo Martin beställer in en espresso och får den strax. Servitören kommer ut igen några minuter senare säger, "a present for you" och ställer ner en jordgubbspanacotta med färska jordgubbar på vårt bord. Gratis. Men denna efterrätt hade varit god även om den inte varit så extremt budgetvänlig. Mycket god.
Vad hände sedan? Jo vi körde vidare. Blev du förvånad? Ja inte fan kunde vi stanna där, eller jo det kunde vi ju men vi skulle vidare. Så det så. Envetne fan.
Fia körde då hennes mage fortfarande inte hade återhämtat sig helt. Hon körde och smuttade på olika viner, jag satt och skelade och drack vinerna. Bra deal tycker jag.
Vi stannade till på Monteglieri och testade ett par olika viner och fastnade för ett Brunesco från -95. Jisses, tänkte vi(i alla fall jag, jag påstår mig inte kunna läsa Fias tankar, även om jag gör det med bilen ibland. Tankar alltså) det är nog dyrt. Ja det kanske inte var billigt men 22 Euro är knappast ett överpris för ett vin av den kalibern.
Vi träffade även ett par från Sverige där som för närvarande bodde i Frankfurt. Killen var både smart och trevlig. Tjejen var, tja, trevlig. Utan smart. Ljuset i hennes ögon, fick man en känsla av, berodde helt enkelt på solen på baksidan skallen eller snarare genom. Substans? Nej, inte sådan där av järn i alla fall.
Vidare! Tjoho! Martin mådde vid det här laget inte så jättebra. Åksjuka i kombination med vinprovning är inte alltid bra. Nästan aldrig skulle jag nog vilja påstå.
Ytterligare ett stopp gjordes. På Vignavechia där en stressad kvinna öppnade sina dörrar för oss trots att det bara var fem minuter kvar till stängning. Hon skulle hämta sin son och hade ont om tid, men var ändå tålmodig med oss vinnördar till turister. Vi provsmakade faktiskt flera olika viner (SURPRISE!THE NERDS OF WINE IS TASTING MORE THAN ONE WINE AT THE TIME, I NEVER THOUGHT THIS DAY WOULD COME!!) *harkel* men favoriten där blev ett av de enklare vinerna. Ett vanligt Chianti Classico för 8,60 Euro. Helt ok i min bok (nej jag menar inte att jag häller vinet i någon bok, inte heller att jag förvarar det så, bara att jag tyckte att vinet var prisvärt).
Vi körde på slingriga vägar tillbaks mot Siena. Vad händer? Jo vi kör fel. Inte så farligt ändå. Bara ett par mil åt fel håll. Vilket ändå måste få godkänt. Eller? He he he. Ha?
Vi vilade på hotellrummet en stund och gjorde oss redo för kvällen. Till middagen hade Fia läst igen. Och tacksam var jag för det. Vi tog oss in till la stada med hjälp av buss, två dussin ställningsbyggare och ungefär femtio meter aluminiumrör. Den restaurang som vi bestämt oss för hette Enzo. Riktigt god mat, men även dyr och den får därför inget speciellt omnämnande. Förutom det faktum att jag där testade lardo, fett från gris i form av tunna skivor. Det smälte i munnen fullständigt. Det var lite väl mycket bara, men det är liksom att klaga för mycket att påpeka det. Men på min blogg gör jag vad jag vill!
Vi strosade omkring i staden lite, tog vägen förbi doumen och gick nästan vilse bland dessa vindlande gator innan vi beslöt oss för att gå upp till torget och vänta på bussen. Jag grämer mig lite över att vi inte struntade i Florens och tillbringade mer tid i Siena istället. Men då vet man det nästa gång.
Vi kom till hotellet där en ny bunt ungar, denna gång något år yngre, stod och vrålade. Jävla liv. Det bådade inte gott inför frukosten.
Vi vaknar och efter en viss överläggning beslutar vi oss för att vänta lite med att gå ner och äta frukost, mest för att de odjur som terroriserade hotellet dagen innan åt ganska tidigt, men var också klara ganska tidigt.
Som vi bedrog oss. När några få människor talar högt i mun på varandra är det störande men man kan för det mesta stå ut med skiten (förlåt, bajset). Men när femtio vidriga små halvapor sitter, står och skriker på varandra samtidigt börjar liksom nervändarna så sakta trasas sönder. Hur de betedde sig vid kaffeautomaten vill jag helst inte gå in på, men som pirayor kring ett stycke kött ät inte långt ifrån sanningen.
Vi gick upp på rummet igen (halvt döva efter ljudtortyren vid frukosten kan tilläggas) för att göra oss i ordning. Resan mot Montepulciano via Montalcino hade tagit sin början.
Maja lyfter på ena glasögat, rättar till husvagnen under stolen och känner något slå i golvet. Det är hennes skugga, den är sur för att bullen var så svårtuggad. Skuggor tenderar nämligen inte till att ha några tänder alls.
-Imorgon blir det varm choklad, lovar Maja och knyter glaset i en rosett runt midjan.
Siena (Italien 3.0)
Vägen till Siena från Florens är kantad av de mest häpnadsväckande naturscener. slingrande vägar med bergväggar på ena sidan och sluttande brant nedför (stup heter det visst) på andra. Utsikten är många gånger sådan att man måste stanna bilen och gå ut som någon förbannad turist för att ta kort och sucka längtansfullt. Vi närmade oss Siena och körde naturligtvis fel (men bara lite) innan vi hittade till hotellet som låg några kilometer utanför stadskärnan.
Som väntat fick vi ett väldigt trevligt bemötande och medan jag parkerade bilen fixade fixarFia fram lite information gällande bussar in till staden så när jag kom tillbaks var det bara att gå upp på rummet.
En helt okej utsikt över dalen norr(?) om Siena om än från första våningen var vår inte alltför tunga börda att bära.
Vi gjorde oss i ordning, gick upp till den typ av tidningsaffär där de säljer bussbiljetter och fick vid hållplatsen hjälp med att förstå busstider av ett yngre par som måhända inte var de mest välartikulerade när det gällde engelskan, men jäkligt hjälpsamma och de gav sig inte förrän vi hade förstått vad de menade.
Bussturen in till staden gav oss en viss förståelse för de som klagade på att det inte riktigt stämde med två kilometer in till staden. Det stämde säkert, men in till själva stadskärnan var det nog det dubbla. Minst. Snacka om backar (nej inte som i bakåt, backar som i sluttningar menar jag) dessutom. Jobbigt om man inte tränar alls och om man dessutom är till åren kommen kan det nog förta en hel del av semesterglädjen. Kan jag tänka mig. Jag kan tänka "mig".
