Ital(igen) 1.4 Andra dagen.

Vilka är de saker man inte får missa i Rom? Petruskyrkan är i alla fall en av de saker man bör ha sett.

Då vi närmade oss Petrusplatsen såg vi längre bort två medlemmar ur Schweizergardet - Vatikanstatens egna armé om man så vill. Man kan väl utan att förta sig påstå att de syns. Uniformen kan ha designats av Michelangelo, vilket ryktet gör gällande. Antingen hade han en ovanligt stark svampblandning den dagen eller så - vilket jag håller för mer troligt - skådade han för en kort stund in i framtiden och såg Eurovision Song Contest. Man kan bara hoppas för den stackaren (som inte blivit härdad av åratal påtvingad schlager) att han slapp höra eländet.
Hur lustigt det än ser ut är detta knappast pojkar man ska bråka med.
Petrusplatsen är bortom vad jag kan beskriva. Det som slår en är den känsla man får. Ett slags vördnad, inte bara över mäktigheten hos detta enorma byggnadsverk, utan även hur stor kyrkans makt faktiskt varit. Sedan kommer kommunisten i mig fram och frågar enkelt, Vilka umbäranden, hur stor fattigdom och hur stort lidande orsakade detta folket i allmänhet? De medel för vilka kyrkan åstadkom detta måste ha tagits någonstans ifrån. Och eftersom gudsfruktan och kyrkofruktan i stort sett alltid varit samma sak kan man tänka sig hur det måste ha varit.
Kyrkan då. Storföretagen idag. Fast storföretagen utlovar inte ens efter ett skötsamt liv något himmelrike. Möjligtvis pension. Är du Kardinal (chef, VD osv) kan du däremot inkassera massiv bonus oavsett om företaget (kyrkan) går back eller inte. Människans ljuva empati..
In genom portarna.
Hjärtar skenar och jag får plötsligt blinka bort tårar. Om man har minsta anlag för att bli religiös så blir man det med största sannolikhet här. Blotta tyngden hos den byggnad jag nu står i tystar mig. Det är i det närmaste obegripligt vackert och jag känner efter ett tag att känslointrycken dämpas som om jag inte klarar av att ta in mer. Jag försöker ännu efter närmare två veckor smälta allt det jag såg.
Upp sedan för en miljon trappsteg (538 eller vad fan det nu var, långt i alla fall) till toppen av kupolen och att se Petrusplatsen därifrån var helt fantastiskt.. Sista delen av trapporna var kanske på sin höjd sextio centimeter bred. Man undrar hur alla vobblande ammerikanare (förutsatt att de inte fått hjärtattacker på vägen) tar sig upp, jag menar bara att det är trångt! Även för en normalt byggd man är kan det vara jobbigt att ta sig fram. Jaja fett i stora mängder kan vara formbart. Jobbigt att komma upp till toppen kilformad, bara...

Vi gick från Vatikanen via ett trevligt fik till en park i närheten för att sen dra oss hemåt. Vi skulle nämligen göra oss i ordning. Viktig kväll.

Uppklädda och fina tog vi bussen till närheten av restaurangen vi skulle äta på. Väl där fick vi världens formodligen charmigaste kypare: Mario. Han hade en verklig passion för sitt arbete och när vi väl bestämt oss för vad vi ville ha ("that is very good, yes a very, very good chioce, I can recommend this one" o s v) Tog det inte lång tid innan första rätten var framme på bordet; Laxpasta respektive skaldjurspasta. Skaldjurspastan var helt gudomlig! Vad dracks? Jag vet fatiskt inte. Ett vitt Sicilianskt och mycket gott vin. Passade perfekt. Andra rätterna bars in efter ett tiotal minuter. Scampi och havskräftor till Fia och helstekt fisk med blandade skaldjur till lillstrumpa. Fantastiskt gott! Ännu bättre och byxorna hade behövts bytas (nej inte egentligen, men det var extremt gott. Och mättande.) När det var dags för efterrätten såg jag och Fia varandra djupt i ögonen. Det blev lågmälda kärleksförklaringar som jag inte tänker skriva om här och jag trädde så en vacker slät ring i vitguld på hennes finger.. Vi var förlovade. Vilket känns än mer berusande nu än det gjorde då.
Mario gick förbi för att ta en beställning vi ett av grannborden och vi hör honom utbrista "Are you ready for Mario?" varpå vi brister ut i gapskratt...
Efterrätten? Abnormt maffig chokladcheesecake och jättegod äppelpaj.

När så Fia bad om notan tjoar Mario "Of course, that's our specialty!" Mer asgarv..
Mannen som förgyllde denna vår förlovning så till den milda grad fick rikligt med dricks som han översvallande tackade för... En annan på restaurangensom förtjänar att omnämnas måste vara den fule, halvt tandlöse pizzabagaren som log så mycket att om han inte haft öron skulle huvudet ramlat av.

Min fästmö kom just hem och nu blir det mat. Vad? Italienskt, naturligtvis!

Humor är allvarliga saker