Den vita dolmen (la dolce vita) Italien 3.3

Vägarna i Montepulciano är vindlande, smala och branta. Det ligger vinotek överallt och Italienarna går fria på gatorna!
Själva staden som sådan är väl inte lika fantastisk som Siena, men de upplevelser vi fick där översteg alla andra.
Efter ett tags rundvandring beslutar vi oss för att gå in på ett ställe som hette la dolce vita. En kombinerad trattoria och vinotek med ett alldeles fantastiskt koncept. I Svennarnas gråa land händer det ibland att man köper vin ute på en restaurang. Köper man en flaska för, låt oss säga femhundra kronor, är det då ett femhundrakronors-vin man får in? Nej. Vinet man får kostar om man har en verklig tur kanske hundra kronor på systemet. En tumregel för billigare viner verkar vara att vad du betalar för ett glas på en någorlunda billig restaurang konstigt nog brukar kunna vara samma summa som du skulle få betala på systemet. Men då för hela flaskan. På la dolce vita var konceptet att man kunde köpa en flaska vin i butiken, be personalen öppna den och få sin mat serverad till det vin man valt ut i butiken. Genialt! Och då får man ett trehundrakronors-vin för just- trehundra kronor. Och inte för femtonhundra kronor som är fallet hemmavid.

Nåväl. Jag kommer ihåg att vi köpte bröd, ost och skinka hos en mycket söt liten dam som förestod en lika söt liten butik. Gott till frukost tänkte vi.

Gör er redo nu för här kommer den första av kossorna vi åt upp...
Vi frågade hotellpersonalen om vilken restaurang som var att rekommendera och fick så tips om ett ställe som tydligen var bra.
Tjolahopp tjolahej tjolahoppsansa (eeEEEMIIIL!)
När vi väl krånglat oss dit stod vi nästan först i dörren strax innan de skulle öppna. Och tur var väl det ty maken på hungrande zombies utanför en restaurang har inte synts till (eller skrattats krampaktigt åt- av ren skadeglädje kan tilläggas) sedan Shaun of the dead först sågs. Vi hade väl egentligen bestämt oss för att någon gång testa en viss bistecca som Fia hade läst om. Väl inne ser vi en lång, magerlagd, men senigt stark herre i fyrtiofem till femtioårsåldern. Hans i en hästsvans uppsatta hår verkar inte ha varit positionerat under rinnande vatten på ett bra tag. Detsamma gäller för övrigt resten av mannen. Han har så att säga en viss odör från läsidan. Den är inte överhängande, men ändock klart kännbar. Hursomhelst beställde vi då en bistecca. Inte den riktiga dock. Den vi beställde bestod av 1250 gram kött. Den gråe mannen kom in och visade detta otroliga köttstycke för oss innan och vi kunde inte annat än gapa av bävan inför detta monster till måltid.
Efter en stund får vi in vårt vin (ett riktigt gott, enkelt rosso de nobile. Trettio kronor för en halvliter, det du) vårt bröd samt lite potatismos att ha till biffen när den kommer.
Biffen kommer och vi är stumma av förvåning. Den har träkolgrillats och strötts med grovt salt, peppar och olivolja. That's it. När så kniven långsamt och med absurd lätthet skär genom köttet börjar snålvattnet inte så mycket rinna, som forsa. Köttet är mört som oxfil'e, fem centimeter tjockt och har en smak som inget annat jag någonssin smakat. Det var det godaste jag ätit. Lätt. Rött i mitten, bara en liten väl tillagad yta runt om. Fantastiskt! Under många skratt, ljudliga suckar och näsmast erotiskt laddade stön åt vi den mest underbara måltid så långt på resan. Efter KÖTTET var det dags för efterrätt. Vin santo och mandelskorpor att doppa däri. Jätteenkelt. Och jättegott. Vi överlade ( i ungefär tre sekunder) innan vi bestämde oss för att boka bord till nästa dag också. Nåväl. Vi gick hem lade oss och i alla fall jag sov väldigt gott.

Maja ser tittar sig omkring efter att den vilda dansen äntligen blivit tämjd och ser sin syster Astrid i ögonvrån som just slår in grytans lock eller vad som skulle kunna vara den plats på grytan där huvudet sitter. Maja blinkar febrilt varpå Astrid och grytan rinner ur Majas ögonvrå och sitter på fem röda på golvet och röker fredspipa. De fem röda är indianer som minsann vet hur man ska röka på riktigt, de skrattar förtjust när de ser Majas skugga flirta med den nu ganska buckliga grytan. Fyra av de röda funderar på vem de ska lura på spriten härnäst medan den femte allvarligt funderar på om Astrid inte är en aning för stor för att vara så liten som hon är.