När vi kom till den hållplats vi skulle av på nickade kvinnan i paret åt oss att det var här vi skulle av och av gick vi. Vi dividerade lite och som så många andra gånger vann Fias argument över mina (det gör mig oftast ingenting eftersom hennes på det hela taget är mycket bättre än mina, men säg inte till henne att jag har sagt det) och vi tog fram livlinor, ishackor och karbinhakar och klättrade uppåt. Gator som är mindre än fem meter breda, brantare än en genomsnittlig husvägg och belagda med sten kör bussar på. Många bussar. Det skär sig lite att se dessa historiska gator gästa stora motorfordon (var skar han sig?). Vi gick upp och nedför gatorna och jag började redan inse att två knappa dagar inte var tillräckligt för att upptäcka denna vackra stad. Stadsmurar är för övrigt bland det häftigaste som finns! Bara så ni vet
Vi gick omkring ett tag och bara njöt, tog en pizzaslice (som för övrigt kostade cirka femton svenska kronor och smakade helt fabulöst gott) och gick ner mot torget. Själva torget i Seiena är lutande och format som en solfjäder i nio sektiononer som tydligen symboliserar De nios råd, vilka en gång styrde staden. Med en vacker kyrka vid solfjäderns bas och hela torget lutande nedåt och inåt mot basen på fjädern är det en upplevelse bara att få sitta där. Med ett gott Chianti classico (Fia tog ett aningen finare Nobile di Montepulciano) är det nästan obehagligt hur bra man mår. Det som gör det ännu bättre måste vara att tilltuggen (oliver, ost, soltorkade tomater och små pizzabitar) ingick i priset. Herregud. Hade vi bara vetat vad som väntat hade vi nog stannat kvar på samma ställe hela kvällen.
Vi gick tillbaka till de två restauranger vi spanat in tidigare (inte senare, jag förstår inte hur det skulle ha gått till i så fall) under dagen och stod och valde. Till sist sade jag att vi tar den här, medan Fia nog hellre ville gå till den andra. Jag skulle inom en timme önska att hon hade rutit ifrån på allvar.
Vi möttes i dörren av en flicka i övre tonåren som allvarligt skulle behöva tänka på att byta yrkesbana, eller allra minst gå på en tvåveckors charmskola, gärna hos Mario, för att förstå hur det ska gå till. Men å andra sidan är det kanske inte så kul att välkomna gäster till ett ställe man vet att maten är usel och där ens första tips då någon skulle fråga om vad de skulle välja helt enkelt skulle vara: "en annan restaurang". Första rätten, en capresse (tomat, mozarella, sallad serverad med olivolja, salt och peppar) var faktiskt bra. Sedan kom pastan. Nu är det ju så att när man serverar flera rätter brukar man generellt göra så att rätterna blir godare och godare. Sista rätten ska vara den klart bästa (Gud sade: Låt det vara skrivet!)
Dessa jävla ålerens till anställda på denna limbo till restaurang måste i sin strävan(?) efter att göra bra och god mat missuppfattat detta budord helt och hållet. Nåväl. Pastan kom in och den var okej. Eller nästan okej. Man började vid det här laget få lite onda aningar, men tyvärr inte så att det störde. Vad till huvudrätt? Lamm. Påstods det. Ett stycke vidbränt ben med en mängd kött motsvarande det som skulle kunna återfinnas på Michael Jacksons näsrygg. Taskigt? Kanske. Inte för att det någonsin skulle kunna vara från artisten ifråga ty det är tveksamt om han har så mycket fett på hela kroppen som den extremt minimala köttbit vi fick oss till livs låg inbäddad i. Jag menar bara att det såg bra ut, men att skära i skiten var mer eller mindre som att dyka ner i en av sumobrottare bestående ormgrop. Minus charmen.
Det kostade oss fyrtiotvå Euro. Det grämer mig hur mycket bättre man hade kunnat få för de pengarna.
Rejält upprörda och mer än måttligt besvikna gick vi ut därifrån, rikligt uppfyllda av äckel.
Hoppas deras barn blir fula.
Hoppas att servitrisen hittar ett annat ställe att jobba på när det här stället slagits igen och stämplats som sanitär olägenhet. Förbannade skit. Som ni märker är jag fortfarande störd och märkbart irriterad.
Jag har för mig att vi tog en glass, och satt på torget på kvällen. Väldigt skönt och härligt och med fragdan man tuggat tidigare borttorkad blev kvällen till sist riktigt njutbar. Upp till busstorget och bussen hem. Busschauffören var en trevlig prick (nej en människa, men han var trevlig. Nej jag såg inte om han hade prickar, han hade kläder på sig) som stannade vid busshållsplatsen utanför hotellet så att vi inte skulle komma fel. Har jag sagt att de flesta människor i Italien är jäkligt trevliga? De är de. Förmodligen mycket bättre än både dig och mig.
På morgonen efter en någorlunda god natts sömn gick vi ner till ett tjutande, larmande helvete. Barn i högstadiet. 50 stycken på samma gång och alla pratade i mun på varandra. Äckligt. Irriterande. Och inte minst högljutt. Lillstrumpa undrade för sig själv om aga är tillåtet i Italien. Förmodligen inte. Jävla skit.
Till detta lades halvdussinet (det är sex stycken, bara så ni vet) byggare som verkade kommentera dessa fjortonåriga småflickors kroppar. Ärligt talat, det är väl lite väl. Fia blev dessutom avklädd med blicken av en man i fyrtioårsåldern som hade ett smått perverst utseende.
Upp på rummet för att göra sig i ordning (ett hopplöst projekt för min del måhända, men placeboeffekten, mina vänner, är inte att underskatta) inför turen genom Chianti.
Det visade sig när vi frågade hur vi skulle komma till en viss väg att den låg i princip runt knuten (knop? hur fort är det?)
Vi har hälften kvar, sade Maja, skelade bestämt mot myggnätet och tuggade förnöjt om än en aning tandlöst på sin kanelbulle.
Som väntat fick vi ett väldigt trevligt bemötande och medan jag parkerade bilen fixade fixarFia fram lite information gällande bussar in till staden så när jag kom tillbaks var det bara att gå upp på rummet.
En helt okej utsikt över dalen norr(?) om Siena om än från första våningen var vår inte alltför tunga börda att bära.
Vi gjorde oss i ordning, gick upp till den typ av tidningsaffär där de säljer bussbiljetter och fick vid hållplatsen hjälp med att förstå busstider av ett yngre par som måhända inte var de mest välartikulerade när det gällde engelskan, men jäkligt hjälpsamma och de gav sig inte förrän vi hade förstått vad de menade.
Bussturen in till staden gav oss en viss förståelse för de som klagade på att det inte riktigt stämde med två kilometer in till staden. Det stämde säkert, men in till själva stadskärnan var det nog det dubbla. Minst. Snacka om backar (nej inte som i bakåt, backar som i sluttningar menar jag) dessutom. Jobbigt om man inte tränar alls och om man dessutom är till åren kommen kan det nog förta en hel del av semesterglädjen. Kan jag tänka mig. Jag kan tänka "mig".
