Närma det börjar slutet. Italy, finyl vinyl.

Att vakna i Montepulciano. Jag tänker på hur det faktiskt var, smakar på orden. Drar ut på den njutning som fortfarande klingar i mitt inre (nej inte magen. Själen). Upp klockan åtta för att sätta ut stolar och bord på balkongen från vilken vi hade en panoramautsikt över dalen och sedan duka fram bröd, peccorini (ost) prosciutto (lufttorkad skinka) och juice (juice). För att sedan njuta av denna fantastiska måltid, läsa lite i våra böcker och sedan ge oss ut på stan ett tag. Vi var nu på officiellt utlyst Grappajakt. Efter många om och men (män vaddå?) hittade vi en grappa gjord på druvor från ett Sassicaia vilket är ett vin som i Sverige går på uppåt niohundra kronor. Grappan gjord på resterna av ett sådant vin är naturligtvis inte heller billig, 50euro kostade den. För en halvliter. Pooh. Winnie the Pooh. Mycket hårdare än Bond, tycker ni inte det? För vem vill heta Aktie?
Hursomhelst var det inte en sådan grappa som min käre svåger ville ha levererad så vi letade vidare. Till sist så fann Fia en grappa di montalcino som ju är hennes brors favorit. Den tog vi sade polisen. Nej det gjorde de inte. Återigen bara ett uttryck. (Vad ryckte ut? Jaså tryckte ut, ja men då fattar vi.)

Vidare gick vi och om det var något stopp som under denna tid var populärt så var det vårt favoritställe la docle vita där vi mumsade på snacks och drack vin mest hela tiden. Senare köpte vi kött, pålägg och mer bröd för att ha en picknick senare på dagen, njuta lite mer av än magnifikare utsikt och se om vi kunde hitta fler av den otroligt häftiga bil som den gamla Fiat 500 faktiskt är. Stor som en mindre ryggsäck och söt som tre sovande hundvalpar.

Efter lunchen tog vi oss en tur ner till la dolce vita där vi drack vatten och... Nej självklart ljuger jag. Vin såklart.
Vi testade naturligtvis lite olika viner (HERE THEY COME AGAIN! WATCH OUT! THEY WILL DRINK ALL YOUR WINE AND LAUGH WHILE DOING SO! THE NERDS! THE NERDS ARE COMMING!! INFLATION HELP US ALL!!!) och här kommer det roliga.
Vi fick prova ett helt fantastiskt Nobile de Montepulciano med otroligt rik frukt, mäktiga syror och en balans som skulle göra vilken katt som helst grön av avund. Smått lyriska av detta blev vi erbjudna att testa ett Brunello di Montalcino men då vi tidigare inte blivit särskilt imponerade av dessa viner var vi nära att avstå vilket, skulle det visa sig, skulle ha varit resans största misstag.
Om det tidigare vinet hade rik frukt så var detta ett fruktens oljeshejk, om det tidigare hade fantastisk balans så var det endast en elev till detta vin och syrorna. Gud, syrorna! Åh!
Jag har testat en del viner, men detta måste vara det godaste jag druckit. Inte det häftigaste, men det godaste. Detta fantastiska vins kvalité bevisades senare då jag tog en Amarone som ju är ett väldigt kraftfullt vin, men som inte kom ens i närheten av den intensitet som gjorde att brunellon spelade violin på mina endorfiner.
En flaska hemma, att drickas med andakt.Om några år. Gärna då i sällskap med några som verkligen vet att uppskatta ett sådant vin och jag tror mig veta vilka som ska bjudas...

Lite senare då vi hade gått genom la stada ytterliggare ett par timmar gjorde vi oss än en gång i ordning för att så sakta dra oss mot restaurangen med köttet. Väl där ser vi utanför en hel massa människor. Uppenbarligen en busslast med äckliga svenskar som in kom in på restaurangen på grund av dubbelbokning, men vad man först trodde var att köttet tagit slut och det hade inte varit helt bra. Men skit i alla andra så länge man själv få det man vill, är ju devisen i Sverige och den följde vi med bravur..

Vi hade denna gång bestämt oss för att ta den stora bisteccan eller, Bistecca Fiorentina och när köttet kom in.. Oj oj oj. Fia var inte där då och såg den halva tjur som de på gaffeltruck visade var vårt kött, men av min min att döma, sade hon senare, var det verkligt imponerande. JA! Det var det.
Nu är det ju så att en sådan biff består att två olika sorters kött avskiljt av ett ben. Dels den smakrika sorten som också var den vi "smakat" föregående kväll och dels en mörare bit men som inte är lika smakrik.
Den möra biten är så mör att om man lägger kniven med den slöa änden ner på köttet så skär man nästan igenom... DET ÄR TA MIG FAN DET GODASTE JÄVLA KÖTT JAG NÅGONSIN HAR ÄTIT!!!
Naturligtvis var det vin santo och mandelskorpor efter maten denna kväll också.

Vår sista kväll i Montepulciano närmade sig sitt slut. Vi gick förbi La dolce vita där vi tackade för allt det goda vi fått och blev ombedda att komma tillbaks i September då det var som vackrast i och runt denna underbara stad.
Hem till hotellet för en välbehövlig natts vila.
Att somna i Montepulciano...

När allting har lugnat ner sig och gått och lagt sig börjar också Maja bli lite trött. Hon plockar ut sin skugga ur garderoben, rullar in indianerna i bordsduken och hämtar ner Astrid från luftslottet hon och grytan byggde när sanden tog slut. Oj som det kan bli, suckar Maja och viker ner en stenbumling från täcket med de visslande drakarna på. Drak-Anna tittar förbryllat på och undrar varför det kliar så i ögonen av det det där visslandet. Måste vara färgen, tänker hon och försjunker det slags halvdvala där hon ofta vistas. När hon förestår tupperware-partyn till exempel.