Med eller utan?

Med de ljuva tonerna av Machine Head i lurarna sittar man nu vid bloggen igen och skriver utan mål och utan mening att ha ett sådant. Likt lokala skurar spridda funderingar skrev jag en gång och det är väl ofta så vi, eller i alla fall jag, fungerar rent tankemässigt.
Som nu går tankarna på musik och hur vi identifierar oss med den musik vi lyssnar på. Hårdrockare? Vad säger det om mig? Egentligen? Inte mycket. Jag har träffat killar som med den sjusträngade metalyxan i högsta hugg skriker, vrålar och slår ur sig sitt raseri om brända kroppar, sargade liv och brutna själar och som tjugo minuter senare kramar om sina vänner och undrar om de ska ta en fika nästa dag. Dessa underbara människor som aldrig skulle göra en annan varelse illa. Någon annan som beter sig exakt likadant på scenen kan senare gå ut och slå ner någon som råkat säga att han inte förstår sig på Black Metal. Hänger det ihop? Nej.
Nej för de som man vill ska ut och slåss på stan och uppföra sig som svin ska, om man är musiker, lyssna på sådan musik man själv hatar. Klassikern är ju hårdrockare mot syntare där väl ingen av grupperna är direkt krigisk.
Men passa er för punkarna! De slåss hela tiden!(?) Eller?

Jag som alla andra har högvis med fördomar på lager. Fördomar som jag gör mitt bästa för att få bort ur mitt liv. I alla fall de flesta av dem. För det är bara att inse; vissa fördomar trivs man med. Vissa fördomar vill man ha kvar.
En klar favorit är den där om att en typisk pedofil lyssnar på dansband och tittar på bingolotto men vad fan vet jag egentligen om det?! Inte ett skvatt. Men jag gillar den fördomen just för att den är så urbota dum och mest, faktiskt, på skämt.
Sedan finns det de där om att gymråttor eller kroppsbyggare är korkade. Jo visst finns det ganska många som kanske inte borde få tillåtas att ha på radion samtidigt som de kör bil men hur många är de? Säg det till Jeff Willet. Snubben har för fan doktorerat!

Men den sak med fördomar som oftast är mest problematisk är att vi gillar våra fördomar. Varför? För att vi identifierar oss med dem. Jag är mina åsikter! Mina åsikter definierar mig! Ett av de påståendena kan vara sant. Vet du vilket? Det kan även vara så att mina åsikter definierar vad andra tycker om mig. I alla fall inne i min egen skalle. Och många gånger är det inte vem man själv är, vad man själv tycker om sig själv eller man trivs med den människa man är utan vad andra tycker som står i centrum för ens varande.
Det är jävligt lätt att säga att man skiter i vad andra tycker, men ärligt talat, hur sant är det? Handen på hjärtat nu...
Våra fördomar hjälper oss alltså att bli någon, vem som helst. På helt fel sätt.
Är det våra handlingar som definierar oss eller baravad vi egentligen vill göra och stå för? Eller ligger det någonstans mitt emellan?
Jag vet inte.

Mer då? Vad tänker jag på? Jag vet inte. Vet du?

Att jag sliter med skolan skulle just nu vara en oerhörd överdrift. Med sammanlagt en(1!) tenta denna termin så är det löjligt lugnt...
Nu ska jag upp och natta en storgråtande son...