Siena (Italien 3.0)

Vägen till Siena från Florens är kantad av de mest häpnadsväckande naturscener. slingrande vägar med bergväggar på ena sidan och sluttande brant nedför (stup heter det visst) på andra. Utsikten är många gånger sådan att man måste stanna bilen och gå ut som någon förbannad turist för att ta kort och sucka längtansfullt. Vi närmade oss Siena och körde naturligtvis fel (men bara lite) innan vi hittade till hotellet som låg några kilometer utanför stadskärnan.
Som väntat fick vi ett väldigt trevligt bemötande och medan jag parkerade bilen fixade fixarFia fram lite information gällande bussar in till staden så när jag kom tillbaks var det bara att gå upp på rummet.
En helt okej utsikt över dalen norr(?) om Siena om än från första våningen var vår inte alltför tunga börda att bära.
Vi gjorde oss i ordning, gick upp till den typ av tidningsaffär där de säljer bussbiljetter och fick vid hållplatsen hjälp med att förstå busstider av ett yngre par som måhända inte var de mest välartikulerade när det gällde engelskan, men jäkligt hjälpsamma och de gav sig inte förrän vi hade förstått vad de menade.
Bussturen in till staden gav oss en viss förståelse för de som klagade på att det inte riktigt stämde med två kilometer in till staden. Det stämde säkert, men in till själva stadskärnan var det nog det dubbla. Minst. Snacka om backar (nej inte som i bakåt, backar som i sluttningar menar jag) dessutom. Jobbigt om man inte tränar alls och om man dessutom är till åren kommen kan det nog förta en hel del av semesterglädjen. Kan jag tänka mig. Jag kan tänka "mig".
När vi kom till den hållplats vi skulle av på nickade kvinnan i paret åt oss att det var här vi skulle av och av gick vi. Vi dividerade lite och som så många andra gånger vann Fias argument över mina (det gör mig oftast ingenting eftersom hennes på det hela taget är mycket bättre än mina, men säg inte till henne att jag har sagt det) och vi tog fram livlinor, ishackor och karbinhakar och klättrade uppåt. Gator som är mindre än fem meter breda, brantare än en genomsnittlig husvägg och belagda med sten kör bussar på. Många bussar. Det skär sig lite att se dessa historiska gator gästa stora motorfordon (var skar han sig?). Vi gick upp och nedför gatorna och jag började redan inse att två knappa dagar inte var tillräckligt för att upptäcka denna vackra stad. Stadsmurar är för övrigt bland det häftigaste som finns! Bara så ni vet

Vi gick omkring ett tag och bara njöt, tog en pizzaslice (som för övrigt kostade cirka femton svenska kronor och smakade helt fabulöst gott) och gick ner mot torget. Själva torget i Seiena är lutande och format som en solfjäder i nio sektiononer som tydligen symboliserar De nios råd, vilka en gång styrde staden. Med en vacker kyrka vid solfjäderns bas och hela torget lutande nedåt och inåt mot basen på fjädern är det en upplevelse bara att få sitta där. Med ett gott Chianti classico (Fia tog ett aningen finare Nobile di Montepulciano) är det nästan obehagligt hur bra man mår. Det som gör det ännu bättre måste vara att tilltuggen (oliver, ost, soltorkade tomater och små pizzabitar) ingick i priset. Herregud. Hade vi bara vetat vad som väntat hade vi nog stannat kvar på samma ställe hela kvällen.
Vi gick tillbaka till de två restauranger vi spanat in tidigare (inte senare, jag förstår inte hur det skulle ha gått till i så fall) under dagen och stod och valde. Till sist sade jag att vi tar den här, medan Fia nog hellre ville gå till den andra. Jag skulle inom en timme önska att hon hade rutit ifrån på allvar.
Vi möttes i dörren av en flicka i övre tonåren som allvarligt skulle behöva tänka på att byta yrkesbana, eller allra minst gå på en tvåveckors charmskola, gärna hos Mario, för att förstå hur det ska gå till. Men å andra sidan är det kanske inte så kul att välkomna gäster till ett ställe man vet att maten är usel och där ens första tips då någon skulle fråga om vad de skulle välja helt enkelt skulle vara: "en annan restaurang". Första rätten, en capresse (tomat, mozarella, sallad serverad med olivolja, salt och peppar) var faktiskt bra. Sedan kom pastan. Nu är det ju så att när man serverar flera rätter brukar man generellt göra så att rätterna blir godare och godare. Sista rätten ska vara den klart bästa (Gud sade: Låt det vara skrivet!)
Dessa jävla ålerens till anställda på denna limbo till restaurang måste i sin strävan(?) efter att göra bra och god mat missuppfattat detta budord helt och hållet. Nåväl. Pastan kom in och den var okej. Eller nästan okej. Man började vid det här laget få lite onda aningar, men tyvärr inte så att det störde. Vad till huvudrätt? Lamm. Påstods det. Ett stycke vidbränt ben med en mängd kött motsvarande det som skulle kunna återfinnas på Michael Jacksons näsrygg. Taskigt? Kanske. Inte för att det någonsin skulle kunna vara från artisten ifråga ty det är tveksamt om han har så mycket fett på hela kroppen som den extremt minimala köttbit vi fick oss till livs låg inbäddad i. Jag menar bara att det såg bra ut, men att skära i skiten var mer eller mindre som att dyka ner i en av sumobrottare bestående ormgrop. Minus charmen.
Det kostade oss fyrtiotvå Euro. Det grämer mig hur mycket bättre man hade kunnat få för de pengarna.
Rejält upprörda och mer än måttligt besvikna gick vi ut därifrån, rikligt uppfyllda av äckel.
Hoppas deras barn blir fula.
Hoppas att servitrisen hittar ett annat ställe att jobba på när det här stället slagits igen och stämplats som sanitär olägenhet. Förbannade skit. Som ni märker är jag fortfarande störd och märkbart irriterad.

Jag har för mig att vi tog en glass, och satt på torget på kvällen. Väldigt skönt och härligt och med fragdan man tuggat tidigare borttorkad blev kvällen till sist riktigt njutbar. Upp till busstorget och bussen hem. Busschauffören var en trevlig prick (nej en människa, men han var trevlig. Nej jag såg inte om han hade prickar, han hade kläder på sig) som stannade vid busshållsplatsen utanför hotellet så att vi inte skulle komma fel. Har jag sagt att de flesta människor i Italien är jäkligt trevliga? De är de. Förmodligen mycket bättre än både dig och mig.

På morgonen efter en någorlunda god natts sömn gick vi ner till ett tjutande, larmande helvete. Barn i högstadiet. 50 stycken på samma gång och alla pratade i mun på varandra. Äckligt. Irriterande. Och inte minst högljutt. Lillstrumpa undrade för sig själv om aga är tillåtet i Italien. Förmodligen inte. Jävla skit.
Till detta lades halvdussinet (det är sex stycken, bara så ni vet) byggare som verkade kommentera dessa fjortonåriga småflickors kroppar. Ärligt talat, det är väl lite väl. Fia blev dessutom avklädd med blicken av en man i fyrtioårsåldern som hade ett smått perverst utseende.
Upp på rummet för att göra sig i ordning (ett hopplöst projekt för min del måhända, men placeboeffekten, mina vänner, är inte att underskatta) inför turen genom Chianti.
Det visade sig när vi frågade hur vi skulle komma till en viss väg att den låg i princip runt knuten (knop? hur fort är det?)

Vi har hälften kvar, sade Maja, skelade bestämt mot myggnätet och tuggade förnöjt om än en aning tandlöst på sin kanelbulle.