Landat?

Har man det? Gör man någonsin det? Ett barn har med en dramatisk touch gjort entré i vårt liv. Han skriker, gnäller, sover, bajsar, kräks samt gnager/suger/biter sönder det som tidigare väl kunde betraktas ganska läckra attiraljer men som nu snarare är att betraktas som juver. I alla fall enligt sonen. Just nu ligger Bombom (Valdemar, sonen) och nyser vilt i fåtöljen medan Tintin (Martin, moi) skriver i bloggen och Hephep (Fia, den vackra) lagar mat.

Efter att flertalet gånger fått idrottsjournalistens vid det här laget smått autistiska fråga: Hur känns det? Tja. Som om vi fått barn. En rätt söt unge med en massa små egenheter alldeles redan. Hur annars? Som om Uruguay vunnit guld i ishockey? Kanske inte riktigt. Bara för att nämna en sak så ställer jag mig alltid undrande till en sport där man inte ens kan se bollen de slår på. Bättre med bandy då. Riktig bandy. Inte högstadieuppvärmning a la innebandy.

Så hur känns det?
Tänk dig att du är totalt och hopplöst störtkär. Rena nu den känslan och lägg till en beskyddarinstinkt som skulle få en björnhona med rabies att verka blid så börjar du få en aning om storheten i detta. Jag är helt övertygad om att detta är det största man kan uppleva.
En till?
Nej inte än. Kanske om ett par år.

Och nu ska ni få höra!
Denna fantastiska, fanastiska och fnattaktiga känsla håller i sig när man byter på den lille och något med samma färg som senap, lukt som popcorn och runt 37 grader formligen sprutar ur rumpan på den lille och fläckar ner pappas nya t-shirt. Stolt och med stor kärlek i bröstet
påpekar man då att han bajsat ännu mer. Och projektitbesprutat halva badrummet. Inte riktigt vad man hade känt om detta kommit från tidigare nämnda förälskelse. Om man inte heter Bard i efternamn då kanske...

Jag önskar bara att jag har vett att njuta avv den här tiden så mycket jag förmår!