När vi kom till den hållplats vi skulle av på nickade kvinnan i paret åt oss att det var här vi skulle av och av gick vi. Vi dividerade lite och som så många andra gånger vann Fias argument över mina (det gör mig oftast ingenting eftersom hennes på det hela taget är mycket bättre än mina, men säg inte till henne att jag har sagt det) och vi tog fram livlinor, ishackor och karbinhakar och klättrade uppåt. Gator som är mindre än fem meter breda, brantare än en genomsnittlig husvägg och belagda med sten kör bussar på. Många bussar. Det skär sig lite att se dessa historiska gator gästa stora motorfordon (var skar han sig?). Vi gick upp och nedför gatorna och jag började redan inse att två knappa dagar inte var tillräckligt för att upptäcka denna vackra stad. Stadsmurar är för övrigt bland det häftigaste som finns! Bara så ni vet
Vi gick omkring ett tag och bara njöt, tog en pizzaslice (som för övrigt kostade cirka femton svenska kronor och smakade helt fabulöst gott) och gick ner mot torget. Själva torget i Seiena är lutande och format som en solfjäder i nio sektiononer som tydligen symboliserar De nios råd, vilka en gång styrde staden. Med en vacker kyrka vid solfjäderns bas och hela torget lutande nedåt och inåt mot basen på fjädern är det en upplevelse bara att få sitta där. Med ett gott Chianti classico (Fia tog ett aningen finare Nobile di Montepulciano) är det nästan obehagligt hur bra man mår. Det som gör det ännu bättre måste vara att tilltuggen (oliver, ost, soltorkade tomater och små pizzabitar) ingick i priset. Herregud. Hade vi bara vetat vad som väntat hade vi nog stannat kvar på samma ställe hela kvällen.
Vi gick tillbaka till de två restauranger vi spanat in tidigare (inte senare, jag förstår inte hur det skulle ha gått till i så fall) under dagen och stod och valde. Till sist sade jag att vi tar den här, medan Fia nog hellre ville gå till den andra. Jag skulle inom en timme önska att hon hade rutit ifrån på allvar.
Vi möttes i dörren av en flicka i övre tonåren som allvarligt skulle behöva tänka på att byta yrkesbana, eller allra minst gå på en tvåveckors charmskola, gärna hos Mario, för att förstå hur det ska gå till. Men å andra sidan är det kanske inte så kul att välkomna gäster till ett ställe man vet att maten är usel och där ens första tips då någon skulle fråga om vad de skulle välja helt enkelt skulle vara: "en annan restaurang". Första rätten, en capresse (tomat, mozarella, sallad serverad med olivolja, salt och peppar) var faktiskt bra. Sedan kom pastan. Nu är det ju så att när man serverar flera rätter brukar man generellt göra så att rätterna blir godare och godare. Sista rätten ska vara den klart bästa (Gud sade: Låt det vara skrivet!)
Dessa jävla ålerens till anställda på denna limbo till restaurang måste i sin strävan(?) efter att göra bra och god mat missuppfattat detta budord helt och hållet. Nåväl. Pastan kom in och den var okej. Eller nästan okej. Man började vid det här laget få lite onda aningar, men tyvärr inte så att det störde. Vad till huvudrätt? Lamm. Påstods det. Ett stycke vidbränt ben med en mängd kött motsvarande det som skulle kunna återfinnas på Michael Jacksons näsrygg. Taskigt? Kanske. Inte för att det någonsin skulle kunna vara från artisten ifråga ty det är tveksamt om han har så mycket fett på hela kroppen som den extremt minimala köttbit vi fick oss till livs låg inbäddad i. Jag menar bara att det såg bra ut, men att skära i skiten var mer eller mindre som att dyka ner i en av sumobrottare bestående ormgrop. Minus charmen.
Det kostade oss fyrtiotvå Euro. Det grämer mig hur mycket bättre man hade kunnat få för de pengarna.
Rejält upprörda och mer än måttligt besvikna gick vi ut därifrån, rikligt uppfyllda av äckel.
Hoppas deras barn blir fula.
Hoppas att servitrisen hittar ett annat ställe att jobba på när det här stället slagits igen och stämplats som sanitär olägenhet. Förbannade skit. Som ni märker är jag fortfarande störd och märkbart irriterad.
Jag har för mig att vi tog en glass, och satt på torget på kvällen. Väldigt skönt och härligt och med fragdan man tuggat tidigare borttorkad blev kvällen till sist riktigt njutbar. Upp till busstorget och bussen hem. Busschauffören var en trevlig prick (nej en människa, men han var trevlig. Nej jag såg inte om han hade prickar, han hade kläder på sig) som stannade vid busshållsplatsen utanför hotellet så att vi inte skulle komma fel. Har jag sagt att de flesta människor i Italien är jäkligt trevliga? De är de. Förmodligen mycket bättre än både dig och mig.
På morgonen efter en någorlunda god natts sömn gick vi ner till ett tjutande, larmande helvete. Barn i högstadiet. 50 stycken på samma gång och alla pratade i mun på varandra. Äckligt. Irriterande. Och inte minst högljutt. Lillstrumpa undrade för sig själv om aga är tillåtet i Italien. Förmodligen inte. Jävla skit.
Till detta lades halvdussinet (det är sex stycken, bara så ni vet) byggare som verkade kommentera dessa fjortonåriga småflickors kroppar. Ärligt talat, det är väl lite väl. Fia blev dessutom avklädd med blicken av en man i fyrtioårsåldern som hade ett smått perverst utseende.
Upp på rummet för att göra sig i ordning (ett hopplöst projekt för min del måhända, men placeboeffekten, mina vänner, är inte att underskatta) inför turen genom Chianti.
Det visade sig när vi frågade hur vi skulle komma till en viss väg att den låg i princip runt knuten (knop? hur fort är det?)
Vi har hälften kvar, sade Maja, skelade bestämt mot myggnätet och tuggade förnöjt om än en aning tandlöst på sin kanelbulle.
Florens (Italien 2.0)
Denna av gapiga amerikanare uppfyllda stad skulle knappt omnämnas om det inte vore för ett par saker. Den äldre man som tog emot oss på hotellet, vissa delar av arkitekturen och glassen.
Knappast värt att åka till en stad för. Och såhär i efterhand kan man väl lugnt säga att det hade varit bättre om vi åkt direkt till Siena. Mer om det snart.
Vi satte oss på ett tåg rent förbannat tidigt på morgonen och ägnade tre timmar åt att betrakta det Toscanska landskapet genom inte alltför rena rutor. Anlände till Florens (Fierenze heter det) och släpade på närmare 40 kg packning, varav 18 befann sig i den otympliga väska som undertecknad med vånda släpade på (10 kg på ryggen också, måste få gnälla lite), över illa sammanfogade, lutande jävla stenplattor. Fia hade vid det här laget fått magkatarr och det första man hör är vad? Jo från några boende i världens största teroriststat: "Well it's like, you know, when he like don't say, like, anything, and just you know, like, thinks it and I'm all like whatever!" Jävla amerikaner. Mår illa av irritation bara jag tänker på det. Fy fan. Hoppas deras barn blir fula. Ganska sannolikt.
Så.
