Muuu (Italien. Råma. 1.5)

Det är förvånande hur mycket av rom som finns på gångvstånd från vartannat. Vi gick på söndagen in på colosseum, detta jävligt häftiga byggnadsverk som reser sig mitt inne i staden. Väl inne slås man av hur stort stället faktiskt är (många temlor, tänker ture sventon, får plats här inne). I alla fall gjorde jag det. IO all sin prakt kunde det få plats någonstans mellan fyrtiotusen och sjuttiotusen människor på läktarna. Jävla murande.

Med audioguide vid örat gick man omkring därinne och fick en snabblektion i colosseums historia och tur var väl att det fanns rejäla saket överallt där man annars hade kunnat göra det som allmänt har kommit att kallas för att göra en Martin. Dels för att undertecknad har lite otur när han rör sig och dels för att han var (är) lite yr som nybliven fästman (därtill kan läggas att den ring som numer sitter stadigt på fingret är ganska tung och störde balanssinnet en aning).
Sedan blev det till att gå till Forum Romanum.
Efter vad Fia berättat innan skulle det i stort sett vara en grushög med lite stenar staplade ovanpå. ICKE!
Det är betydligt större än vad jag trodde det skulle vara och man känner nästan hur kulturen liksom kryper in under skinnet på en (nej inte det skinnet, skärp er nu). Mitt uppe i dessa skinnkrypare (ruiner) stod så plötsligt ett hus som klart var från modern tid. Inte långt ifrån kejsarens palats. Fia viskar till mig att det var Mussolini som lät bygga sitt hem mitt bland ruinerna av det gamla Roms palatsområde. Något förmätet kanske. Eller?

Vi gick vidare åt sydväst och över floden för att leta upp någon bra restaurang, det började nämligen närma sig lunch. Till slut hittade vi ett ställe som verkade bra, satte oss ner och fick (köpte) varsin riktigt god pasta varpå vi gick vidare tillbaka mot la stada, förbi spanska trappan och satte oss vid ett ställe som redan var en klar favorit och där vi redan druckit ett, om jag får säga det själv (och det är ju hela tanken med den här bloggen), förbannat gott vitt vin- Falanghina. Hehe...
Nu tog vi dock som Fia tjatat om sedan hon var här sist, Gadi di Gavi, och upptäckte att de vita viner vi druckit innan inte bara varit godare utan dessutom av högre kvalitet. Jaja.

Middagen den kvällen är också värd att omnämnas. På en restaurang som av järnhand styrs av en gammal dam fick vi maten inburen varpå Fia fick göra en språngmarsch på ett par kilometer. Varför? De tog inte kort och vi hade inte tillräckligt med pengar med oss...
Maten var superb och det var inte tal om att bestämma vad man skulle ta. Maten bestäms varje dag utifrån vad det är för råvaror som man fått in. Grymt gott. IGEN!

Se upp för dårarna, dårarna stängs!