Vägen genom chanti, Siena igen änna (Italien 3.1)

Vad händer om knuff (det är jag) kör genom Chianti och är oförberedd på prakten? Inte så mycket mer än att han stannar och tar massa kort på scenerierna. Gärna med Fia i förgrunden.
Slingrande vägar, exemplarisk skyltning (många gånger bättre än i Sverige) och fint underhållna vägar (behöver jag påpeka vart vägarna är sämre?) gjorde vår resa inte bara behaglig utan rentav högst njutbar.
Vårt första stopp på resan var en svenskägd vingård med namnet Terreno där det produceras allehanda gottigheter. Vin testades det naturligtvis. Vi började med de enklare och arbetade oss uppåt, deras Chianti Classico Reserva var fantastisk men mot deras Supertuscan (ett vin som tillverkas i Toscana men av till exempel utländska druvor) föll det till föga. En flaska Supertuscan för tjugosex Euro! Tackar. Olivolja. Gottig olivolja! Tolv Euro för den. Sedan gjorde Bergatrollet den stora "missen" (nej jag menar inte "katten", jag menar miss som i misstag) att testa deras Grappa. Samma grappa som blev utnämnd till Sveriges bästa. Åh! Rysningar av välbehag for genom min lekamen. En sådan för 16 Euro. Den har för övrigt redan provsmakats här hemma och den är verkligen så god som ryktet gör gällande.
Några hundralappar (hundra lappar? många lustigt talande nordbor det där) fattigare fick vi följa med en busslast av människor som mest väl bestod av pensionärer på en rundtur på gården. Vi fick en snabb genomgång av det man redan läst i flera böcker, men att få se det på riktigt öppnade verkligen ens ögon(bildligt talat, de var redan öppna sedan innan) och man begriper lite mer nu om hur vinframställningen faktiskt går till. Skoj sade nörden (ja det är mig själv jag pratar om).
Efter rundturen var både jag och Fia på väg att bli rejält hungriga varför vi frågade en av ägarna, Torbjörn, vart man kunde äta i närheten. Greve in Chianti, blev svaret, där har de 13 reastauranger och alla serverar bra mat. Naturligtvis, som jag vid det laget börjat vänja mig vid när det gäller Fialajnen, var man tvungen att spana in de flesta av dem innan man kunde bestämma sig att det andra stället man gick förbi var det mest lämpliga. Valet var inget vi skulle ångra.
Först en capresse att dela på och sedan varsin Primi.
Fia beställde pasta med vildsvin och för den flummige hämnaren blev det en spaghetti ragu (köttfärssås) och det blev naturligtvis Chianti Classico till detta underbara. Jag kallar underbart för att det verkligen var fantastiskt gott (och inte för att någon ska tro att det är fel veckodag när grodan sjunger blått åt vänster), vädret var underbart och stämningen mer än god. Det enda tråkiga var att det kom något slags människor (tyskar) med utseende som taget direkt från någon specialklass och med miner som inte ens med den yttersta välmening kan beskrivas som annat än nollställda. Men man skrattade å sndra sidan väldigt gott åt dem under hela middagen. Speciellt som en av dem hade exakt den min som undertecknad gör när han spelar efterbliven...
När vi ätit upp denna ambrosia (smått lyrisk var man, det kan jag villigt erkänna) frågade vår servitör med fiskmåsrösten om vi ville ha Dolce varpå vi tackade nej. Vad händer? Jo Martin beställer in en espresso och får den strax. Servitören kommer ut igen några minuter senare säger, "a present for you" och ställer ner en jordgubbspanacotta med färska jordgubbar på vårt bord. Gratis. Men denna efterrätt hade varit god även om den inte varit så extremt budgetvänlig. Mycket god.

Vad hände sedan? Jo vi körde vidare. Blev du förvånad? Ja inte fan kunde vi stanna där, eller jo det kunde vi ju men vi skulle vidare. Så det så. Envetne fan.