Vi hittade till hotellet, lämnade väskorna där då det var för tidigt att checka in (fick vi veta av tidigare nämnda, vänliga och jättesöta farbrodern i receptionen) och eftersom Fias mage i det närmaste hade förklarat krig mot resten av Fia bar det av mot apoteket. Väl där väntade jag utanför medan Fia fick ett jävligt otrevligt bemötande av personalen. Tydligen måste man ha recept för medicin som man i Sverige kan knapra som godis. Jävla paragrafryttare. Hoppas deras barn blir fula.
Vi gick vidare mot ett annat apotek där Fia försynt frågade om hon kunde få köpa den medicin som hon blivit ordinerad av dr. Andersson. Det var inga problem. En trevlig kille svarade när det frågades om recept inte var nödvändigt att, jo det var det, "men ni är här på semester"... DET är något vi gillar!
Jag tycker mig minnas att vi åt något, gick en tur på staden, kom tillbaka till hotellet och checkade in. Farbrodern i receptionen tyckte att vi skulle gå upp och in på rummet annars skulle, som han uttryckte det "hon aldrig bli klar med städningen". Med hon menas naturligtvis städtanten. Som hette Maria.
Inte så mycket mer att berätta härifrån mer än att glassen som sagt var helt underbar.
Dessutom finns det i Florens en stor saluhall där undertecknad fick sig det bästa kaffet på hela resan, serverat av ett äldre par. Capuccino på morgonen är inte fel. Speciellt inte när den kostar en tia. Kunde ha tagit två för mindre än vad en capuccino kostar i svea rike. Det är dessutom tio gånger bättre kaffe är det man får sig serverat på den bästa bistron i sverige. Och snabbt går det. Snabbare än det i Grålandet hälls upp en vanlig kopp kaffe står man med en rykande kopp nygjord capuccino i Italien. Nästan i alla fall. Något att lära sig för alla snofsiga jävla så kallade baristor här hemma.
Det var skönt att efter nästföljande dag lämna Florens. Vi hämtade upp vår bil (en guldig Fiat Panda med fyrtiofem hästkrafter) och begav oss mot Siena. När vi körde genom Florens upptäckte vi att på andra sidan Arno (som om den inte hade krusat sig lite lätt hade kunnat tas för en ovanligt smutsig grusväg) var det bra mycket finare och dessutom färre turister än i de delar av staden vi tillbringat vår tid. Nedrans, tänkte jag och så susade vi vidare med en massa kommentarer om hur fint det var på den toscanska landsbygden. Vi skulle bara ha vetat...
Restips: Undvik Florens.
You can't choose your shoes, 'cause your shoes choose the shoes you should choose to use. Or feet?
Knappast värt att åka till en stad för. Och såhär i efterhand kan man väl lugnt säga att det hade varit bättre om vi åkt direkt till Siena. Mer om det snart.
Vi satte oss på ett tåg rent förbannat tidigt på morgonen och ägnade tre timmar åt att betrakta det Toscanska landskapet genom inte alltför rena rutor. Anlände till Florens (Fierenze heter det) och släpade på närmare 40 kg packning, varav 18 befann sig i den otympliga väska som undertecknad med vånda släpade på (10 kg på ryggen också, måste få gnälla lite), över illa sammanfogade, lutande jävla stenplattor. Fia hade vid det här laget fått magkatarr och det första man hör är vad? Jo från några boende i världens största teroriststat: "Well it's like, you know, when he like don't say, like, anything, and just you know, like, thinks it and I'm all like whatever!" Jävla amerikaner. Mår illa av irritation bara jag tänker på det. Fy fan. Hoppas deras barn blir fula. Ganska sannolikt.
Så.
Vi hittade till hotellet, lämnade väskorna där då det var för tidigt att checka in (fick vi veta av tidigare nämnda, vänliga och jättesöta farbrodern i receptionen) och eftersom Fias mage i det närmaste hade förklarat krig mot resten av Fia bar det av mot apoteket. Väl där väntade jag utanför medan Fia fick ett jävligt otrevligt bemötande av personalen. Tydligen måste man ha recept för medicin som man i Sverige kan knapra som godis. Jävla paragrafryttare. Hoppas deras barn blir fula.
Vi gick vidare mot ett annat apotek där Fia försynt frågade om hon kunde få köpa den medicin som hon blivit ordinerad av dr. Andersson. Det var inga problem. En trevlig kille svarade när det frågades om recept inte var nödvändigt att, jo det var det, "men ni är här på semester"... DET är något vi gillar!
Jag tycker mig minnas att vi åt något, gick en tur på staden, kom tillbaka till hotellet och checkade in. Farbrodern i receptionen tyckte att vi skulle gå upp och in på rummet annars skulle, som han uttryckte det "hon aldrig bli klar med städningen". Med hon menas naturligtvis städtanten. Som hette Maria.
Inte så mycket mer att berätta härifrån mer än att glassen som sagt var helt underbar.
Dessutom finns det i Florens en stor saluhall där undertecknad fick sig det bästa kaffet på hela resan, serverat av ett äldre par. Capuccino på morgonen är inte fel. Speciellt inte när den kostar en tia. Kunde ha tagit två för mindre än vad en capuccino kostar i svea rike. Det är dessutom tio gånger bättre kaffe är det man får sig serverat på den bästa bistron i sverige. Och snabbt går det. Snabbare än det i Grålandet hälls upp en vanlig kopp kaffe står man med en rykande kopp nygjord capuccino i Italien. Nästan i alla fall. Något att lära sig för alla snofsiga jävla så kallade baristor här hemma.
Det var skönt att efter nästföljande dag lämna Florens. Vi hämtade upp vår bil (en guldig Fiat Panda med fyrtiofem hästkrafter) och begav oss mot Siena. När vi körde genom Florens upptäckte vi att på andra sidan Arno (som om den inte hade krusat sig lite lätt hade kunnat tas för en ovanligt smutsig grusväg) var det bra mycket finare och dessutom färre turister än i de delar av staden vi tillbringat vår tid. Nedrans, tänkte jag och så susade vi vidare med en massa kommentarer om hur fint det var på den toscanska landsbygden. Vi skulle bara ha vetat...
Restips: Undvik Florens.
You can't choose your shoes, 'cause your shoes choose the shoes you should choose to use. Or feet?
torsdag 14 maj 2009
Muuu (Italien. Råma. 1.5)
Det är förvånande hur mycket av rom som finns på gångvstånd från vartannat. Vi gick på söndagen in på colosseum, detta jävligt häftiga byggnadsverk som reser sig mitt inne i staden. Väl inne slås man av hur stort stället faktiskt är (många temlor, tänker ture sventon, får plats här inne). I alla fall gjorde jag det. IO all sin prakt kunde det få plats någonstans mellan fyrtiotusen och sjuttiotusen människor på läktarna. Jävla murande.
Med audioguide vid örat gick man omkring därinne och fick en snabblektion i colosseums historia och tur var väl att det fanns rejäla saket överallt där man annars hade kunnat göra det som allmänt har kommit att kallas för att göra en Martin. Dels för att undertecknad har lite otur när han rör sig och dels för att han var (är) lite yr som nybliven fästman (därtill kan läggas att den ring som numer sitter stadigt på fingret är ganska tung och störde balanssinnet en aning).
