Italien 1.2 - Resan dit.

Vi skulle väl kunna börja med att helt enkelt säga att vädret denna tidiga fredagsmorgon var helt underbart och med humöret på topp stod vi i gryningsljuset och väntade på taxin. Det började väl me dandra ord.
Väl på perrongen träffade vi en av Fias bekanta och pratade med honom en liten stund. Vill säga, Fia pratade med honom, jag inflikade väl ett och annat ord och lyssande annars mest.
Tåget kom och vi gick ombord med god marginal till avgång, ställde våra ganska stora resväskor intill och satte oss ner då något slår mig (aj som fan!). En känsla av att något är glömt. Vad vad vad?
Jo en rödsvart ryggsäck som tidigare hängt på Fias rygg satt nu ensam kvar och grät på perrongen innehållande pass, papper, biljetter och en hel del pengar. Med andan i halsen störtar undertecknad ut ur tåget, rycker åt sig väskan och är tillbaks vid sin plats så fort att ljudvallen, ja kanske inte sprängs, men i alla fall utvidgas ett par hundra procent.
Det roliga med incidenten måste vara att det inte var undertecknad - som annars är känd för sitt, inte så mycket svikande som totalt obefintliga- minne. Nej det var denna underbara kvinna som jag är knuff till som glömde denna kanske inte helt oviktiga väska där den inte hade gjort någon som helst nytta.
Detta, mina vänner, kommer jag att leva mycket länge på.

Väl på tåget var det full back från Lund som gällde. Tror jag. det är svårt att veta vad som är fram och vad som är bak på dessa tåg, Kanske båda är både och? Yes of course! Dock inte samtidigt. Kvantfysikens lagar verkar inte fungera överallt. eller så är det just det de gör.
Väl på Kastrups flygplats imundigades en gourmetmåltid i klass med Atmosfärs mest högklassiga gastronomiska under. En högst åldrig smörgås med vidhäftande och av kor idisslad leverpastej med något som under första världskriget måhända kan ha haft någon vag likhet med nötrulle över. Till och med rödlöken var halvt upplöst. Ovanpå detta mästerverk låg en dallrande och nästan smaklös svart geléklump.
Det är inte ofta man äter något som smakar som veckogammalt, sommarvarmt kadaver luktar och jag tror mig börja förstå varför.
Nåväl.
Vi flög sedan till Frankfurt och efter en kraschartad landning bjöd Fia mig på något som såg ut som en kringla med samma konsistens som en sådan men som smakade exakt som salta pinnar. Tjoho! Fan vad gott!

Efter tre timmars väntan flög vi vidare mot Rom och om den förra landningen gjorde en nervös så väckte den här landningen paniken hos de flesta i plandet. Det krängde, höll på att välta och sedan gjorde piloten något högst kompetent. Han tvärnitade. Smart, Jens! Jävla sommarjobbare. Praktikantjävel. Hoppas den fan sket på sig. Det var han säkert inte ensam om i så fall. Fy fan!

Vi tog tåget till Termini - Roms inte helt minimala centralstation- på ett ganska snuskigt tåg och vandrade de 800 metrarna till hotellet. Det mesta i uppförsbacke. På kullersten. Men Fias otympligt tunga slavarbetarväska studsande, krånglade och släpande efter mig blev jag ganska snabbt ganska långsam. Promenaden tog säkert en kvart. Patetiskt. Jävla Martin.

På hotellet tog vi världens minsta hiss- i mitt stilla sinne är jag övertygad om att den endast var ämnad för varuleveranser- upp till fjärde våningen och till den fantstiska utsikt hotellet hade att erbjuda. En innergård. Det passade perfekt. Lugnt och tyst med lugna och tysta grannar.
Redan här slogs man av Italienarnas värme och hjälpsamhet i form av vår hotellportier. Trevligare människor får man leta efter.

Vi checkade in (ja jag vet. Fia checkade in, jag stod bara bredvid), lade in våra saker i rummet och tog vår första tur på stan..

Peace on you!
I say piss on you too, you son of a beech!