Fia körde då hennes mage fortfarande inte hade återhämtat sig helt. Hon körde och smuttade på olika viner, jag satt och skelade och drack vinerna. Bra deal tycker jag.
Vi stannade till på Monteglieri och testade ett par olika viner och fastnade för ett Brunesco från -95. Jisses, tänkte vi(i alla fall jag, jag påstår mig inte kunna läsa Fias tankar, även om jag gör det med bilen ibland. Tankar alltså) det är nog dyrt. Ja det kanske inte var billigt men 22 Euro är knappast ett överpris för ett vin av den kalibern.
Vi träffade även ett par från Sverige där som för närvarande bodde i Frankfurt. Killen var både smart och trevlig. Tjejen var, tja, trevlig. Utan smart. Ljuset i hennes ögon, fick man en känsla av, berodde helt enkelt på solen på baksidan skallen eller snarare genom. Substans? Nej, inte sådan där av järn i alla fall.

Vidare! Tjoho! Martin mådde vid det här laget inte så jättebra. Åksjuka i kombination med vinprovning är inte alltid bra. Nästan aldrig skulle jag nog vilja påstå.
Ytterligare ett stopp gjordes. På Vignavechia där en stressad kvinna öppnade sina dörrar för oss trots att det bara var fem minuter kvar till stängning. Hon skulle hämta sin son och hade ont om tid, men var ändå tålmodig med oss vinnördar till turister. Vi provsmakade faktiskt flera olika viner (SURPRISE!THE NERDS OF WINE IS TASTING MORE THAN ONE WINE AT THE TIME, I NEVER THOUGHT THIS DAY WOULD COME!!) *harkel* men favoriten där blev ett av de enklare vinerna. Ett vanligt Chianti Classico för 8,60 Euro. Helt ok i min bok (nej jag menar inte att jag häller vinet i någon bok, inte heller att jag förvarar det så, bara att jag tyckte att vinet var prisvärt).

Vi körde på slingriga vägar tillbaks mot Siena. Vad händer? Jo vi kör fel. Inte så farligt ändå. Bara ett par mil åt fel håll. Vilket ändå måste få godkänt. Eller? He he he. Ha?

Vi vilade på hotellrummet en stund och gjorde oss redo för kvällen. Till middagen hade Fia läst igen. Och tacksam var jag för det. Vi tog oss in till la stada med hjälp av buss, två dussin ställningsbyggare och ungefär femtio meter aluminiumrör. Den restaurang som vi bestämt oss för hette Enzo. Riktigt god mat, men även dyr och den får därför inget speciellt omnämnande. Förutom det faktum att jag där testade lardo, fett från gris i form av tunna skivor. Det smälte i munnen fullständigt. Det var lite väl mycket bara, men det är liksom att klaga för mycket att påpeka det. Men på min blogg gör jag vad jag vill!

Vi strosade omkring i staden lite, tog vägen förbi doumen och gick nästan vilse bland dessa vindlande gator innan vi beslöt oss för att gå upp till torget och vänta på bussen. Jag grämer mig lite över att vi inte struntade i Florens och tillbringade mer tid i Siena istället. Men då vet man det nästa gång.

Vi kom till hotellet där en ny bunt ungar, denna gång något år yngre, stod och vrålade. Jävla liv. Det bådade inte gott inför frukosten.

Vi vaknar och efter en viss överläggning beslutar vi oss för att vänta lite med att gå ner och äta frukost, mest för att de odjur som terroriserade hotellet dagen innan åt ganska tidigt, men var också klara ganska tidigt.
Som vi bedrog oss. När några få människor talar högt i mun på varandra är det störande men man kan för det mesta stå ut med skiten (förlåt, bajset). Men när femtio vidriga små halvapor sitter, står och skriker på varandra samtidigt börjar liksom nervändarna så sakta trasas sönder. Hur de betedde sig vid kaffeautomaten vill jag helst inte gå in på, men som pirayor kring ett stycke kött ät inte långt ifrån sanningen.

Vi gick upp på rummet igen (halvt döva efter ljudtortyren vid frukosten kan tilläggas) för att göra oss i ordning. Resan mot Montepulciano via Montalcino hade tagit sin början.

Maja lyfter på ena glasögat, rättar till husvagnen under stolen och känner något slå i golvet. Det är hennes skugga, den är sur för att bullen var så svårtuggad. Skuggor tenderar nämligen inte till att ha några tänder alls.
-Imorgon blir det varm choklad, lovar Maja och knyter glaset i en rosett runt midjan.