Dramatik

Dramatik.
Finns det något som gör mig mer förbannad än dramatik så skulle det väl vara dramatik i kvadrat. Det gör väl knappast saken bättre att jag själv har en liten ådra av denna inte så trevliga egenskap. När det gäller min familj (syskon och mor) så är det inte så mycket en egenskap bland flera som den styrande egenskapen av alla. Betänk detta: När något händer som vi övriga (läs, jag själv, min bror samt de yngre tre systrarna) inte tycker inte är vidare viktigt så ska detta genast "tas tag i", "pratas igenom" och "styras upp". Skvallras om, helt enkelt.
Nå. Det hade väl varit en sak om de skvallrande personerna hade haft en aning om vad de pratat om eller om det i alla fall berört dem på allra minsta sätt. Inget hade kunnat vara mer fjärran sanningen. En anmärkning i förbigående kan få enorma konsekvenser i händerna på dessa beteendepoliser som ju gör allt de de gör för att hjälpa sina medmänniskor. Tror de. Saken är bara den att det de gör är att ta ett litet, litet problem (om det ens kan räknas till ett sådant) och sedan rotar runt, förvränger, sladdrar och "ska reda ut" detta knappt existerande problem tills det, förvrängt till oigenkännlighet, blivit inte så mycket en höna utan snarare hönans rabissmittade struts till styvfaster. Och allt detta av en fjäder som egentligen var ett dun.
Frustrationen sjuder.
Speciellt då detta sker gång på gång på gång på gång på... Ja ni fattar. Aldrig verkar det bli någon bättring. Om det man stör sig på är så allvarligt att man inte kan låta det vara så kan man väl ta det med de berörda personerna istället för att "prata igenom det" med vald släkting och elda upp sig över en oförrätt som, och håll i er nu, inte på något sätt var en oförrätt eller som inte överhuvudtaget hade med en själv att göra?
Vad vi har här är typiskt hemmafrubeteende.

Jag har som sagt en viss tendens till detta själv och ja, jag kan snacka skit om andra. Men om man nu vet med sig att man har denna ådra så kan man väl för i hela helvetes fanskap se till att göra den till ett mindre dominerande inslag i sin personlighet. Jag försöker, och det är inte det lättaste, att bete mig bättre, snarare än att som vissa andra: vältra mig i all dramatik jag kan lägga vantarna på alternativt kräkas upp.
Så.
Gallan i muggen, tack, och inte över köksbordet till allmän beskådan.

Utvecklingen för ett barn går alldeles för fort för att man som pappa ska hinna med, varje dag sker små under. Bara för ett par dagar sedan så skrattade Valdemar för första gången när jag kittlade honom och på något sätt innehöll det skrattet allt som är viktigt i livet. Jag är irriterad på den lille apan när han skriker öronen av sig utan minsta anledning, fjantigt lycklig när han jollrar på morgonen (men inte för tidigt, sömn är viktigt) och helt betagen när han sover i min famn och inte riktigt samma människa längre.

Igår så kunde jag och min älskade kvinna äntligen få somna jämte varandra igen efter att ha väntat på det i tolv evigheter. Det är bland de få sakerna jag saknar. Bara att få somna tillsammans... Snart igen, Valdemannen, när du sover i egen säng så ska din mor och far kramas ikapp igen!