Sedan blev det till att gå till Forum Romanum.
Efter vad Fia berättat innan skulle det i stort sett vara en grushög med lite stenar staplade ovanpå. ICKE!
Det är betydligt större än vad jag trodde det skulle vara och man känner nästan hur kulturen liksom kryper in under skinnet på en (nej inte det skinnet, skärp er nu). Mitt uppe i dessa skinnkrypare (ruiner) stod så plötsligt ett hus som klart var från modern tid. Inte långt ifrån kejsarens palats. Fia viskar till mig att det var Mussolini som lät bygga sitt hem mitt bland ruinerna av det gamla Roms palatsområde. Något förmätet kanske. Eller?
Vi gick vidare åt sydväst och över floden för att leta upp någon bra restaurang, det började nämligen närma sig lunch. Till slut hittade vi ett ställe som verkade bra, satte oss ner och fick (köpte) varsin riktigt god pasta varpå vi gick vidare tillbaka mot la stada, förbi spanska trappan och satte oss vid ett ställe som redan var en klar favorit och där vi redan druckit ett, om jag får säga det själv (och det är ju hela tanken med den här bloggen), förbannat gott vitt vin- Falanghina. Hehe...
Nu tog vi dock som Fia tjatat om sedan hon var här sist, Gadi di Gavi, och upptäckte att de vita viner vi druckit innan inte bara varit godare utan dessutom av högre kvalitet. Jaja.
Middagen den kvällen är också värd att omnämnas. På en restaurang som av järnhand styrs av en gammal dam fick vi maten inburen varpå Fia fick göra en språngmarsch på ett par kilometer. Varför? De tog inte kort och vi hade inte tillräckligt med pengar med oss...
Maten var superb och det var inte tal om att bestämma vad man skulle ta. Maten bestäms varje dag utifrån vad det är för råvaror som man fått in. Grymt gott. IGEN!
Se upp för dårarna, dårarna stängs!
Med audioguide vid örat gick man omkring därinne och fick en snabblektion i colosseums historia och tur var väl att det fanns rejäla saket överallt där man annars hade kunnat göra det som allmänt har kommit att kallas för att göra en Martin. Dels för att undertecknad har lite otur när han rör sig och dels för att han var (är) lite yr som nybliven fästman (därtill kan läggas att den ring som numer sitter stadigt på fingret är ganska tung och störde balanssinnet en aning).
Sedan blev det till att gå till Forum Romanum.
Efter vad Fia berättat innan skulle det i stort sett vara en grushög med lite stenar staplade ovanpå. ICKE!
Det är betydligt större än vad jag trodde det skulle vara och man känner nästan hur kulturen liksom kryper in under skinnet på en (nej inte det skinnet, skärp er nu). Mitt uppe i dessa skinnkrypare (ruiner) stod så plötsligt ett hus som klart var från modern tid. Inte långt ifrån kejsarens palats. Fia viskar till mig att det var Mussolini som lät bygga sitt hem mitt bland ruinerna av det gamla Roms palatsområde. Något förmätet kanske. Eller?
Vi gick vidare åt sydväst och över floden för att leta upp någon bra restaurang, det började nämligen närma sig lunch. Till slut hittade vi ett ställe som verkade bra, satte oss ner och fick (köpte) varsin riktigt god pasta varpå vi gick vidare tillbaka mot la stada, förbi spanska trappan och satte oss vid ett ställe som redan var en klar favorit och där vi redan druckit ett, om jag får säga det själv (och det är ju hela tanken med den här bloggen), förbannat gott vitt vin- Falanghina. Hehe...
Nu tog vi dock som Fia tjatat om sedan hon var här sist, Gadi di Gavi, och upptäckte att de vita viner vi druckit innan inte bara varit godare utan dessutom av högre kvalitet. Jaja.
Middagen den kvällen är också värd att omnämnas. På en restaurang som av järnhand styrs av en gammal dam fick vi maten inburen varpå Fia fick göra en språngmarsch på ett par kilometer. Varför? De tog inte kort och vi hade inte tillräckligt med pengar med oss...
Maten var superb och det var inte tal om att bestämma vad man skulle ta. Maten bestäms varje dag utifrån vad det är för råvaror som man fått in. Grymt gott. IGEN!
Se upp för dårarna, dårarna stängs!
onsdag 13 maj 2009
Ital(igen) 1.4 Andra dagen.
Vilka är de saker man inte får missa i Rom? Petruskyrkan är i alla fall en av de saker man bör ha sett.
Då vi närmade oss Petrusplatsen såg vi längre bort två medlemmar ur Schweizergardet - Vatikanstatens egna armé om man så vill. Man kan väl utan att förta sig påstå att de syns. Uniformen kan ha designats av Michelangelo, vilket ryktet gör gällande. Antingen hade han en ovanligt stark svampblandning den dagen eller så - vilket jag håller för mer troligt - skådade han för en kort stund in i framtiden och såg Eurovision Song Contest. Man kan bara hoppas för den stackaren (som inte blivit härdad av åratal påtvingad schlager) att han slapp höra eländet.
Hur lustigt det än ser ut är detta knappast pojkar man ska bråka med.
Petrusplatsen är bortom vad jag kan beskriva. Det som slår en är den känsla man får. Ett slags vördnad, inte bara över mäktigheten hos detta enorma byggnadsverk, utan även hur stor kyrkans makt faktiskt varit. Sedan kommer kommunisten i mig fram och frågar enkelt, Vilka umbäranden, hur stor fattigdom och hur stort lidande orsakade detta folket i allmänhet? De medel för vilka kyrkan åstadkom detta måste ha tagits någonstans ifrån. Och eftersom gudsfruktan och kyrkofruktan i stort sett alltid varit samma sak kan man tänka sig hur det måste ha varit.
Kyrkan då. Storföretagen idag. Fast storföretagen utlovar inte ens efter ett skötsamt liv något himmelrike. Möjligtvis pension. Är du Kardinal (chef, VD osv) kan du däremot inkassera massiv bonus oavsett om företaget (kyrkan) går back eller inte. Människans ljuva empati..
In genom portarna.
Hjärtar skenar och jag får plötsligt blinka bort tårar. Om man har minsta anlag för att bli religiös så blir man det med största sannolikhet här. Blotta tyngden hos den byggnad jag nu står i tystar mig. Det är i det närmaste obegripligt vackert och jag känner efter ett tag att känslointrycken dämpas som om jag inte klarar av att ta in mer. Jag försöker ännu efter närmare två veckor smälta allt det jag såg.
Upp sedan för en miljon trappsteg (538 eller vad fan det nu var, långt i alla fall) till toppen av kupolen och att se Petrusplatsen därifrån var helt fantastiskt.. Sista delen av trapporna var kanske på sin höjd sextio centimeter bred. Man undrar hur alla vobblande ammerikanare (förutsatt att de inte fått hjärtattacker på vägen) tar sig upp, jag menar bara att det är trångt! Även för en normalt byggd man är kan det vara jobbigt att ta sig fram. Jaja fett i stora mängder kan vara formbart. Jobbigt att komma upp till toppen kilformad, bara...
