Att lägga sig i.

Just att lägga sig i är något jag försöker undvika. Hur lockande det än kan vara så ska man vara väldigt försiktig med att lägga sig i andras göranden och låtanden för många gånger är det, för att uttrycka sig milt, ganska känsligt. Det må vara i all välmening men vägen till helvetet är stensatt med goda avsikter. Fast om man ska tro Terry Pratchet så är den stensatt med frusna dörrknackare. På vinter åker de yngre demonerna skridskor på dem.

Tillbaks till saken. Om någon vill hjälpa mig att lyfta tyngre, att kunna plugga bättre, slå hårdare, springa fortare eller njuta bättre av mitt vin så kommer denna människa att ge mig en viss typ av råd. Och nio gånger av tio på ett ganska pedagogiskt sätt.

Om en människa tycker att jag missköter umgänget med min äldre son så kommer råden ofta vara fördolda, dåliga och personen kommer helt att ha missat grundläggande fakta som att det är min föredetta som tidigare hindrat mig och min son från att ha ett fungerande umgänge, vilket i sin tur kan medföra en viss alienation. Till detta tas inte hänsyn av dessa förstå-sig-på-are. Nej för MAN SKA GÖRA RÄTT FÖR SIG! Jo visst, där håller jag helt med. Har man gjort sitt val får man ta konsekvenserna. Men det- håll i er nu- fungerar åt båda håll! Gick det för snabbt?
Jo såhär. Om någon gör sitt bästa för att få mig att framstå i riktig usel dager, gör sitt bästa för att smutsa ner umgänget med min son, komma med vilda och grundlösa anklagelser med mera med mera och med detta lyckas att i det närmaste omintetgöra umgänget ifråga så kommer ju detta givetvis få konsekvenser.
Till att börja med så kommer mitt inflytande på min son vara obefintligt, han kommer att utvecklas på ett sätt som jag inte alls kan påverka.
SÅ. När Victor då börjar bli lite äldre, lite jobbigare och lite mer krävande så blir det helt plötsligt väldigt angeläget att kunna lämna bort honom (inte för att det har varit några problem tidigare då han lämnats bort i princip varenda helg så att hans mor skulle kunna supa, förlåt, festa...). Men när flera människor tröttnat på att vara konstanta barnvakter så kan man alltid ta barnets far till nåder.
Men att ta hand om ett barn som i det närmaste blivit en främling kanske inte är lika självklart som det borde vara. Att man sedan flyttat gör inte saken enklare. Att som student åka 18 mil varannan helg kommer absolut inte på fråga. Inte heller att som vissa smarthuvuden ha honom längre perioder är vidare genomtänkt då jag inte ännu har en aning om hur jag kommer att jobba i sommar.
Så när dessa självgoda små människor lägger sig i mitt umgänge med min son, när de påstår att jag inte bryr mig, när de säger åt mig hur jag ska göra så kanske de borde tänka på att jag knappt har några pengar alls, knappt känner min son och kanske ger fullständigt fan i deras skitåsikter och gärna hade sett dem kräkas om dem ett par timmar.
Låt mig vara ifred, jag vill inte ha några förbannade barmhärtige-samariten-råd, jag bryr mig inte om vad ni anser vara rätt eller fel för vet ni vad? Jag skiter i era jävla göranden och låtanden. Visa mig samma respekt.