Om Im Am Ym.

En lördag. En lördag man inte har något alls att göra på flera timmar än. Man vaknar sakta till liv, somnar om och håller på så ett tag medan fästmön leker apport med katten. Till slut inser man att det inte är skönt att ligga kvar i sängen längre och masar sig så ur bingen och hasar sig sakta och övervägt fram till kaffebryggaren. Denna ritual är alltid densamma. Varje morgon. Väl framme tittar man på klockan och läser av klockan ett par gånger innan man förstår vad visarna visar i visandets härliga visande. Klockan är tio över sju. På en lördag. Och man sover inte. Hjärnan försöker fungera, men utan korrekt bränsle (kaffe) så blir den lätt ångkokt.

Så vad görs? Ja förutom kaffe då. Jo frukost. Kokta rödbetor och rökt makrill på knäckemacka. Gottit. Även vid denna okristliga tidpunkt. Min livskamrat och jag sätter oss ute vid trädgårdsbordet, klockan är vid det här laget halv åtta och det är tjugo grader varmt i skuggan. Härligt.
Snart sätter Martin i sig ytterliggare en kopp gott kaffe och Fia sätter snart igång med maten. Osso Bucco blir det ikväll. Nordh och Ylva plus en Kasper kommer ner på besök. Mysigt!

Träning så.
Efter en lång tids uppehåll från löpning till följd av skada (Vad? Vadskada. Har ni Vadskadeförsäkring?) sprang man så för första gången sedan April i söndags. 8,7 kilometer på fyrtiofem minuter måste väl ändå ges mer än godkänt? Och eftersom det kändes så skönt då så var man tvungen att ge sig ut igen. Igår. Fy fan. Jag tycker om att springa när det är riktigt varmt, vindstilla och allmänt jävligt åt det hållet. Det får gärna vara uppemot trettio grader varmt. Vad jag däremot inte är så road av är när det i den skadade vaden börjar sticka på ett inte alltför välbådande sätt. Och det redan efter ett hundratal meter. Denna lättare smärta kom efter tre kilometer att kombineras med vad som kändes som en väldig stelhet, mjölksyra och lättare kramp. Fast i ANDRA JÄVLA VADEN!
Bara inte något går sönder tänker jag varpå den första vaden (den skadade) genast börjar bete sig likadant på vad jag vet är rent jävla kiv. Jag känner mig själv.
Hursomhelt så plågade Martin Mask sig igenom fyra av de åtta kilometrarna med tilltagande träningssmärta i båda vadorna. Fyrtiosju minuter på åtta kilometer inräknat de gånger jag var för klen för att fortsätta springa och därför gick.
Konditionen är det inget fel på. Skönt att man är i form på något sätt.

Något som man tyvärr inte hinner med är musiken. De låtar som skrivits och som är riktigt bra har sorgligt nog börjat falla i glömska. Men det ska det rådas bot på. Ett bra musikprogram och så är Martin igång igen...

BajaMaja? Ja MajaBaja.