Vad händer, händer?

Samtidigt som greppet snabbt blir alltmer skruvstädslikt blir också huden i handflatorna i samma takt alltmer utsliten. Hudvalkar bildas mot min vilja och faller bort endast tack vare torka. Explosiviteten och styrkan ökar som aldrig förr samtidigt som konditionen knappt hamnar på efterkälken alls. Vikten är högre än på länge och förutom den av pollen framkallade snuvan så känner sig Undertecknad friskare och starkare än på länge.
Vad har då hänt som fått en ofta ganska omotiverad själ att vandra denna smala väg mot större skjortor?
Svaret är kettlebells mina vänner. Tacka Toffe för det (tack toffe).
Det och hantel -och- skivstångskomplex har fått ManjoBanjo att odla mukkler. Riktiga sådana, innehållande funktionell styrka. Man vill juh inte se ut som någon strandreaggarsnubbe, liksom. Ni vet typen som ramlar om han tänker och någon petar på honom samtidigt. Svårt att ta det där. Sola på i olivolja och få cancer din dumme fan. Du kommer ändå att tänka -Vaddå växande tumör? jag är inte argare än vanligt.
En sådan som föraktar bröd, men som gärna pumpar i sig tungmetallrika tillskott vilka har ett näringsinnehåll motsvarande en ovanligt ordinär Icakasse. Lägg därtill alla konserveringsmedel, färgämnen, sötningsmedel, emulgeringsmedel och annat så kan man väl lätt förstå att hjärnan skrumpnar på dessa stackars genin.

En sak som jag tänkt länge på är den stress som många människor verkar leva under. Hur ofta sätter du dig ner och lyssnar på tystnaden? Hur ofta funderar du på ditt liv, hur du är mot andra och hur mycket du egentligen har?
Hur många gånger de senaste året har du varit fullkomligt tillfreds med den tillvaro du har?
Ett liv att leva. Var sätter du betoningen? Är det 'ett liv att leva, 'ett liv att leva' eller kanske 'ett liv att leva'?
Det är inte bara grammatik, det säger dessutom en hel del om hur du ser på din tillvaro.
Måste man välja? Nej. Min syn på det hela känns mer som 'ett liv att leva'. Vår tid här är allt vi någonsin får, våra barn allt vi lämnar efter oss och mer är det inte. Inte vad jag vet i alla fall...

I skrivande stund håller min älskade och jag på med planeringen inför en middag. Vi är tydligen kända som munskänksparet så våra middagar verkar vara av någorlunda god klass varför vi har en del att leva upp till. Vad som är speciellt med den här middagen är att en av mina absolut bästa vänner kommer ner med sambo och barn och vill ha mat. AntiSydh är trots sitt minimala omfång väldigt glad i mat. Och han älskar champagne. Så mycket att han fastnat i flaskhalsen. Flera gånger, faktiskt.
Han är dessutom väldigt kramgo så det finns en stor om än inte helt oangenäm risk att det blir någon slags kysk ormgrop i soffan med Piff underst. Undertecknad är nämligen inte mycket bättre.
Det svåra med middagen har hittills varit att välja vin men vi har till slut lyckats bestämma oss för två röda. Och champagne därtill. Efterrätten är ett annat kapitel vi inte ens har börjat dividera med ännu...

Nu står min fästmö och visar benen så snart är det färdigskrivet. Hon måste bara kyssas på!

Förresten är Majas berättelse på arbetsbordet nu...