Vi gick från Vatikanen via ett trevligt fik till en park i närheten för att sen dra oss hemåt. Vi skulle nämligen göra oss i ordning. Viktig kväll.
Uppklädda och fina tog vi bussen till närheten av restaurangen vi skulle äta på. Väl där fick vi världens formodligen charmigaste kypare: Mario. Han hade en verklig passion för sitt arbete och när vi väl bestämt oss för vad vi ville ha ("that is very good, yes a very, very good chioce, I can recommend this one" o s v) Tog det inte lång tid innan första rätten var framme på bordet; Laxpasta respektive skaldjurspasta. Skaldjurspastan var helt gudomlig! Vad dracks? Jag vet fatiskt inte. Ett vitt Sicilianskt och mycket gott vin. Passade perfekt. Andra rätterna bars in efter ett tiotal minuter. Scampi och havskräftor till Fia och helstekt fisk med blandade skaldjur till lillstrumpa. Fantastiskt gott! Ännu bättre och byxorna hade behövts bytas (nej inte egentligen, men det var extremt gott. Och mättande.) När det var dags för efterrätten såg jag och Fia varandra djupt i ögonen. Det blev lågmälda kärleksförklaringar som jag inte tänker skriva om här och jag trädde så en vacker slät ring i vitguld på hennes finger.. Vi var förlovade. Vilket känns än mer berusande nu än det gjorde då.
Mario gick förbi för att ta en beställning vi ett av grannborden och vi hör honom utbrista "Are you ready for Mario?" varpå vi brister ut i gapskratt...
Efterrätten? Abnormt maffig chokladcheesecake och jättegod äppelpaj.
När så Fia bad om notan tjoar Mario "Of course, that's our specialty!" Mer asgarv..
Mannen som förgyllde denna vår förlovning så till den milda grad fick rikligt med dricks som han översvallande tackade för... En annan på restaurangensom förtjänar att omnämnas måste vara den fule, halvt tandlöse pizzabagaren som log så mycket att om han inte haft öron skulle huvudet ramlat av.
Min fästmö kom just hem och nu blir det mat. Vad? Italienskt, naturligtvis!
Humor är allvarliga saker
Då vi närmade oss Petrusplatsen såg vi längre bort två medlemmar ur Schweizergardet - Vatikanstatens egna armé om man så vill. Man kan väl utan att förta sig påstå att de syns. Uniformen kan ha designats av Michelangelo, vilket ryktet gör gällande. Antingen hade han en ovanligt stark svampblandning den dagen eller så - vilket jag håller för mer troligt - skådade han för en kort stund in i framtiden och såg Eurovision Song Contest. Man kan bara hoppas för den stackaren (som inte blivit härdad av åratal påtvingad schlager) att han slapp höra eländet.
Hur lustigt det än ser ut är detta knappast pojkar man ska bråka med.
Petrusplatsen är bortom vad jag kan beskriva. Det som slår en är den känsla man får. Ett slags vördnad, inte bara över mäktigheten hos detta enorma byggnadsverk, utan även hur stor kyrkans makt faktiskt varit. Sedan kommer kommunisten i mig fram och frågar enkelt, Vilka umbäranden, hur stor fattigdom och hur stort lidande orsakade detta folket i allmänhet? De medel för vilka kyrkan åstadkom detta måste ha tagits någonstans ifrån. Och eftersom gudsfruktan och kyrkofruktan i stort sett alltid varit samma sak kan man tänka sig hur det måste ha varit.
Kyrkan då. Storföretagen idag. Fast storföretagen utlovar inte ens efter ett skötsamt liv något himmelrike. Möjligtvis pension. Är du Kardinal (chef, VD osv) kan du däremot inkassera massiv bonus oavsett om företaget (kyrkan) går back eller inte. Människans ljuva empati..
In genom portarna.
Hjärtar skenar och jag får plötsligt blinka bort tårar. Om man har minsta anlag för att bli religiös så blir man det med största sannolikhet här. Blotta tyngden hos den byggnad jag nu står i tystar mig. Det är i det närmaste obegripligt vackert och jag känner efter ett tag att känslointrycken dämpas som om jag inte klarar av att ta in mer. Jag försöker ännu efter närmare två veckor smälta allt det jag såg.
Upp sedan för en miljon trappsteg (538 eller vad fan det nu var, långt i alla fall) till toppen av kupolen och att se Petrusplatsen därifrån var helt fantastiskt.. Sista delen av trapporna var kanske på sin höjd sextio centimeter bred. Man undrar hur alla vobblande ammerikanare (förutsatt att de inte fått hjärtattacker på vägen) tar sig upp, jag menar bara att det är trångt! Även för en normalt byggd man är kan det vara jobbigt att ta sig fram. Jaja fett i stora mängder kan vara formbart. Jobbigt att komma upp till toppen kilformad, bara...
Vi gick från Vatikanen via ett trevligt fik till en park i närheten för att sen dra oss hemåt. Vi skulle nämligen göra oss i ordning. Viktig kväll.
Uppklädda och fina tog vi bussen till närheten av restaurangen vi skulle äta på. Väl där fick vi världens formodligen charmigaste kypare: Mario. Han hade en verklig passion för sitt arbete och när vi väl bestämt oss för vad vi ville ha ("that is very good, yes a very, very good chioce, I can recommend this one" o s v) Tog det inte lång tid innan första rätten var framme på bordet; Laxpasta respektive skaldjurspasta. Skaldjurspastan var helt gudomlig! Vad dracks? Jag vet fatiskt inte. Ett vitt Sicilianskt och mycket gott vin. Passade perfekt. Andra rätterna bars in efter ett tiotal minuter. Scampi och havskräftor till Fia och helstekt fisk med blandade skaldjur till lillstrumpa. Fantastiskt gott! Ännu bättre och byxorna hade behövts bytas (nej inte egentligen, men det var extremt gott. Och mättande.) När det var dags för efterrätten såg jag och Fia varandra djupt i ögonen. Det blev lågmälda kärleksförklaringar som jag inte tänker skriva om här och jag trädde så en vacker slät ring i vitguld på hennes finger.. Vi var förlovade. Vilket känns än mer berusande nu än det gjorde då.
Mario gick förbi för att ta en beställning vi ett av grannborden och vi hör honom utbrista "Are you ready for Mario?" varpå vi brister ut i gapskratt...
Efterrätten? Abnormt maffig chokladcheesecake och jättegod äppelpaj.
När så Fia bad om notan tjoar Mario "Of course, that's our specialty!" Mer asgarv..
Mannen som förgyllde denna vår förlovning så till den milda grad fick rikligt med dricks som han översvallande tackade för... En annan på restaurangensom förtjänar att omnämnas måste vara den fule, halvt tandlöse pizzabagaren som log så mycket att om han inte haft öron skulle huvudet ramlat av.
Min fästmö kom just hem och nu blir det mat. Vad? Italienskt, naturligtvis!
