Italia, Rom och resan hem.

Sista morgonen i Montepulciano gick Martin upp tidigt och köpte sig en cappuccino på en superb bistro. Fick ett "boungiorno" av både baristan och av en av stadens slaktare som råkade komma in just när Bergatrollet skulle gå. Bara detta höjde dagen..
Tillbaks till rummet där vi natten innan haft disko. Eller ja, själva diskot såg vi inte till men musiken hördes.
Någon som väsnades speciellt mycket var en spastisk epileptiker som spelade virveltrumma. Lyssna på Bleed med Meshuggah så förstår ni vad jag menar.
Hursomhelst avnjöts återigen en god frukost av den typ vi ätit dagen innan, och ja vi åt den på balkongen. Sedan var det bara att packa ihop sina saker och bege sig. Mot ROM!

Om ni någonsin åker bil i Italien så kommer ni att märka att ju närmare Rom ni kommer desto högre blir tempot och desto blodtörstigare blir Italienarna. Att bli omkörd av en smartcar som gör hundrasextio kilometer i timmen är en ganska speciell upplevelse.
När vi är ett par mil från flygplatsen börjar tempot övergå till hysteri. När det är fem kilometer kvar har hysterin övergått till panik. Nära att krocka, sneddande över flera heldragna linjer, vilt tutandes och skrikandes för full hals betedde vi oss faktiskt mer som Italienare i trafiken än något annat.
När vi lämnat bilen kom vi fram till att det gått i snitt 0,45 liter bensin per mil. Rätt okej, faktiskt. Eller för att citera Nordh -Fiat RUUULES!!
Till hotellet via buss och så kunde man slappna av lite. ett tag i alla fall.
Vad sedan? Ner på stan naturligtvis. Vi skulle testa Roms bästa kaffe (det var hyfsat, inte mer) och Italiens bästa glass (vilket visade sig vara den sämsta glassen av alla de vi åt, därtill fick vi dessutom ett ganska oproffsigt bemötande.) och kom fram till att vi hade fått bättre. Vidare! Bakom Pantheon ligger för övrigt en liten Gelatteria som sköttes av asiater. Fantastisk glass! Den klara favoriten därifrån blev en rossmakande glass. Annars var det hasselnötglassen som styrde min värld...
Vi gick tillbaks mot hotellet och tog varsin pizzaslice. När vi började närma oss hotellet stod det plötsligt en hel massa poliser positionerade mitt på gatan utanför och sköna rytmer av reggae hördes längre uppifrån. Vad var detta? Jo det var dags för något så fantastiskt som "Million Marijuana March" och startfältet var samlat precis utanför vårt hotell. Martin kläckte ur sig kommentarer i stil med -Är poliserna där för att förhindra bråk, eller för att hindra de stackars pundarna från att gå vilse?

Så vad gör vi?
Vi går upp på rummet, duschar och går ut för att få oss något till livs. Vad annars? Men jag kan ju försäkra er om att om man inte hade hållt för både näsa och mun när man gick i Gangafolkets fot(rök)spår så hade man nog aldrig kommit dit man tänkt sig från början...

Vår middag den kvällen måste även den omskrivas (blev du förvånad nu? Dummerjöns).
Till att börja med så tog vi något som visade sig vara massa små bebisbläckfiskar i en jättegod sås. Att de var bebisar stör mig inte alls då jag anser att just bläckfiskar är bland de minst sympatiska djur vi har på vår jord. Dessutom smakar de för gott för att man ska orka ha några skrupler angående deras hädangång.
Vad dracks? Kära vän, vad tror du? (HERE WE GO AGAIN!!) Vi tog ett chianti classico på halvflaska som, som vanligt när det gäller dessa underbara viner, smakade fantastiskt.
Efter barnaätandet tog vi varsin primi. Varsin gnocchi. Varsin varsin. En med skaldjur till Fia och en med rödkål och ädelost till Manjo Banjo (Nej inte "Manjos Banjo". Lägg av nu) och allt var jättegott.
Till sist delade vi på en secundi. Salt in bucca. Gott, men inte lika gott som våra primi.
Sedan kan man ju tillägga att allt kött hädanefter kommer att mätas efter Bistecca fiorentina och jag tror det kommer att dröja tills nästa besök i Montepulciano innan jag kommer att smaka dess like igen.

Hem, sova, upp tidigt och ner till stationen. Tåget skulle ta trettio minuter, men försenades lite. Det tog nittio minuter totalt. Segt? Njae inte vidare. Jag hade Peter Robinsson att hålla mig sällskap. Och en underbar och ganska nybliven fästmö att titta på när jag ville må bättre. Vlket jag ville ganska ofta...

Nåväl. Vi mellanlandade i München där martin fick sig en klippning. Skönt? Jo med tanke på att man tidigare så ut som en ovanligt ovårdad taggbuske så måste jag nog medge att det var rätt okej.

Detta var det för mig, det kommer ett inlägg till om stapplande dumma människor och litegrann sådant.
Detta var vår första tripp till Toscana men inte den sista.

Och Maja?
Ja det skrivs en berättelse om henne just nu. Mer? Kör till.

Om bara plocktrucken inte hade rymt ur buren,tänker Maja medan hon kämpar med Glasbitarna. De ger sig inte utan fortsätter att bita i glasen med närmast maniska ögonbrynsviftningar varför Astrid måste dammsuga upp alla hår de fäller. Håren blir arga för alla krokben och samlar sig snart till en ganska imponerande protestmarsch. Det stavas väl Mars? tänker Drak-Anna och mumsar på en tåflätad miniatyrgalosh med en förbryllad rynka mellan halsmandlarna. Maja i sin tur knackar vid det här laget med ena knogen på bordet varpå bordskivan öppnas och Klas tittar ut. Klas är en liten mysig demon som aldrig riktigt brytt sig om det där med tyngdlagen varför han inte har några problem med att bo vertikalt under, eller om det är i, en bordsskiva. Elvis hade varit bättre, säger han med trött tonfall till Maja, bättre ljud i en LP dessutom.