Humor är allvarliga saker
tisdag 12 maj 2009
Italien 1.3 Roma
Vad är det första man bör göra när man kommer till Rom? Förutom att checka in på hotellet, göra ifrån sig och alla andra vardagliga men ack så ondvikliga sysslor då. Äta naturligtvis!
Vad äter man då? Jo. Glass. Italiensk glass. God Italiensk glass. Det är dumt att ta den äckliga. Om man nu inte tycker om den. Men då är den ju inte äcklig.
Några hundra meter från vårt hotell (det med den intima och pinsamt långsamma hissen) låg en gelateria.
Vill du ha glass? frågade Fia med ett sälmskt leende. Och eftersom jag matats med bilder av det underverk som Italienskt glassmakeri vill innebära kunde svaret bara bli ett, eller ja, menar jag. Det kunde ju naturligtvis ha blivit något annat, men uttrycket ifråga är faktiskt vedertaget. Så det så.
Glassen var mer än fantastisk, rent överjordiskt njutbar, faktiskt. Fias bägare innehöll till hälften något som smakade mer av choklad än någon annan choklad jag någonsin smakat. Nästan löjligt mycket, faktiskt.
Den här första kvällen begav vi oss ner till de gamla judiska kvarteren. Smala vindlande gator som ligger i omöjliga vinklar mot varandra. På vägen dit skymtades colosseum en bit bort, byggnader, pelare och ruiner låg precis där vi gick. Femton meter höga statyer i brons skulle av undertecknad bestämt betygas vördnad. Även i skymningen tog det andan ur en (i alla fall mig, Fia har ju sett det förut).
Väl nere vid en restaurang Fia ätit på innan tog vi varsin primi och delade på en secundi.
Vid det här laget är det kanske dags att påpeka att det Itaienska köket har sina sidor. En traditionell Itaiensk middag påbörjas med en Antipasti som vanligtvis består av kallskuret kött eller liknande, sedan är det dags för Primi som kan bestå av olika sorters pasta, gnocchi (potatispasta i små bollar, så kallade "dumplings") eller risotto. Vid detta laget är den normale skandinaven generellt rejält mätt. Var bara lugn, det är hälften kvar. Efter primin är det dags för en Secundi, oftast tillagat kött rätt och slätt. Till slut är det efterrätt (Dolce), kaffe och grappa.
Pastan vi åt var väl inget speciellt den här första kvällen, men vår andra rätt var en osobuco - ett märgben av kalv som kokt i timtal i tomatsås och därav blivit mörare än vad som borde vara rimligt.
Vinet till då? Jo man kan väl säga att om det varit mer menlöst så hade bubbelvatten haft mer karaktär. Men det passade bra till maten...
En kväll avklarad och det har redan blivit några sidor. Detta, känner jag på mig, kommer att ta ett tag.
Well well well! Looks like you've got two hands now!
Vad äter man då? Jo. Glass. Italiensk glass. God Italiensk glass. Det är dumt att ta den äckliga. Om man nu inte tycker om den. Men då är den ju inte äcklig.
Några hundra meter från vårt hotell (det med den intima och pinsamt långsamma hissen) låg en gelateria.
Vill du ha glass? frågade Fia med ett sälmskt leende. Och eftersom jag matats med bilder av det underverk som Italienskt glassmakeri vill innebära kunde svaret bara bli ett, eller ja, menar jag. Det kunde ju naturligtvis ha blivit något annat, men uttrycket ifråga är faktiskt vedertaget. Så det så.
Glassen var mer än fantastisk, rent överjordiskt njutbar, faktiskt. Fias bägare innehöll till hälften något som smakade mer av choklad än någon annan choklad jag någonsin smakat. Nästan löjligt mycket, faktiskt.
Den här första kvällen begav vi oss ner till de gamla judiska kvarteren. Smala vindlande gator som ligger i omöjliga vinklar mot varandra. På vägen dit skymtades colosseum en bit bort, byggnader, pelare och ruiner låg precis där vi gick. Femton meter höga statyer i brons skulle av undertecknad bestämt betygas vördnad. Även i skymningen tog det andan ur en (i alla fall mig, Fia har ju sett det förut).
Väl nere vid en restaurang Fia ätit på innan tog vi varsin primi och delade på en secundi.
Vid det här laget är det kanske dags att påpeka att det Itaienska köket har sina sidor. En traditionell Itaiensk middag påbörjas med en Antipasti som vanligtvis består av kallskuret kött eller liknande, sedan är det dags för Primi som kan bestå av olika sorters pasta, gnocchi (potatispasta i små bollar, så kallade "dumplings") eller risotto. Vid detta laget är den normale skandinaven generellt rejält mätt. Var bara lugn, det är hälften kvar. Efter primin är det dags för en Secundi, oftast tillagat kött rätt och slätt. Till slut är det efterrätt (Dolce), kaffe och grappa.
Pastan vi åt var väl inget speciellt den här första kvällen, men vår andra rätt var en osobuco - ett märgben av kalv som kokt i timtal i tomatsås och därav blivit mörare än vad som borde vara rimligt.
Vinet till då? Jo man kan väl säga att om det varit mer menlöst så hade bubbelvatten haft mer karaktär. Men det passade bra till maten...
En kväll avklarad och det har redan blivit några sidor. Detta, känner jag på mig, kommer att ta ett tag.
Well well well! Looks like you've got two hands now!
måndag 11 maj 2009
Italien 1.2 - Resan dit.
Vi skulle väl kunna börja med att helt enkelt säga att vädret denna tidiga fredagsmorgon var helt underbart och med humöret på topp stod vi i gryningsljuset och väntade på taxin. Det började väl me dandra ord.
Väl på perrongen träffade vi en av Fias bekanta och pratade med honom en liten stund. Vill säga, Fia pratade med honom, jag inflikade väl ett och annat ord och lyssande annars mest.
Tåget kom och vi gick ombord med god marginal till avgång, ställde våra ganska stora resväskor intill och satte oss ner då något slår mig (aj som fan!). En känsla av att något är glömt. Vad vad vad?
Jo en rödsvart ryggsäck som tidigare hängt på Fias rygg satt nu ensam kvar och grät på perrongen innehållande pass, papper, biljetter och en hel del pengar. Med andan i halsen störtar undertecknad ut ur tåget, rycker åt sig väskan och är tillbaks vid sin plats så fort att ljudvallen, ja kanske inte sprängs, men i alla fall utvidgas ett par hundra procent.
Det roliga med incidenten måste vara att det inte var undertecknad - som annars är känd för sitt, inte så mycket svikande som totalt obefintliga- minne. Nej det var denna underbara kvinna som jag är knuff till som glömde denna kanske inte helt oviktiga väska där den inte hade gjort någon som helst nytta.
Detta, mina vänner, kommer jag att leva mycket länge på.
Väl på tåget var det full back från Lund som gällde. Tror jag. det är svårt att veta vad som är fram och vad som är bak på dessa tåg, Kanske båda är både och? Yes of course! Dock inte samtidigt. Kvantfysikens lagar verkar inte fungera överallt. eller så är det just det de gör.
Väl på Kastrups flygplats imundigades en gourmetmåltid i klass med Atmosfärs mest högklassiga gastronomiska under. En högst åldrig smörgås med vidhäftande och av kor idisslad leverpastej med något som under första världskriget måhända kan ha haft någon vag likhet med nötrulle över. Till och med rödlöken var halvt upplöst. Ovanpå detta mästerverk låg en dallrande och nästan smaklös svart geléklump.
Det är inte ofta man äter något som smakar som veckogammalt, sommarvarmt kadaver luktar och jag tror mig börja förstå varför.
Nåväl.
Vi flög sedan till Frankfurt och efter en kraschartad landning bjöd Fia mig på något som såg ut som en kringla med samma konsistens som en sådan men som smakade exakt som salta pinnar. Tjoho! Fan vad gott!
Efter tre timmars väntan flög vi vidare mot Rom och om den förra landningen gjorde en nervös så väckte den här landningen paniken hos de flesta i plandet. Det krängde, höll på att välta och sedan gjorde piloten något högst kompetent. Han tvärnitade. Smart, Jens! Jävla sommarjobbare. Praktikantjävel. Hoppas den fan sket på sig. Det var han säkert inte ensam om i så fall. Fy fan!
Vi tog tåget till Termini - Roms inte helt minimala centralstation- på ett ganska snuskigt tåg och vandrade de 800 metrarna till hotellet. Det mesta i uppförsbacke. På kullersten. Men Fias otympligt tunga slavarbetarväska studsande, krånglade och släpande efter mig blev jag ganska snabbt ganska långsam. Promenaden tog säkert en kvart. Patetiskt. Jävla Martin.
På hotellet tog vi världens minsta hiss- i mitt stilla sinne är jag övertygad om att den endast var ämnad för varuleveranser- upp till fjärde våningen och till den fantstiska utsikt hotellet hade att erbjuda. En innergård. Det passade perfekt. Lugnt och tyst med lugna och tysta grannar.
Redan här slogs man av Italienarnas värme och hjälpsamhet i form av vår hotellportier. Trevligare människor får man leta efter.
Vi checkade in (ja jag vet. Fia checkade in, jag stod bara bredvid), lade in våra saker i rummet och tog vår första tur på stan..
Peace on you!
I say piss on you too, you son of a beech!
Väl på perrongen träffade vi en av Fias bekanta och pratade med honom en liten stund. Vill säga, Fia pratade med honom, jag inflikade väl ett och annat ord och lyssande annars mest.
Tåget kom och vi gick ombord med god marginal till avgång, ställde våra ganska stora resväskor intill och satte oss ner då något slår mig (aj som fan!). En känsla av att något är glömt. Vad vad vad?
Jo en rödsvart ryggsäck som tidigare hängt på Fias rygg satt nu ensam kvar och grät på perrongen innehållande pass, papper, biljetter och en hel del pengar. Med andan i halsen störtar undertecknad ut ur tåget, rycker åt sig väskan och är tillbaks vid sin plats så fort att ljudvallen, ja kanske inte sprängs, men i alla fall utvidgas ett par hundra procent.
Det roliga med incidenten måste vara att det inte var undertecknad - som annars är känd för sitt, inte så mycket svikande som totalt obefintliga- minne. Nej det var denna underbara kvinna som jag är knuff till som glömde denna kanske inte helt oviktiga väska där den inte hade gjort någon som helst nytta.
Detta, mina vänner, kommer jag att leva mycket länge på.
Väl på tåget var det full back från Lund som gällde. Tror jag. det är svårt att veta vad som är fram och vad som är bak på dessa tåg, Kanske båda är både och? Yes of course! Dock inte samtidigt. Kvantfysikens lagar verkar inte fungera överallt. eller så är det just det de gör.
Väl på Kastrups flygplats imundigades en gourmetmåltid i klass med Atmosfärs mest högklassiga gastronomiska under. En högst åldrig smörgås med vidhäftande och av kor idisslad leverpastej med något som under första världskriget måhända kan ha haft någon vag likhet med nötrulle över. Till och med rödlöken var halvt upplöst. Ovanpå detta mästerverk låg en dallrande och nästan smaklös svart geléklump.
Det är inte ofta man äter något som smakar som veckogammalt, sommarvarmt kadaver luktar och jag tror mig börja förstå varför.
Nåväl.
Vi flög sedan till Frankfurt och efter en kraschartad landning bjöd Fia mig på något som såg ut som en kringla med samma konsistens som en sådan men som smakade exakt som salta pinnar. Tjoho! Fan vad gott!
Efter tre timmars väntan flög vi vidare mot Rom och om den förra landningen gjorde en nervös så väckte den här landningen paniken hos de flesta i plandet. Det krängde, höll på att välta och sedan gjorde piloten något högst kompetent. Han tvärnitade. Smart, Jens! Jävla sommarjobbare. Praktikantjävel. Hoppas den fan sket på sig. Det var han säkert inte ensam om i så fall. Fy fan!
Vi tog tåget till Termini - Roms inte helt minimala centralstation- på ett ganska snuskigt tåg och vandrade de 800 metrarna till hotellet. Det mesta i uppförsbacke. På kullersten. Men Fias otympligt tunga slavarbetarväska studsande, krånglade och släpande efter mig blev jag ganska snabbt ganska långsam. Promenaden tog säkert en kvart. Patetiskt. Jävla Martin.
På hotellet tog vi världens minsta hiss- i mitt stilla sinne är jag övertygad om att den endast var ämnad för varuleveranser- upp till fjärde våningen och till den fantstiska utsikt hotellet hade att erbjuda. En innergård. Det passade perfekt. Lugnt och tyst med lugna och tysta grannar.
Redan här slogs man av Italienarnas värme och hjälpsamhet i form av vår hotellportier. Trevligare människor får man leta efter.
Vi checkade in (ja jag vet. Fia checkade in, jag stod bara bredvid), lade in våra saker i rummet och tog vår första tur på stan..
Peace on you!
I say piss on you too, you son of a beech!
Italien 1.1
Jag har väl alltid haft förutfattade meningar om Italienare och deras beteende, varande och inte minst deras attityd. Den resa som nu kommit till vägs ände har till min stora belåtenhet totalt ställt dessa fördommar på skam.
Jag kan säga att jag verkligen önskar att svennar som du och jag mer var som dessa varma och öppna människor.
Detta inlägg är bara en slags introduktion till de inlägg som kommer att följa, en förvarning om ni så vill.
Nu förlovad med världens vackraste kvinna ska jag försöka att med rättvisa omskriva den resa som på många sätt har varit det bästa jag någonsin varit med om.
Enjoy!
Jag kan säga att jag verkligen önskar att svennar som du och jag mer var som dessa varma och öppna människor.
Detta inlägg är bara en slags introduktion till de inlägg som kommer att följa, en förvarning om ni så vill.
Nu förlovad med världens vackraste kvinna ska jag försöka att med rättvisa omskriva den resa som på många sätt har varit det bästa jag någonsin varit med om.
Enjoy!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
